En längtan efter det som gått förlorat

I filmskaparen Woody Allens nya film Midnatt i Paris får hans kärlek till Paris fullt utlopp – liksom det nostalgiska drag som varit framträdande i så många av hans filmer. Allens alter ego, Gil Pender, spelad av Owen Wilson – är filmmanusförfattare och skriver på sin första roman. Han är i Paris tillsammans med sin blivande hustru Inez (Rachel McAdams) och hennes Tea Party-supportande föräldrar. Inez är inte alls lika förtjust i Paris, kulturen och det franska som Gil. Efter en festkväll går Gil vilse i staden, och när klockan slår tolv plockas han upp av en veteranbil som för honom till 1920-talets Paris – viket är hans idé om den bästa av tider i den bästa av städer.

Det blir den första av flera nattliga tidsresor, där han får träffa en hel rad av de kulturpersonligheter som rörde sig i Paris på den tiden: Scott och Zelda Fitzgerald, Cole Porter, Ernest Hemingway, Pablo Picasso, Gertrud Stein med flera. När han berättar om dem för Inez tror hon att han har hallucinerat och vill att han ska undersöka om han fått en hjärntumör.

En bagatell, javisst, men en varmt humoristisk film. Woody Allen problematiserar också vår längtan tillbaka och vår tendens att tro att andra tider alltid var bättre än vår. En välkommen reflektion i en tid där intresset för nostalgi bara tycks bli större och större. Många forskare beskriver nostalgin som typisk för vår tid, en tid som präglas av sviktande framtidstro – vilket skapar en längtan tillbaka till något välbekant.

Det svenska månadsmagasinet Nostalgia Magazine – ”en kultur- och nostalgitidskrift med inriktning att dokumentera och bevara allt positivt från förr” – kommer ut i över 40 000 ex, vilket är en anmärkningsvärt stor upplaga i en sviktande tidningsbransch. I vintras lanserade LRF Media sitt nya magasin Minnenas Journal: ”Här står familjen, kärleken, släkten, människorna, arbetet, maten, fritiden, nöjena och traditionerna från förr i centrum. Vi minns också våra gamla folkkära filmstjärnor, artister och populära kungligheter.”

Den framgångsrika tv-serien Mad men erbjuder snygg 60-talsnostalgi och i bloggosfären idealiseras 50-talet av en rad bloggare, framför allt unga tjejer – vilket bland annat lett till en debatt om den nya ”husmorstrenden”.

I sin tv-serie Nittileaks i våras tog Kanal 5:s radarpar Filip & Fredrik oss med till 90-talet för att frossa i ”nostalgi, humor och pinsamheter”. I boken 90talet.se skriver Fredrik Söder, Christian Albinsson och Niclas Wikström om sin ungdoms decennium. På Flashbacks forum kan man hitta mängder av trådar där man diskuterar 90-talet, ofta med stora inslag av nostalgi.

Men var inte 90-talet nyss? Det kan man tycka. Men faktum är att nostalgitrenderna påfallande ofta blickar cirka 20 år tillbaka. På 70-talet var det inne med 50-talsnostalgi. Under flera år har musik- och modebranschen inspirerats av 80-talet; comeback för både synthar och axelvaddar. Och nu tycks det alltså vara dags för 90-talet.

”Är nostalgi ett tecken på att man börjar bli gammal?” frågar sig Eva Kallhed och Annica Triberg i ”Nostalgiboken”. Kanske inte gammal, men vuxen. När vi börjat omfamna vuxenlivet – har jobb, bostad och familj – det är då vi är mogna att reflektera över den tid då vi var barn och tonåringar. Ofta ett 20-tal år tillbaka. En tid som då kan upplevas som friare och enklare än den vi lever i.

Nostalgi var från början (på 1700-talet) namnet på en sjukdom: depression orsakad av hemlängtan. Idag betecknar det en känsla. ”Nostalgi är en längtanskänsla, en längtan efter något som gått förlorat”, skriver idéhistorikern Karin Johannisson i sin bok Nostalgia – en känslas historia. Det som utmärker nostalgin är att den förskönar. Den är inget exakt minne, utan har ibland beskrivits som en fil som skrapar bort de grova kanterna från ”den gamla goda tiden”. I en intervju i Dagens Nyheter säger Johannisson:
– Nostalgin är selektiv, den väljer ut de goda bitarna. Känslan kan vara förrädisk. Vi vill återvända till något, men upptäcker då ibland att den plats som finns i minnet inte längre finns i verkligheten.

Uppvuxen i och tillhörande frikyrkan är jag väl förtrogen med nostalgi. För liksom andra folkrörelser tenderar frikyrkan ofta att bli svårt nostalgisk. Drömmen om förr, om ”gamla tiders väckelse” närs fortfarande i många församlingar. Problemet är inte att vi längtar efter att det kristna budskapet ska få betyda lika mycket för människor som det en gång gjorde – utan att vi drömmer om att det ska ske på samma sätt. Se ut på samma sätt, kännas likadant, uttryckas på samma sätt, ha samma överbyggnad.

En del drömmer om 50- och 60-talets frikyrkoliv, ”då allt inte var så komplicerat, då det var tydligt vad man gjorde och inte gjorde som kristen”. Flera av mina jämnåriga drömmer om 1970-talets kristendom. ”Då var vi engagerade, då brann vi.” I vissa kretsar hävdas de gamla ordens värde och kraft starkt framför de nyas. Kanske handlar det egentligen bara om en längtan efter det välbekanta; vi vill känna oss hemma.

Nostalgin är enkel, för den kräver inte att vi skapar något nytt. Nostalgin är skön, för den väljer bara ut det positiva. Men det betyder också att den inte är sann. Därför kan den ibland inte bara vara fördummande, utan rentav farlig. För tron är den förödande.

Den tro som i Bibeln stavas tillit och relation lever bara i nuet. Tro är liv. Allt liv är förändring. Därför är att leva som kristen att leva i ständig utveckling, öppet och nyfiket. Tron lever i nuet och strävar framåt. Tron ska inte se ut som för femton eller tio år sedan, eller ens som igår. Tron måste leva, utvecklas och förändras med oss och vår livssituation.

Nostalgi ska inte förväxlas med tradition. Att bekänna sig till en tradition behöver inte leda till ängsligt tillbakablickande. (Kanske är det en viktig skillnad mellan frikyrkan och många äldre kyrkofamiljer?) Det kan istället ge en trygg förankring. Fungera som ett golv, något att gå på när vi tar förändringens steg. Som en grundmelodi att improvisera utifrån. Men även en tradition måste naturligtvis ständigt ifrågasättas och återerövras, prövas mot livets och samtidens utmaningar: ny kunskap, nya villkor, nya sammanhang.

Jesus bekände sig till traditionen, men ifrågasatte den också där den stelnat eller blivit förtryckande. Nostalgin tog han avstånd ifrån. När lärjungarna ville bygga hyddor för att stanna och mysa med forna tiders hjältar, gick Jesus helt enkelt ned från berget. Vidare.

– – – – –

Texten skriven för tidningen Dagens serie ”På spaning”.