Har varit på två mycket bra konserter två dagar i rad. Först Gillian Welch & David Rawlings på Cirkus i Stockholm i onsdags (2 november). Två röster, två gitarrer. Ibland en banjo, ett munspel. Ren magi. Musikalitet, innerlighet, följsamhet, nerv och passion. Welch och Rawlings skalar rent och borrar sig ner till musikens kärna. Det fullsatta Cirkus älskade varje minut. Miljön var inte riktigt lika intim som sist de var här, då de spelade på Chinateatern (augusti 2007), men med sin musik lyckades de nästan skapa samma närhet denna gång. Det blir inte mycket bättre än såhär. Bäst: Time (the revelator) och The way it goes. Men faktum är att här fanns inte en enda onödig eller dålig låt. Och vad ska man säga om David Rawlings gitarrspel? Outstanding.
Dagen efter (3 november) hamnade jag på Clarion i Örebro, som hade besök av Larkin Poe från Atlanta, Georgia. Med systrarna Rebecca och Megan Lovell i fronten med gitarr/mandolin och dobro/laptsteel framför Rick Lollar (gitarr) och Chad Melton (trummor) levererade även denna kvartett en stor musikalisk stund. Med rötterna i folk- och bluegrass blev det en överraskande rockig kväll, där Megans lapsteel skapade ett sydstatssväng utan dess like. Bäst: Make it hurt och en rasande version av Johnny Cash’s Folsom Prison blues.
