Det annorlunda och konstiga provocerar. Liksom det oförväntade. Liksom det ojämna, det som inte följer en viss linje eller håller en jämn nivå. Punkikonen Nina Hagens konsert i Annedalskyrkan i Göteborg i lördags (24 september) tycktes provocera många på grund av en del av det där – eller kanske alltihop.
Själv fann jag mig sitta med ett leende på läpparna de två timmarna igenom. Visst var det på många sätt en musikalisk bergochdalbana, allt var inte bra – men i det stora hela var det en ytterst charmig och befriande tillställning. Den som längtade efter gamla hits blev förstås besviken. Nina Hagen och hennes tremannaband bjöd på en utpräglad gospelkonsert, och en förvånansvärt intim sådan. Utgångspunkten för låtlistan var hennes senaste skiva Personal Jesus, där hon tolkar främst traditionella, men också några nyare, gospellåtar. Under konserten bjöd hon generöst – och effektivt, inga döda punkter – också på massor av låtar som inte finns på skivan. Bland annat överraskade hon med att sjunga de två Larry Norman-klassikerna Sweet sweet song of salvation och Why should the devil have all the good music.
Musikaliskt handlade det om en typ av bluesig americana som vanligtvis inte förknippas med Hagen: ståbas, gitarrer, mandolin, keyboard. De tre killarna i bandet spelade coolt, habilt och följsamt. Det senare en förutsättning för att kunna hänga med i Hagens improvisationer och infall. Kontrasten mellan laidback countyrock och Hagens 
uttrycksfulla personlighet och mäktiga altröst skapade något lika personligt som spännande. Konstigt, visst, med väldigt läckert. Ibland byter hon från engelska till tyska, något som skapar ännu mera kraft i uttrycket. Nina Hagens karisma och alldeles speciella scenstil – stora gester, intensiva ögon, nu och då ett smågalet skratt – skapar ibland en osäkerhet huruvida det handlar om allvar eller ironi. I de vittnesbördsliknande mellansnacken gör hon dock klart att allt är på riktigt och att tron på Jesus är det viktigaste i hennes liv. Men hon är också rolig och underhållande i snacken – och ibland knäpp.
Mellan varven drar hon, till synes tämligen improviserat, kortversioner av gamla klassiker som When the saints go marching in och He’s got the whole world in his hand. Ibland ensam med sin gitarr. Dessa partier känns tyvärr ofta hafsiga och orepeterade, och det blir lite väl mycket ”lägersånger” och ”ompa ompa” av alltihop. (Men kul att hon klämmer in ”Bullerbyn” i He’s got the whole… , Astrid Lindgren-fan som hon är.) Men när hon och bandet spelar låtar som Depeche Modes Personal Jesus och den gamla folkgospeln Run on for a long time (God’s gonna cut you down) faller allt på plats och det blir svängigt, stort, mäktigt och mycket bra.
Utan att blunda för dalarna kan jag också nämna höjdpunkter som en innerlig Help me (av Larry Gatlin, men känd främst tack vare Johnny Cash och Kris Kristofferson), en vacker version av styvfadern Wolf Biermanns Ermutigung, Bill Kennys gamla gospel There is no God but God som hon hittat hos Elvis Presley, Clevant Derricks svängiga countrygospel Just a little talk with Jesus, T-Bone Walkers tungt gungande Mean old word och Anthony Heilbuts långsamma blues Sometimes I ring up Heaven (som bl a Marion Williams sjungit in).
Mest imponerande är nog ändå att hon lyckas göra Sonseeds YouTube-succé Jesus is a friend of mine till något lika respektabelt som bra! Jag uppskattar också att hon fortsätter vara politisk och uppmana till ickevåld och nedrustning. Vi får höra en intensiv version av Woody Guthries kampsång All you fascists bound to lose. På något sätt känns allvaret större när hon blir politisk.
Som sagt: allt var inte bra, om hon skippat en fjärdedel av låtarna hade helheten blivit bättre och mer fokuserad. Men jag hade en mycket trevlig kväll med en både rolig och värmande musikalisk upplevelse. Att den var konstig och överraskande gjorde bara mitt leende större.
