Sandpapper och rock’n’roll

I måndags (4 juli) var jag på konsert på Göta Källare i Stockholm med Texas-sonen Ryan Bingham och hans band The Dead Horses. Efter att hans tre skivor snurrat friskt hemma i cd-spelaren vartefter de släppts de senaste åren, var mina förväntningar stora. De infriades med råge.

Skulle gissa att de flesta av de 200 i publiken upptäckte Ryan Bingham i samband med filmen Crazy heart, för vilken Jeff Bridges förra året fick en Oscar för ”bästa manliga huvudroll” och Ryan Bingham fick en Oscar för ”bästa orginialsång” för  The weary kind. Snopet nog spelade han aldrig den låten… Jag har dock ingen som helst anledning att vara missnöjd, vi fick en fantastisk konsert, generös och varierad, där de fyra killarna på scenen var på gott humör och spelade sina hjärtan ur kroppen denna den sista spelningen på Europa-turnén.

Ibland nedtonat akustiskt, men oftare tungt elektriskt, där The Dead Horses lät som ett taggat och svängigt Crazy Horse –  där  Ryan Bingham väl i så fall närmast skulle kunna beskrivas som en korsning mellan Neil Young och Kris Kristofferson. Men sin fantastiska röst, raspig som ett sandpapper och varm som en kakelugn, trollband han den entusiastiska publiken denna måndagskväll i Stockholm.

Kvällen inleddes bra men lite väl spretigt av den brittiske singer-songwritern Liam Gerner – och det var nog inte bara jag som blev förvånad när han sedan tog platsen som gitarrist i The Dead Horses. En plats som han verkligen fyllde ut, med tungt, känslofyllt, skitigt och briljant spel, ett perfekt komplement till Bingham, som även han briljerade på gitarr, inte minst med svängigt slidespel – som i Bread & water.

Efter en något trevande start de två-tre första låtarna, klickade konserten in i en hög nivå som sedan inte bara bibehölls utan gradvis höjdes efterhand, med höjdpunkter som Hard times, Hallelujah, Southside of heaven, Tell my mother I miss her so, The other side, Dylan’s Hard rain och Bluebird. Nästa gång borde publiken vara betydligt större.