Artisten som klev in i skuggan

Postat den 7 november, 2024 av Magnus

När June Carter gifte sig med Johnny Cash klev hon också delvis in i skuggan av sin betydligt mer berömda man. Dokumentärfilmen June lyfter ömsint fram henne i ljuset och berättar den fascinerande historien om hennes liv och karriär. 

Få artistpar är lika kända som Johnny Cash och June Carter, få kärlekshistorier lika omtalade. Något inte minst Hollywoodsuccén Walk the line (2005) bidragit till, då huvudtemat för filmen är de bådas möte och relation fram till giftermålet 1968.

     Reese Witherspoon fick en Oscar för rollen som June Carter i Walk the line. I den nya dokumentärfilmen June måttar Reese en knapp decimeter med sina händer och säger: ”Filmen handlar ju om en väldigt liten period …” Hon sträcker armarna rakt ut: ” … i ett liv så häär stort!”

     Dokumentären försöker skildra hela det stora och fascinerande livet June Carter Cash levde de 74 år hon fick. Något den lyckas mycket bra med. Bilden av henne målas fram med hjälp av arkivfilmer, privata filmer, fotografier, gamla intervjuer med June samt nya intervjuer med familjemedlemmar, artistkollegor, musikhistoriker och författare.

När June gifte sig med Johnny och utökade efternamnet till Carter Cash klev hon samtidigt in i skuggan av sin betydligt mer berömda man. Trots att de fortsatte stå på scenen och turnera tillsammans, var det ingen tvekan om vem som var support till vem. Därför är det lätt att glömma att June hade en egen musikkarriär långt innan Johnny Cash slog igenom 1955.

     ”June var en fantastisk artist i sin egen rätt”, konstaterar Willie Nelson. Dessutom tätt förknippad med countrymusikens historia: Mamma Maybelle var medlem i Carter Family, som brukar beskrivas som countryns första superstjärnor. De gjorde sin första skivinspelning 1927, repertoaren bestod av traditionella folksånger och gospels.

     June framträdde med Carter Family redan som tioåring, 1939, sedan fortsatte det med turnéer och radioinspelningar. ”Jag har egentligen aldrig känt till något annat liv än show business”, säger June i en av filmens intervjuer.

När Carter Family upplöstes, bildade Maybelle 1943 The Carter Sisters & Mother Maybelle tillsammans med sina döttrar Helen, Anita och June. Junes roll var att sjunga, spela autoharp och att vara gruppens frontperson och komiker.

     ”Hon var kanske inte den bästa sångaren”, säger Dolly Parton. ”Men hennes känsla och personlighet gjorde henne till den mest intressanta, för hon sjöng direkt från hjärtat.” Så småningom flyttade familjen till Nashville där gruppen blev en del av Grand Ole Opry, countrymusikens nationalscen och populära radioshow. June kom att bli en av showens uppskattade stjärnor.

     Filmen June beskriver den unga June Carters driv och ambitioner – men hur tufft det var för henne som kvinna i musik- och nöjesbranschen. När hon 1952 gifte sig med countrystjärnan Carl Smith tänkte hon de skulle fortsätta turnera tillsammans; men han såg hemmet som platsen för sin hustru, särskilt sedan de fick dottern Carlene. Ökade slitningar ledde fram till skilsmässa 1956 och June flyttade till New York för att bli skådespelare. Den här perioden turnerade hon också med Elvis Presley, som hon kände sedan tidigare.

I början av 1960-talet blev Maybelle och hennes döttrar, som då återtagit namnet Carter Family, en del av Johnny Cash turnésällskap. När Johnny och June lärde känna varandra slog förälskelsen till. Men då de båda var gifta – June med Edwin Nix och Johnny med Vivian Liberto – kämpade June emot.

     ”Jag blev livrädd”, säger hon. ”Jag ville verkligen inte bli kär i honom. Jag ville inte skada honom och hans familj, och inte skada min familj.” Men 1966 skilde hon sig på nytt. Samma år skilde sig Johnny Cash.

     Johnnys äldsta dotter Rosanne Cash, beskriver hur tuff föräldrarnas skilsmässa var och hur hennes mamma Vivian sörjde – men att hon såg att också hennes pappa sörjde. ”Jag tror att det finns tider då du vet att det här är vägen du måste ta, men det betyder inte att du inte sörjer det du kommer att förlora.”

De här åren var Johnny grav tablettmissbrukare. Något June gjorde allt för att hjälpa honom bli fri från. Genom konfrontation, genom att spola ned drogerna i toaletten, genom böner, genom att prata med Johnny om sin tro på Gud. ”För i alla svårigheter och förvirring i mitt liv, är det dit jag har vänt mig.”

     När Johnny friade, lovade June att gifta sig med honom om han lyckades vara drogfri i sex månader. Resten är, som man brukar säga, historia. Vilket inte innebar att drogerna var borta för alltid, det kom flera återfallsperioder. Men det var en tydlig vändpunkt – som räddade såväl Johnny Cash liv som hans fortsatta karriär. 

     I filmen beskrivs inte bara vad June betydde för Johnny, utan hur hon också kom att betyda mycket för många. Hon blev något av en trygg matriark i släkten och i de artist- och musikerkretsar de rörde sig. Inkluderande, empatisk, energisk och med stor humor.

     June Carter Cash fick så småningom återuppta sin egen pausade karriär. Som en röd tråd genom June går inspelningen av hennes första soloskiva på 25 år, Press on, som släpptes 1999 och som belönades med en Grammy.

     ”Press on” – fortsätt, kämpa på! – var ord June använde ofta, vilket också hörs i filmen. Hon var inte den som gav upp, och hon hjälpte andra att hitta vägen framåt.

1997 insjuknade Johnny Cash i en neurologisk sjukdom och slutade turnera. De kommande åren präglades av hans sviktande hälsa, samtidigt som det släpptes nya och hyllade skivor in i det sista och sedan postumt. 

     Även June fortsatte göra musik. Men strax efter inspelningen av albumet Wildwood flower – som belönades med två Grammies när det kom ut – fick hon hjärtopereras akut. Tyvärr tillstötte komplikationer och June Carter Cash avled den 15 maj 2003.

     I några gripande scener berättas om begravningen, om upplevelsen av Junes närvaro trots hennes fysiska frånvaro. Bland annat berättar Emmylou Harris om tillkomsten av sin sång Strong hand (for June): ”Jag upplevde det nästan som att June flög över mig och släppte ner den här sången i mitt knä som en sista gåva till mig.”

     Flera nämner också den otröstlige Johnny. I sin självbiografi från 1997 skriver han: ”June är min fasta klippa. Hon är mitt tändstift.” Nu var hans klippa borta, sorgen var monumental, livsgnistan slocknad – och Johnny Cash gick själv bort endast fyra månader senare.

June är en välgjord, ömsint, fascinerande och berörande film om en människa och ett livsverk som betytt mycket för många – och som är värt att upptäckas av betydligt fler.

FILM
June
Regi: Kristen Vaurio
Genre: Dokumentär
Medverkande: June Carter Cash, Johnny Cash, Dolly Parton, 
Willie Nelson, Carlene Carter, John Carter Cash m fl
Stream/VOD: Apple TV/Paramount+
Betyg: 4(av 5)

Bilder: Sony Music Entertainment/Paramount+

(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Vår ensamhet har stränder in mot ljuset

Postat den 4 april, 2024 av Magnus

En associativ film föder associationer. När jag ser Sara Broos djupt existentiella Skärvor kommer en av Ylva Eggehorns psalmstrofer, lösryckt ur sitt sammanhang, för mig: ”Din ensamhet har stränder in mot ljuset.” 

Innerst inne är vi alla ensamma. Men ensamheten är en av många saker vi delar med andra människor. Där finns ett ljus, ett hopp, en möjlighet till närhet och samhörighet. Skärvor, som beskrivs som en hoppfull sorgesång, väjer inte för mörkret, varken i världen eller i oss själva, men ljuset faller hela tiden in.

Sara Broos har tidigare gjort hyllade och prisbelönta dokumentärfilmer som För dig naken om Lars Lerins sökande efter kärlek och Speglingar om relationen med hennes mamma Karin Broos. I sin nya film Skärvor tar hon oss med på sitt eget sökande efter en plats i tillvaron, efter mening i en splittrad värld. Några rader av den persiske poeten Rumi ger en ingång: ”Sanningen var en spegel som föll från himlen och krossades mot marken. Alla människor hittade en liten skärva och trodde att de ägde hela sanningen.”

Då vi bjuds in i Sara Broos liv, både det yttre och inre, är Skärvor en dokumentärfilm, men också ett berörande konstverk, ett stycke poesi, ett rum att vara i. Ett rum för förundran och igenkänning, för eftertanke och reflektion. Hennes vackra och närmast meditativa filmspråk firar nya triumfer och den suggestiva musiken – av Pelle Ossler, Niklas Hellberg med flera – skapar rymd och dynamik.

Under ledning av Saras berättarröst bjuds vi med på en resa till möten med människor i olika delar av världen och i olika tider, till drömmar och minnen, till myter och sagor, till poesi och konst. Det hela utvecklas genom associationer som ibland är tydliga, ibland oväntade. 

Mycket av materialet hämtas från det rika filmarkiv hon byggt upp sedan hon redan som 16-åring började resa ensam ut i Europa med en filmkamera. Här finns även filmklipp från hennes barndom. När hon berättar om sin morfar som filmade fem minuter varje dag under 50 års tid, konstaterar hon att kameran är ett sätt att ge något mening men också att distansera sig, att inte vara där, i ögonblicket. Det är också en bra beskrivning av konstens uppgift, dess möjligheter och svårigheter.

Filmen startar i en djup livskris och depression, men det personliga sökande som följer är högst allmänmänskligt: Vad är det att vara människa? Hur hör vi ihop? Hur håller jag samman? Vad är meningen? Var finner jag sinnesro? Vad är lycka? Hur blir jag närvarande? Vad är frihet? Var hör jag hemma? Skärva läggs till skärva, bilden som framträder blir inte tydlig, men aningen klarare. Den inbjuder mig att spegla mig själv och att lägga till min egen skärva.

Sara Broos berättar bland annat om den portugisiske poeten Fernando Pessoa, som skrev att ”vi kan och bör lära oss något av alla människor” och menade att livet därför handlar om uppmärksamhet och inlevelse. Hon berättar om egna möten med människor. Här finns bland annat företagsledaren hon som 17-åring mötte på ett tåg i Bulgarien, som trots sina framgångar börjat känna sig som en främling i sitt eget liv och lämnade henne med orden: ”Var rädd om din frihet.” 

Hon funderar över de människor ”som tror på någonting, på förändring” – som de som demonstrerar på gatorna, eller som den djupt troende amerikanske soldaten David Eubank som insåg att han inte kunde döda och nu med sin familj reser till krigshärdar och flyktingläger runt om i världen för att hjälpa människor i nöd. Det stora går in i det lilla, varje gång hon drar sig tillbaka till sitt hus i den värmländska skogen, drar hon in världen och tvärtom.

Skärvor är något så sällsynt som en rakt igenom allvarlig film. Men det är inte ett allvar som är tungt, utan öppet och nyfiket. Ett allvar som har stränder in mot ljuset.

FILM
Skärvor
Manus & regi: Sara Broos
Genre: Dokumentär
Biopremiär: 12 april 2024
Betyg: 4 (av 5)

Samtal om filmen Skärvor
Under april och början av maj bjuder Sara Broos in till samtal med olika gäster i samband med visning av filmen Skärvor på en rad orter runt om i landet. Bland gästerna finns bl a Lars Lerin, Stefan Holm, Pernilla August, Stefan Jarl, Ayaan Goobe, Marika Lagercrantz, Karin Broos, Jila Mossaed och Elin Cullhed. 
För fullständig information: sarabroos.com

Bilder: Alma Film

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

På jakt efter tillhörighet

Postat den 5 februari, 2024 av Magnus

Den som påstår att film främst är verklighetsflykt har nog inte sett särskilt mycket film – och har definitivt inte deltagit i Göteborg Film Festival. Efter att under elva dagar tagit del av filmer ur det digitala programmet (där 45 av festivalens närmare 250 filmer var tillgängliga) kan jag konstatera att festivalens filmer inte bara höll en imponerande bredd och hög kvalitet. De kastade mig också rakt in i min samtids brännande frågor – som alla i grunden är existentiella och därför tidlöst allmängiltiga – och gav mig insikter och förståelser på ett djupare sätt än vad faktaspäckade nyhetsprogram och pratiga poddar gör.

Även om festivalen erbjöd flera sektioner och olika teman, varav AI var ett, tycker jag mig se att det mest återkommande ämnet i festivalens filmer var sökandet efter en plats, en tillhörighet tillsammans med andra människor. Vad kan vara mera typiskt samtida och på samma gång typiskt tidlöst?

Här några utvalda festivalfilmer att hålla utkik efter framöver. En del har fått premiärdatum spikade, andra inte. Men alla är väl värda att vänta på.

– – – –

OM ALLA BARA DRAR Regi: Karin Wegsjö, Nazira Abzalov

I dokumentärfilmen som belönades med Svenska Kyrkans Filmpris möter vi Nazira, som med sin familj bor i Tensta. Hon stormtrivs med såväl lägenheten som grannarna och har en stark och stolt hemkänsla i sitt bostadsområde. Men när droghandel och gängkriminalitet kryper allt närmare och de samhälleliga institutionerna monteras ned börjar allt fler i området prata om att flytta. Men till skillnad från sin man vill Nazira inte flytta från sitt älskade hem. Samtidigt önskar hon trygghet för sina barn. Vad är att ta ansvar i den här situationen? Vad händer om alla bara drar? Vad är samhällets och vad är individens ansvar? En varm och inkännande film om människorna i det vi stämplar som utanförskaps- och problemområden, där de flesta precis som vi alla vill känna tillhörighet och leva i gemenskap. (Premiär 15 mars.)

– – – –

TÓTEM Regi: Lila Avilés

Mexikos Oscarsbidrag är en sällsamt varm och ljus film om svåra frågor. Sjuåriga Sols pappa Tonatiuh är allvarligt sjuk i cancer. Nu är det hans födelsedag och den bullriga storfamiljen förbereder en överraskningsfest. Även om det faktum att det kommer att bli födelsedagsbarnets sista kalas är mer underförstått än uttalat, är det mesta som pågår ett slags bearbetning av detta. Sol bevittnar storögt det som sker. Med sina frågor avslöjar hon att det rör sig mycket inom henne och att hon förstår mer än de vuxna tror. Ska hennes pappa ens orka delta i festen – och ska Sol få chansen att tillsammans med sin mamma framföra det playbacknummer de förberett? En stor liten film.

– – – –

INSIDE THE YELLOW COCOON SHELL Regi: Thien An Pham

Efter att hans svägerska omkommit i en trafikolycka tar Thien hand om sin föräldralösa brorson Dao. De lämnar staden och reser tillbaka till uppväxtorten på den vietnamesiska landsbygden för begravningen. Thien möter där sin forna flickvän Taho, som blivit nunna och arbetar med att ta hand om föräldralösa barn i klostrets skola. Mötet påverkar Thiens eget andliga sökande, som också tar sig konkret uttryck i ett sökande efter hans försvunna bror, Daos pappa, som var pastor när han lämnade familjen. En lång och bitvis krävande, men visuellt och konstnärligt drabbande film om längtan efter tro, mening och sammanhang. Filmen fick debutantpriset Caméra d’Or vid filmfestivalen i Cannes.

 – – – –

SOLITUDE Regi: Ninna Pálmadóttir

På grund av ett dammbygge tvingas Gunnar lämna sin gård på den isländska landsbygden, där han vuxit upp. Han flyttar till ett hus i Reykjavik, fast besluten att fortsätta sitt liv som enstöring med så lite kontakt med omgivningen som möjligt. Men när den 10-åriga grannpojken Ari, lika ensam som Gunnar, envetet söker kontakt inleds till slut en vänskap som lyser upp bådas liv. Men ska den oväntade vänskapen bestå, trots omvärldens misstro? En berörande film om ensamhet och vänskap, men också om medmänsklighet och om vem som egentligen får höra till. (Premiär 3 maj.)

– – – –

EN HJÄLTES DÖD Regi: Karin Franz Körlof

Kortfilmen som vann Startsladden, priset för bästa svenska kortfilm, är en filmatisering av Pär Lagerkvists novell ”En hjältes död”, som trots att den är 100 år gammal blir till en pricksäker satir över vår samtid. En ung man engageras för att, mot en stor summa pengar, stå på huvudet uppe på ett kyrktorn och sedan falla ner och slå ihjäl sig. Lagerkvist skriver: ”Man intresserade sig livligt i alla samhällslager, alla kretsar för detta företag, biljetterna revs bort på några dar och man talade inte om annat.” Karin Franz Körlof har med varsam hand broderat ut den korthuggna novellen, fyllt den med liv och förstärkt den svarta humorn. Att placera historien i Östergötland (dialekten!) i bleknad 80-talsestetik är ett genidrag. En högst värdig pristagare. (Kommer på SVT.)

– – – –

OMBORD PÅ ADAMANT Regi: Nicolas Philibert

Vid filmfestivalen i Berlin tog den här medkännande dokumentärfilmen överraskande hem det finaste priset Guldbjörnen i konkurrens med en hel rad starka spelfilmer. Vi får följa besökare och personal på husbåten Adamant i Paris, som inrymmer ett dagcenter för människor med psykiska funktionsvariationer. En mötesplats och en vårdform som betyder oerhört mycket för brukarnas möjlighet till återupprättat människovärde och en fungerande vardag. Den engagerade personalen ger också brukarna möjlighet att själva få vara med och påverka och utforma verksamheten. Skratt och tårar, psykiatri och empati i en oemotståndlig kombination. (Premiär 16 februari.)

– – – –

GÖTEBORG FILM FESTIVAL 2024

Vinnare i några av festivalens kategorier:

Dragon Award Best Nordic Film:
Mother, Couch, regi Niclas Larsson

Dragon Award Best International Film:
Det finns alltid en morgondag, regi Paola Cotellesi

Dragon Award Best Acting:
Oona Airola i The missile

Dragon Award Best Nordic Documentary:
Ibelin, regi Benjamin Ree

Audience Dragon Award Best Nordic Film:
The promised land, regi Nikolaj Arcel

Startsladden – bästa svenska kortfilm:
En hjältes död, regi Karin Franz Körlof 

Svenska Kyrkans Filmpris Angelos:
Om alla bara drar, regi Karin Wegsjö & Nazira Abzalova

Bilder: Göteborg Film Festival

(Texten publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

När verkligheten överträffar dikten

Postat den 13 november, 2023 av Magnus

När eftertexterna rullar sitter jag mållös i biofåtöljen. Men också med ett förundrat leende på läpparna. Ett leende som sitter kvar hela vägen hem i den mörka novemberkvällen. Vad var det jag just fick ta del av? Hur ska jag tolka och förstå det som berättas och utspelar sig i dokumentärfilmen Miraklet i Gullspång?

Så många till synes omöjliga sammanträffanden, så många överraskningar och oväntade vändningar. Mirakler? Ja, kanske. Men framför allt mysterier. Även om en del klarnar och klaras ut, lämnas vi med fler frågor än svar. Frågor att fundera och samtala vidare kring.

Det som först verkar vara en ren solskenshistoria, visar sig även rymma mörka skuggor och tunga hemligheter. Alltså precis som de flesta mänskliga liv och relationer – vilket gör det hela ännu mera intressant och berörande.

De nordnorska systrarna Kari och May-Elin kontaktar filmaren Maria Fredriksson för att höra om hon vill göra en film om något fantastiskt de varit med om, något de ser som ett mirakel:

När May-Elin reste från Nordnorge för att besöka Kari, som bor i västgötska Gullspång, tog de en tur till Skara Sommarland. Där skadade sig May-Elin i en åkattraktion och måste därför stanna kvar en längre tid hos Kari. Efter ett tag började de se sig om efter ett eget boende åt henne.

Systrarna såg en lägenhet som var till salu, och när de var på visning överraskades de av några broderade tavlor i köket, som de varmt troende systrarna av olika skäl tolkade som ett tecken från Gud. May-Elin lade ett bud på lägenheten, och när de hos mäklaren träffade säljaren Olaug kom nästa chock: Hon visade sig vara från samma nordnorska trakt som de själva – och var dessutom på pricken lik Karis och May-Elins sedan länge döda halvsyster Lita. Hon hade också samma födelsedatum. Nu började en otrolig historia rullas upp, med trådar tillbaka till 1940-talet och det av Tyskland ockuperade Norge.

Det var den historien Maria Fredriksson nappade på att dokumentera, när hon började filma. Föga anade hon att hon skulle dras in en historia som skulle växa, krångla, fördjupas, förändras och dra iväg åt olika håll under tiden hon lärde känna och filmade de norska systrarna, deras syskon och vänner. Det slutade med att hon följde dem i fem år – och resultatet, hennes långfilmsdebut, liknar knappast något annat i dokumentärfilmsgenren.

Relationsdrama möter true crime – med mystiskt dödsfall, bristfälliga polisutredningar och motstridiga vittnen – där historia möter realtid och det ena efter andra sammanträffandet dyker upp och där de inblandade inte alltid beter sig som önskat eller förväntat.

Det hela är väldigt skickligt berättat, med respekt och medkänsla för de medverkande personerna. Dramatik, vändningar och stämningar skapas och understryks med musik och snygga klipp. Det är också imponerande, och tyder på ett stort förtroende, att Fredriksson fått de flesta medverkande att agera så naturligt framför kameran.

I den vindlande berättelsen möter gammaldags gudfruktighet modern religionsskepsis, där tillvarons märkliga synkronicitet i bästa fall skapar ödmjuk förundran och i värsta fall ger upphov till svårhanterliga tolkningskonflikter. Tron kan förflytta berg. Gäller det även önsketänkande?

Genom allt går en varm och djupt mänsklig längtan efter tillhörighet och sammanhang och frågan kring vad som formar oss mest, gener eller miljö. Vad är våra rötter, vilka hör vi ihop med? Vad konstituerar egentligen det dynamiska begreppet familj?

Även om filmen inte bara ger upphov till fascination utan också frustration, är det där förundrade leendet kvar på mina läppar när jag skriver. Främst handlar det nog om att filmen är lika oförutsägbar som livet självt, och så tydligt visar att verkligheten ibland överträffar dikten.

Frågan om mirakler eller inte mirakler överlåts till oss själva att svara på. Men ibland blir språket mer ett hinder än en möjlighet när det gäller att möta och förhålla sig till livets och tillvarons storhet och mysterier. För vem vet och bestämmer egentligen vad som ska betraktas som ett mirakel?

Så om det finns en lärdom eller påminnelse här, är det nog den som formuleras i en av böckerna om Nalle Puh, när åsnan Ior säger till Christopher Robin:

”Du måste lära dig att vänta dig det oväntade. För då inträffar det väntade … helt oväntat.” 

FILM
Miraklet i Gullspång
Manus & regi: Maria Fredriksson
Genre: Dokumentär
Medverkande: Kari Klo, May-Elin Storsletten, Olaug Bakkevoll Østby m fl
Premiär: 27 okt 2023
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Pia Lehto/Njutafilms

(Recensionen är publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vad finns bakom musiken? – fyra aktuella artistdokumentärer

Postat den 25 juni, 2023 av Magnus

Som livslångt musikintresserad har jag alltid varit intresserad av frågan: Vad finns bakom musiken? Allt från vem som skrivit låtarna och vem som spelar på skivorna till berättelser från inspelningar och turnéer. Men framför allt vem artisten som skapar och förmedlar musiken som betyder så mycket för så många egentligen är. Otaliga är de artistintervjuer jag läst (har också gjort ett visst antal själv), biografier jag plöjt och dokumentärfilmer jag sett.

Musikdokumentärer har alltid varit en stor genre inom filmen, och i takt med utvecklingen av strömningstekniken och dess olika tjänster är utbudet idag större än någonsin. De kan handla om olika saker och fenomen – genrer, festivaler, låtar, skivbolag – men störst är artistdokumentärerna, filmer med olika grad av biografiska anspråk.

Under våren har flera sådana haft premiär och finns nu tillgängliga på olika strömningsplattformar. Som en röd tråd genom dem går krocken mellan känsliga konstnärssjälar och en stenhård kommersiell musikbransch, liksom offentlighetens pris.

Det kan vara en svår balansgång att göra en film som kommer artisten nära och samtidigt inte kliva över gränsen till det alltför privata. Hur nära behöver vi egentligen komma för att ”lära känna” artisten?

Running with our eyes closed (HBO Max) balanserar hårfint på den där gränsen. Vi möter Jason Isbell, en av de största americana-artisterna just nu, och hans hustru Amanda Shires, musiker i hans band men också soloartist, under inspelningen av skivan Reunions. Vi får också vara med under den uppskjutna releasen av skivan under covid-våren 2020 med lockdown och inställda turnéer.

Jasons sånger handlar ofta om hans eget liv och har en tydlig terapeutisk funktion. Med en historia av alkoholmissbruk är han idag nykter alkoholist – bland annat tack vare Amanda – och vi får ta del av den starka berättelsen genom hans och andras ord, liksom genom hans sånger.

Jason är alltid nervös inför skivinspelningar, men den här gången är anspänningen extra stor och det påverkar hans och Amandas relation. Här blir kanske filmen bitvis lite för privat, men då vi också får vara med om hur de reder ut det hela blir eftersmaken ändå god. Som helhet en mycket bra dokumentär. 

Den 32-åriga britten Ed Sheeran är en av världens absolut största popartister. Han är på många sätt en osannolik stjärna, med en karriär som är en närmast exempellös framgångssaga. Det starkaste och mest hoppfulla med Sheerans framgångar är för mig att de i hög grad handlar om Låten och Framförandet. En bra låt är en bra låt, en bra röst är en bra röst. I en hyperkommersiell musikbransch som handlar om så mycket annat, kan det vara skönt att påminnas om det.

I dokumentärserien (fyra avsnitt) The sum of it all på Disney+ får vi ta del av Eds livsberättelse, med utgångspunkt i skapandet av hans nya album Subtract. Det är enligt honom själv den mest personliga hittills och visar upp en lite mörkare sida. Låtarna tillkom under en tuff period då hans hustru Cherry fick cancer samtidigt som hon var gravid med deras andra dotter. Några månader senare gick hans bästa vän Jamal Edwards – som spelade en stor roll i Eds genombrott – hastigt bort.

Här finns med andra ord en hel del starkt material att gräva i. Det hela behandlas dock respektfullt, det är tydligt att Ed och Cherry haft stort inflytande över inspelningen. Det är välgjort, sympatiskt och berörande. Frågan är dock i hur hög grad vi får lära känna ”den riktiga” Ed Sheeran?

En fråga som väl å andra sidan gäller alla dessa filmer. Räcker det med att vi får ta del av privata berättelser, bilder och filmer? Att det inte är självklart är Love to love you, Donna Summer (HBO Max) – med massor av privat filmmaterial – ett exempel på. 

Via en av hennes döttrar, Brooklyn Sudano, får vi ta del av berättelsen om hur Donna (Aidrian Gaines) Summer fick sitt genombrott som ”Queen of Disco” och sexsymbol på 1970-talet, för att sedan bygga en bred popkarriär och skriva in sig i musikhistorien med hits som Love to love you, baby, She works hard for the money och Hot stuff – och mängder av Grammies och andra utmärkelser. Som svart kvinnlig artist som tidigt sålde ut arenor var hon en viktig föregångare och förebild.

Här påminns vi om att hon verkligen inte bara vare en ”produkt”, utan skrev många av sina låtar själv, var en utmärkt musiker och fantastisk sångare. Tyvärr utelämnas mycket av hennes musik i filmen.

Men det här är också en alltför vanlig berättelse om en artist som luras av sitt skivbolag, som väljer karriären framför sina barn, som hamnar i dåliga relationer och utsätts för våld och övergrepp…

Summer började tidigt sjunga i kyrkan och återvände i mitten av 80-talet till sin barndoms tro. Något som till en början ledde till en del krockar och kontroverser, men hon lyckades så småningom förena det med sin fortsatta karriär.

Donna Summer avled 2012, 63 år gammal, av lungcancer. Även om den här filmen av flera skäl är att varmt rekommendera, lämnar den många luckor i förståelsen av denna begåvade och framgångsrika artist.

Från de stora arenorna och succékarriärerna till Ola Magnell – den motvillige rockpoeten (SVT Play). Inte bara motvillig till att bli kallad poet, utan märkligt tveksam till hela sin karriär. ”Jag tycker på något sätt att det är viktigare att hitta sig själv än att bli en bra artist”, säger Ola i en gammal intervju i filmen.

Sångaren, gitarristen och ordkonstnären Ola Magnell inspirerade många att göra rock och pop på svenska. Men efter succén med skivan Nya perspektiv 1975 var det som att karriären kom av sig och aldrig tog sig riktigt igen. Kanske för att Ola själv var tveksam? Kanske för att han inte kände sig hemma och inte mådde bra i rampljuset? Han fortsatte trots allt att turnera och spela in skivor, lite vid sidan av de stora scenerna – med en lyhörd känslighet inför de stora existentiella frågorna

Arbetet med filmen hade precis kommit igång, när Ola plötsligt avled i februari 2020, 74 år gammal. Den fick därför färdigställas med hjälp av arkivmaterial och en blandning av gamla och nya intervjuer. Musikkollegor och andra hjälper till att måla bilden av Ola och hans betydelse, bland andra Tomas Andersson Wij, Lisa Nilsson, Lars Winnerbäck och Göran Greider.

En varm, innerlig och sevärd film om en av Sveriges främsta rockpoeter genom tiderna. Som apropå det här med att skriva texter i filmens avslutning sammanfattar: ”Musiken får man från Gud, det andra får man tänka ut själv.”

Filmer i artikeln:

Jason Isbell: Running with our eyes closed (HBO Max)
Regi: Sam Jones

Ed Sheeran: The sum of it all (Disney+)
Regi: David Soutar

Love to love you, Donna Summer (HBO Max)
Regi: Brooklyn Sudano, Roger Ross Williams

Ola Magnell – den motvillige rockpoeten (SVT Play)
Regi: Martin Widman

Bilder: HBO (Isbell, Summer), Disney (Sheeran), SVT (Magnell)

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Framtida rymdäventyr om tidlösa frågor

Postat den 22 maj, 2023 av Magnus

För många är namnet Disney synonymt med animerad, ”tecknad”, film – först, störst och i flera generationer kända för sina välgjorda och fängslande sagor. Det är lätt att glömma att bolaget genom åren också producerat mängder av spelfilmer och tv-serier, så kallad ”live-action”, för barn och ungdomar i de nedre tonåren.

Crater, som nyligen hade premiär på Disney+, är en sådan. Och trots att den utspelar sig mer än 200 år in i framtiden får den mig att minnas svunna tider. Jag får också nästan känslan av att det här är ett slags farväl till en numera utdöende filmgenre. Inte så att det inte kommer att fortsätta göras äventyrsfilmer för den här målgruppen, men inget pekar väl på att de på den hyperkommersialiserade marknaden kommer att se ut så här. 

För det är något med tempot och berättandet i Crater som känns alltmera sällsynt i vårt höghastighetssamhälle. Extrem action och snabba klipp har blivit norm för att behålla vår uppmärksamhet, så även barnens.

Men inte här, jag slås av att vissa scener är långa utan att vara fullproppade och att handlingen ofta förs ganska långsamt framåt. Min inledande otålighet förbyts i en skön känsla av att faktiskt vara närvarande i handlingen och hos de fem huvudpersonerna i det kompisgäng som allt utspelar sig kring.

Året är 2257. De flesta människorna bor fortfarande på Jorden, men på grund av klimatkatastrofer och krig har sökandet efter en ny planet att befolka pågått länge. Först startades ett arbete med att kolonisera månen, trots att förhållandena där knappast är ultimata. Men vid upptäckten av Omega, en planet som påminner mycket om Jorden, är det dit mänskligheten nu sätter sitt hopp. Långsamt pågår förflyttningen av lyckligt lottade dit. Men resan tar 75 år av nedfrusen sömn, då man inte åldras – till skillnad från dem man lämnar. 

På månen finns en gruvkoloni kvar. Efter 20 års arbete i gruvan belönas man, i bästa fall, med en flytt till Omega. I filmen möter vi Caleb (Isaiah Russell Bailey) och hans vänner Dylan (Billy Barratt), Borney (Orson Hong) och Marcus (Thomas Boyce), alla födda och uppvuxna i kolonin. Calebs pappa har just omkommit i en arbetsolycka i gruvan. Hans mamma dog några år tidigare, så han är nu ensam kvar. 

Föräldrarna hade tecknat en försäkring, där Caleb ska få åka till Omega om något händer dem. Caleb vill egentligen inte resa, han vill vara kvar hos sina vänner och trivs med livet på månen. När han får besked att skeppet till Omega avgår redan om tre dygn, får han lätt panik. 

Hans föräldrar har pratat om en speciell krater som finns på en annan del av månen. De ville inte säga varför, men de hoppades att Caleb någon gång skulle åka till. Hans vänner vill nu ge honom ett besök där som avskedspresent. Med hjälp av Addison (Mckenna Grace), som just flyttat dit från Jorden med sin pappa som är forskare, bryter de sig in i ett garage och stjäl en strövare, ett truckliknade fordon, och sätter fart mot den avlägsna kratern.

Det blir, såklart, en äventyrsfylld resa – så mycket mer ska inte avslöjas här – men också ett tillfälle för de fyra vännerna att lära känna varandra och sin nya vän Addison lite mer på djupet.

De fyra killarna vill veta mer om hur det egentligen är på Jorden. Och trots det mörka och våldsamma Addison har att berätta, är det med stolthet och kärlek hon beskriver sin hemplanet och livet där. ”Är himlen verkligen blå?”, frågar Marcus med förundran i rösten. 

Crater är en välgjord film med fina skådespelarinsatser. Även om den inte är särskilt komplex, är det en angelägen historia som berättas. Dels för att utgångspunkten är högst aktuell: Vi håller på att förstöra vår vackra och fantastiska jord, hur ser planetens och mänsklighetens framtid ut? Här är filmen klassisk science fiction. 

Men egentligen ligger inte fokus där utan på allmängiltiga existentiella frågor om mening, hopp, vänskap och tillit – och kanske framför allt om möjligheten att kunna påverka sitt eget öde och sin framtid. Här växer en överraskande hoppfull berättelse fram om utjämnade klassklyftor, ökad jämlikhet, värdet av gemenskap och vikten av att organisera sig.

Allt detta i en klassisk äventyrsfilm för hela familjen. Låt oss hoppas att detta ändå inte är ett farväl till den typ av berättande som Disney definierat och finslipat under sju decennier, allt sedan deras första spelfilm Skattkammarön 1950.

FILM
Crater
Regi: Kyle Patrick Alvarez
Manus: John Griffin
Genre: Äventyr/Science Fiction
Medverkande: Isaiah Russell Bailey, Mckenna Grace, Billy 
Barratt, Orson Hong, Thomas Boyce m fl
Streaming: Disney+
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Disney

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

En taxiresa till vänskap, tillit och hopp

Postat den 4 maj, 2023 av Magnus

När jag möter Charles i filmen Madeleine och taxichauffören drar jag mig till minnes en artikelserie om ilska i Dagens Nyheter. Där lyftes taxichaufför fram som exempel på ett yrke där man i hög grad riskerar utsättas för andra människors ils­ka utan att egentligen själv vara inblandad. Något som kan vara svårt att hantera och som påverkar det egna måendet.

Charles har jobbat länge som taxichaufför, men trivs inte så bra med det längre. Det är inte bara den hetsiga Paristrafiken som stressar honom, pressen av att få ihop pengar till familjens trassliga ekonomi och att därför inte riktigt ha tid för hustrun och dottern tär på honom. Dessutom har mötet med alla kunder genom åren, särskilt män, gjort honom desillusionerad.

Så när han får erbjudande om en långkörning, en äldre dam som ska flytta till ett äldreboende, är det betalningen och endast den han ser fram emot. Men det kommer att bli en annorlunda dag – som faktiskt kommer att förändra hans liv.

Den eleganta och charmerande damen har allt annat än bråttom att komma fram till sitt nya hem, istället vill hon att de ska åka till platser i Paris som hon har minnen från. Det blir en resa bakåt i tiden med den 92-åriga Madeleine, som har mycket att berätta och gärna delar med sig av sitt liv. Trots tuffa erfarenheter är det Madeleine som är den glada och tillitsfulla av de två, hon tycks ha behållit både modet och tron på livet. Sakta börjar Charles tina upp och en oväntad vänskap börjar gro. 

Line Renaud och Dany Boon som spelar Madeleine och Charles är välkända och populära franska skådespelare. Manuset känns som skrivet för dem. Samspelet är utsökt i sin finstämdhet, det är lätt att förstå att de båda är vänner även privat.

Filmen utvecklar sig till en road movie där det mesta utspelar sig i taxibilen eller i tillbakablickar på Madeleines liv. Ett liv som visar sig ha varit allt annat än smärtfritt, en både sorglig och våldsam historia växer fram. I Charles förvåning inför vad hon utsatts för och varit med om, påminner hon honom flera gånger om hur annorlunda det var att vara kvinna i Frankrike när hon var ung. Rättigheter och friheter som ses om självklara idag fanns inte då: ”På 50-talet fick en kvinna inte ens öppna eget bankkonto utan sin mans tillstånd.”

Det Madeleine berättar ger Charles nya perspektiv på sitt eget liv, men framför allt är det nog den hon är som person som påverkar honom. Han börjar trivas med att umgås med henne, han hänger med på hennes upptåg och de har det roligt tillsammans. Det blir, äntligen, en bra dag på jobbet. Dessutom en dag som känns som en vändpunkt. Vad denna dag och resa betyder för Madeleine är också uppenbart.

Även om Madeleine och taxichauffören ibland kan kännas väl enkel, är det en film att bli varm i hjärtat av. I en scen undrar Madeleine varför Charles aldrig skrattar, och tillägger: ”Vet du vad min far alltid sa? Att varje ilsken stund gör en äldre. Medan varje leende gör en yngre.” 

Om det stämmer, kommer du att bli bra mycket yngre av att se den här filmen.

FILM
Madeleine och taxichauffören
Regi: Christian Carion
Manus: Cyril Gély, Christian Carion
Genre: Drama
Medverkande: Line Renaud, Dany Boon, Alice Isaaz m fl
Biopremiär: 5 maj 2023
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Njuta Films

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Motstridiga känslor i starkt familjedrama

Postat den 5 april, 2023 av Magnus

För hundra år sedan skrev författaren Erik Blomberg en dikt om en av de tidlösa stora existentiella frågorna: den till synes ständiga närvaron av både ljus och mörker, godhet och ondska, kärlek och hat, i människan. Den dualism som ibland leder till kamp, ibland till samspel, men kanske lika ofta till förnekelse.

Dikten återfinns numera i den svenska Psalmboken: ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är. I ljusa irisringen du bär en mörk pupill. Ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.”

Psalmen sjungs av en barnkör i en kyrka i en scen i den norska filmen Storm. En av medlemmarna i kören är åttaåriga Storm, som nyligen förlorat sin lillebror Ulrik. I bänken sitter mamma Elin och vi kan bara ana vad som rör sig i hennes tankar när hon lyssnar till texten och ser sin dotter sjunga. För hur förhåller vi oss till den inre dualismen när det gäller barn? Vad har de inom sig? Hur kan vi vuxna hjälpa dem med konflikten och balansen? 

De senaste åren har det från grannlandet Norge kommit flera starka och komplexa filmer som skildrar barn och deras värld, som Dag Johan Haugeruds Barn (2020) och Eskils Vogts De oskyldiga (2022). Erika Calmeyers debutlångfilm Storm är ännu en i den raden – utan närmare jämförelser; berättelsen står på egna ben.

Här möter vi Elin, som efter att hennes man gått bort är ensamstående mamma till barnen Storm och Ulrik. När Elin vid en fisketur för en stund lämnar barnen utan uppsikt, faller Ulrik i älven och drunknar. Olyckor sker – och ibland blir utgången den allra värsta. Men den stora och ödesmättade frågan är vilken roll Storm spelat i tragedin. Var fanns hon? Vad gjorde hon?

Att de båda syskonen ofta bråkade och att Storm varit utagerande sedan faderns död står klart, men sedan? I skolan går rykten och den redan hårt drabbade familjen dras in i ett nät av misstänksamhet, skuld och svårhanterliga känslor. Elins och Storms relation blir alltmer ansträngd.

Att som förälder börja ifrågasätta sitt eget barn, vad det bär inom sig och är kapabelt till, är förstås en mardröm. Särskilt då det kombineras med en stark överordnad vilja att skydda och försvara sitt barn. Ane Dahl Torp – som fick en Guldbagge för sin huvudroll i den svenska filmen Charter häromåret – gör en lysande insats som den starka men vilsna Elin. Ella Maren Alfsvåg Jørgensen är också briljant i rollen som den mångfacetterade Storm.

Filmen är ganska sporadiskt berättad och sparsam med detaljer, den överlåter ofta till oss att tolka och dra egna slutsatser utifrån det vi ser. Vilket är bra, och fungerar då berättelsen bärs av starka skådespelarinsatser – bättre att berätta mindre än för mycket. Men jag skulle ändå önska att vi fick ta del av aningen mer. Att vi fick lära känna Elin, Storm och Ulrik lite närmare – för att få fler nycklar till förståelse och om möjligt känna ännu mer inför den här starka och angelägna berättelsen. 

FILM
Storm
Regi: Erika Calmeyer
Manus: Johan Fasting
Genre: Drama
Medverkande: Ane Dahl Torp, Ella Maren Alfsvåg Jørgensen, 
Modou Vah m fl
Biopremiär: 5 april
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Världen och människorna genom en åsnas ögon

Postat den 23 mars, 2023 av Magnus

Förhållandet mellan människa och åsna går långt tillbaka i tiden. Åsnor började användas som last- och dragdjur redan för 5–6 000 år sedan och finns med i många historiska berättelser, där de ofta förknippas med envishet. I Bibeln är åsnor företrädesvis fridsamma, trofasta och kloka djur som profeter, kungar och till och med Messias rider på. De blir därmed också vittnen till flera dramatiska och avgörande händelser.

Åsnan EO i filmen med samma namn av den polska regissören Jerzy Skolimowski går att beskriva på liknande sätt: envis, klok och egensinnig. Och oemotståndlig, ska tilläggas. Den lilla åsnan har charmat och berört biobesökare världen över. Filmen fick Juryns pris vid Filmfestivalen i Cannes, den var nominerad till en Oscar i kategorin ”Bästa internationella film” och har en rad andra nomineringar och priser med sig i bagaget när den nu får svensk premiär.

Vi möter EO (i filmen spelad av sex olika åsnor) på en liten polsk cirkus, där akrobaten Kasandra (Sandra Drzymalska) har övat in ett nummer tillsammans med honom. Hon är också den som tar hand om EO och de båda har en ömsint relation.

När det kommer ett förbud mot att använda levande djur på cirkus förs EO bort, till Kasandras förtvivlan. Naturligtvis spjärnar EO emot, men vad som rör sig i honom är – liksom hela filmen igenom – upp till oss att projicera utifrån våra mänskliga ögon och känslor. Ibland gestaltas dock EO:s inre bilder tydligare, som när det gäller hans längtan efter Kasandra.

För EO börjar en vindlande resa genom Europa, mellan olika sammanhang och ägare, med möten med en rad olika människor och med andra djur. Filmen utvecklar sig till en högst annorlunda road movie. Berättelsen förs framåt med både värme och humor, men ibland blir det hotfullt och otäckt.

Ofta ser vi det som händer ur EO:s perspektiv; ibland ser vi med hans ögon, ibland följer vi med nära, nära – ibland mera på avstånd. Ofta vilar kameran på EO:s mörka och outgrundliga ögon. Det hela är fantastiskt filmat av Michał Dymek, vilket också gör EO till en stor visuell upplevelse.

Färden går igenom ljus och mörker, genom skogar och stadsmiljöer. Visst finns här en röd tråd, men inte alltid en tydlig kronologi eller ”färdiga” avslut och övergångar mellan de olika episoderna. Filmen bjuder på såväl tydliga berättelser som scener öppna för tolkningar, på såväl rå realism som färgrik expressionism. Plötsligt dyker den franska stjärnskådespelaren Isabelle Huppert upp som grevinna och mamma till en avstängd präst – en scen som skulle kunna utvecklas till en hel film i sig. 

Även om vi ibland kan känna igen oss i EO, framträder den fridsamma och kloka åsnan främst som ett tyst vittne som ser och registrerar det som sker. EO möter det moderna Europa, liksom det bästa och sämsta hos människan. Han får högst påtagligt uppleva hur vi behandlar djuren och naturen, men också hur vi behandlar varandra.

Det är ett effektivt grepp att låta oss se oss själva genom ett djurs ögon. Särskilt de här ögonen.

FILM
EO
Regi: Jerzy Skolimowski
Manus: Ewa Piaskowska, Jerzy Skolimowski
Genre: Drama
Medverkande: Hola, Tako, Marietta, Ettore, Rocco, Mela, Sandra 
Drzymalska, Isabelle Huppert m fl
Biopremiär: 24 mars 2023
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Aneta Gębska, Filip Gębski / Njuta Films

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Vänskapen som byggde världens största rockband

Postat den 22 mars, 2023 av Magnus

Jämnårig med bandmedlemmarna har jag följt U2 sedan de först dök upp på musikscenen. Jag har fascinerats, berörts och inspirerats av musikaliteten, karisman, dynamiken och engagemanget. Deras vilja att göra musik som betyder något, som gör skillnad – det som de också har häcklats för – är en viktig del i detta. Liksom deras förmåga att på ett trovärdigt sätt förena tro, andlighet och samhällsengagemang med öppenhet, konstnärlighet och relevant rockmusik.

Berättelsen bakom det som kom att bli världens största rockband är välkänd. Hur fyra tonåringar på Mountain Tempel Comprehensive School i Dublin började spela tillsammans 1976, efter att 15-årige Larry Mullen Jr satt upp en lapp på anslagstavlan där han sökte musiker till ett band. 16-åringarna Paul ”Bono” Hewson och Adam Clayton anslöt, liksom 15-årige David ”The Edge” Evans. Resten är, som man brukar säga, historia. De har nu spelat ihop i snart 50 år.

I den nya dokumentärfilmen A sort of homecoming möter vi U2:s karismatiska sångare Bono och bandets musikaliska motor, gitarristen The Edge. De har bjudit den amerikanska tv-showvärden David Letterman till Dublin, där de tillsammans med lokala musiker ska ge en konsert med akustiska tolkningar av U2-låtar. Filmen är, såklart, kopplad till releasen av U2:s nya album Songs of surrender, där de gör renskalade tolkningar av låtar från sin långa karriär.

Klipp från konserten på Ambassador Theatre varvas med samtal mellan Letterman och Bono och The Edge (Adam Clayton och Larry Mullen Jr är upptagna med andra projekt) och med samtal med gamla vänner till bandet. Det hela blir ännu en genomgång av den framgångsrika karriären, men med fokus på kopplingen till Irland och Dublin. Det fungerar överraskande bra; resultatet är en varm och charmerande film om vikten av tillhörighet och vänskap.

För min del kunde tiden som läggs på David Lettermans möte med Dublin kortats ned, det är mest underhållande utfyllnad, men det är intressant att lyssna till samtalen och ta del av den bild som växer fram av samspelet mellan Irlands och U2:s utveckling. Hur bandet återspeglar det Irland som ”gick från svartvitt till färg” på 1980-talet och hur flera menar att U2 spelat en viktig roll för landets självförtroende och utveckling till ett modernt, öppet och inkluderande land: ”U2 är en del av det som fick Irland att stå på egna ben.”

Den kristna tron har alltid varit en del av berättelsen om U2. Så även här. ”Vi har försökt hitta ett sätt att uttrycka vår tro på som inte nödvändigtvis är religiöst”, säger Bono. Han och The Edge berättar att de på 70-talet var aktiva i en karismatisk kristen rörelse. ”Vi tyckte de var coola, vi tyckte de var punk! Och de verkade acceptera oss som vi var.” Men snart krävde ledarna att de skulle sluta med rockmusiken och ge all sin tid åt Gud.

Detta innebar en kris, främst för The Edge: ”Jag ägnade ett par veckor åt att försöka komma på vad som var rätt.” En dag tog han fram gitarren och började skriva en sång där han fick utlopp för sin frustration. Sången var den idag smått klassiska Sunday Bloody Sunday, som utgår från konflikten mellan Irlands katoliker och protestanter och vädjar om försoning. Bono säger att han när han hörde låten insåg hur U2:s musik skulle kunna utvecklas och betyda något mer. De behövde inte välja mellan Gud och rock’n’roll.

Bono pratar också om hur befriande det var när han insåg att han inte alltid behöver komma med svar eller veta exakt vad han tror: ”Mitt liv som artist förlöstes när jag insåg att man inte måste reda ut varenda motsägelse. Tvärtom, det bästa stället att befinna sig är faktiskt mitt i motsägelserna.”

U2 har de senaste åren ägnat sig åt att se tillbaka på sina gamla låtar, för att se vad som händer om de storslagna arrangemangen skalas bort, om de då fortfarande fungerar som sånger. Ibland har de putsat lite på dem, ändrat en del rader där de känt att det inte riktigt håller längre. Oavsett vad man tycker om tolkningarna på Songs of surrender, känns inställningen befriande mogen: Att våga säga ”det här står vi inte för längre, så vi ändrar det” eller ”det här har aldrig känts färdigt, så vi skriver klart nu”. Att våga stå för sin vuxenhet.

Här avhandlas också Bonos samhällsengagemang och aktivism. Vi har vant oss vid att se Bono tillsammans med presidenter, politiker, påvar och människorättsaktivister. Det här har ibland skapat slitningar i bandet, när det gått ut över musiken och vad de andra i bandet vill. ”Jag använder det vi skapat som band som en valuta jag kan använda inom dessa områden”, säger Bono. ”De andra stöttar mig till största delen. Men jag vet att jag prövar deras tålamod.”

The Edge tonar ned motsättningarna och säger att de lärt sig att acceptera varandras egenheter och olikheter, att de inte utgör något mot deras vänskap. En av filmens stora förtjänster är att The Edge får så mycket utrymme och det är en fröjd att se honom så tillfreds och pratsam. Överlag utstrålar både Bono och The Edge att de befinner sig på en bra plats i livet och deras nära vänskap går inte att ta miste på.

För allra mest är det här en film om vänskap. Och trots klippen från den fina och välarrangerade Dublin-konserten är den allra finaste musikstunden när Bono och The Edge tillsammans med ett gäng gamla vänner tolkar All I want is you på stampuben.

FILM
Bono & The Edge: A sort of homecoming
Regi: Morgan Neville
Genre: Dokumentär
Medverkande: Paul “Bono” Hewson, David “The Edge” Evans, David 
Letterman, Panti Bliss, Glen Hansard m fl
Streaming: Disney+
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Disney

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar