Har denna vecka skrivit om Terrence Malicks storslagna och prisbelönta film ”The Tree of Life” i Sändaren.
”Var var du när jag lade jordens grund?” Guds fråga till Job i Bibeln inleder Terrence Malicks nya film The Tree of Life. Filmen, som belönades med Guldpalmen vid årets Cannesfestival, släpps i dagarna på dvd i Sverige.
Bibelcitatet är en bra ingång till filmen, som är ganska öppen för tolkningar – vilket också kan utläsas av recensionerna. De har överlag varit entusiastiska och alla tycks överens om de filmiska kvalitéerna och de strålande skådespelarinsatserna. Men där en del sett en klichéfylld kristen pamflett har andra sett en stark skildring av människans plats i naturen.
En del – som Sydsvenskans Michael Tapper – har i filmen sett en närmast fatalistisk syn på ondskan, där människan och livet enbart bestäms av biologi. Jag tycker att man då missat filmens öppna existentiella samtal, där sådant som perspektiv, sammanhang och förundran tycks viktigare än färdiga svar. Själv blev jag helt drabbad av den ambitiösa och experimentella filmen.
Vi får möta den framgångsrika arkitekten Jack O’Brien (spelad av Sean Penn) som känner sig vilsen i livet. Han ser tillbaka på sin uppväxt i Texas på 1950-talet tillsammans med sina föräldrar och två småbröder. En av bröderna omkom vid 19 års ålder i det militära. Händelsen berörs bara i någon enstaka sekvens, men ruvar hela tiden under ytan. Flera av filmens personer för viskande samtal med Gud, där frågor kring ondska kontra godhet återkommer.
I inledningen förklarar filmens unga moder: ”Det finns två vägar genom livet: Naturens väg och Nådens väg. Du måste välja vilken du ska följa.” På många sätt representerar den stränga fadern (Brad Pitt) Naturen och den kärleksfulla modern (Jessica Chastain) Nåden. Hugh McCracken gör en fantastisk roll som den unge Jack som vill bli som sin mor, men som inser att han blir mer och mer lik sin far. Mrs O’Brien utvecklar sin livssyn: ”Kärleken ler mot oss genom allt vi möter. Den lär oss att för den som älskar Nådens väg kommer det aldrig någonsin att sluta illa. ” En hög bekännelse, som visar sig vara svår att hålla fast vid. Eller?
Berättandet är inte kronologiskt och Malick varvar historien om familjen med sekvenser från jordens och livets uppkomst, vilket skänker hisnande perspektiv. Big bang, evolutionen, arv och miljö, dinosaurer, ett barns födelse, världens undergång och evigheten – Malick vräker på både visuellt och med de Stora Frågorna. Och han går faktiskt iland med det. The Tree of Life är en storslagen och vacker film att främst ta till sig via känslan – för att efteråt bearbeta intellektuellt. Eller inte.
