Jag har ett personligt minne av Stig ”Slas” Claesson. Den amatörteatergrupp jag var med i på 1980-talet skulle dramatisera en av hans sagor, Petter och Lisa, vid några föreställningar. Jag skrev då ett (ganska formellt) brev till honom – som redan då var en av mina favoritförfattare – och bad om hans tillåtelse. Några dagar senare kom ett brev, där hans karaktäristiska handstil förkunnade: ”Hej Magnus. Tack för brev. Spela du Petter och Lisa. Det får du. / Stig Claesson.” Ett typiskt Slas-svar. Enkelt och rakt på sak. Ickeformellt. Personligt. Generöst.
Sommarens retrospektiva utställning Slas. Jag minns dig nog på Kulturhuset i Stockholm känns till formen också sådär Stig Claessonskt enkel, rakt på sak, ickeformell, personlig och generös. Så det är klart att jag trivs.
När Stig Claesson avled i januari 2008, knappt 80 år gammal, gjorde han det som en av våra mest folkkära författare, skribenter och konstnärer. Med böcker som Vem älskar Yngve Frej, På palmblad och rosor och Henrietta ska du också glömma (alla filmatiserade) skrev han in sig i mitt och många andras hjärtan. Han skildrade Stockholm och sin uppväxt på Söder med samma tonträff som den svenska avfolkade landsbygden. (Hans föräldrar var inflyttade från Västergötland, ett landskap och en landsbygd han återvände till många gånger och även periodvis bodde i.) Med stark språkkänsla och lakonisk humor ägde han förmågan att skildra ett Sverige i förändring, en förändring där den ”vanliga” människan inte alltid riktigt hängde med.
I författaren Niklas Rådströms nyutkomna bok Stig. (Albert Bonniers Förlag) tecknas ett mycket personligt och ömsint porträtt av vännen Stig Claesson, utan att skyla över bristerna och skuggsidorna (som alkoholismen). Rådström skriver bland annat: ”Så mycket av det Stig skrivit binds ihop av en önskan att föra samman nuet och det svunna till en enhet, att hålla det förlorade levande genom att göra det likvärdigt med det närvarande.”
Stig Claesson var inte bara folkkär, han var också en av våra mest produktiva offentliga kreatörer. Hans enorma produktion är svåröverskådlig; lättast är väl att identifiera hans närmare 90 böcker. Kanske också filmerna och tv-programmen. Men alla krönikorna, reportagen, teckningarna, collagen och målningarna låter sig varken hittas eller räknas. Därför är det imponerande att utställningen Slas. Jag minns dig nog med sitt urval så väl lyckas visa bredden i Claessons skapande, utan att varken tappa spets eller fokus. Curatorn Pia Kristoffersson har gjort ett fantastiskt jobb.
Det är en utställning att förlora sig i, att stanna länge i. Den lyfter främst fram bildskaparen Stig Claesson (som redan som 19-åring började studera vid Konstakademien), men här finns också utdrag ur böcker och artiklar – liksom brev, utkast och skisser – och möjlighet att se en del av hans filmer och tv-program. I en avdelning finns flera av de mycket speciella porträtt Stig Claesson målade, bland andra Marie-Louise Ekman, Per Anders Fogelström, Kerstin Hedeby, Sten Andersson och Tage Erlander. I en underbar liten film får vi vara med när Claesson målar den sistnämnde, där statsministern med viss otålighet nervöst pratar på, medan Claesson mest står tyst och ler spjuveraktigt medan han arbetar.
Många av Stig Claessons verk genomsyras av ett engagemang för ”den lilla” människan. Solidariteten var lika självskriven för Stig Claesson som jämlikt människovärde. Han återkom ofta i sina böcker och bilder till sina resor i efterkrigstidens Europa, där han bland annat hjälpte till att bygga järnvägen mellan Samac och Sarajevo i Jugoslavien. Dessa resor tycktes ha präglat honom på djupet. (På utställningen kan man se filmen Ungdomens järnväg från 1968, där Claesson och filmaren Lars-Lennart Forsberg reser tillbaka till Jugoslavien.)
Även om han förhöll sig aningen skeptisk till organiserad religion och kyrklighet stod Stig Claesson för en tydlig moral grundad i det judiskt-kristna arvet – vilket för honom tycktes detsamma som ”sunt förnuft” – och återkom ständigt till Bibelns budskap om att ”ta vara på sin broder”. I boken De tio budorden formulerade han allmängiltiga om än lite mer sekulära varianter på budorden till fantastiska bilder i collageteknik. Boken har liksom många av hans sagor och böcker för barn gått som tv-serie. Jag fascinerades storligen av dessa serier när jag var ung på 1970-talet – och vår son älskade repriserna som sändes under tidigt 1990-tal.
I förordet till en av sina många romaner, Sekonderna lämnar ringen (2005), beskriver Stig Claesson handlingen i boken som ”enkel, ty den handlar om enkla ting”. Denna enkelhet var något av Claessons signum och utmärkte såväl hans bilder som hans prosa. Inte den enkelhet som är banal och fördummande, eller slapp och bekväm. Utan den enkelhet som går rakt på sak, som plockar fram det väsentliga. För Stig Claesson var produktiviteten – fliten – en förutsättning för att nå fram till det viktiga. Med produktiviteten följer dock ofta en ojämnhet, allt blir inte lika bra. Något som kritikerna ofta påpekat.
I sin bok återkommer Niklas Rådström till den där enkelheten och ojämnheten och menar att den till viss del var ett sätt för Stig Claesson att sticka hål på det pretentiösa. I en av många välformulerade och insiktsfulla avsnitt skriver Rådström: ”När de pretentiösa och högfärdiga gjorde sig stora var hans svar en husfasad, en stadshorisont och en herrelös katt tecknad i svart tusch på vitt papper, varken mer eller mindre. […] Hans budskap var att livet finns överallt och är värt att upptäckas överallt, var du vill och av vem som helst närhelst du önskar och har du inte fattat det så har du inte fattat någonting.”
Han skriver vidare att han tror att allt Stig Claessons skapande handlade om balansen mellan att ta på sig det självklara och anspråksfulla utan att hamna i det fåfänga och pretentiösa – ”att bevara det naivt naturliga, den öppna handen, det direkta tilltalet, den okonstlade gesten”.
* Utställningen ”Slas. Jag minns dig nog” visas på Kulturhuset, Stockholm t o m den 11 september.
Bilder: Kulturhuset / Leif Claesson
(Texten har tidigare varit publicerad på tidningen Dagens kultursidor.)
