Stockholmssystrarna Klara och Johanna Söderberg – 19 och 21 år gamla – har ända sedan debuten med EP:n Drunken trees 2008 gjort musik med en häpnadsväckande styrka och rättframhet; de har inte bett om ursäkt för sig, tvärtom. Med stämsången som främsta kännetecken i sin indiefolkrock (eller vad man nu ska kalla det) har de med ständigt turnerande och albumet The big black & The blue (2010) byggt upp en allt större publik. Att de med sin sång fick Patti Smith att gråta på Polarprisutdelningen är inte förvånande: när svenskt vemod möter amerikansk musiktradition i deras röster är det mycket svårt att värja sig.
Nya fullängdsalbumet är inspelat i USA, med Mike Mogis från bandet Bright Eyes som producent. Mogis har följsamt och utan klåfingrighet förstärkt och lyft fram systrarnas eget uttryck – och även slipat av en del kanter, nyanserna är här fler än någonsin. Det som på förra skivan ibland var mest passion, kraft och uttryck har här hittat hem i genomarbetade låtar och utmejslade arrangemang. Allt faller helt enkelt på plats. Det är fantastiskt bra.
Vi får tio melodistarka sånger, vars övergripande tema jag skulle beskriva som tröst i förvirringen och uppmuntran till att stå upp för den man är och vill vara. I New Year’s eve förvarar de rätten att få vara naiv, rädd och tvivlande och sjunger att det är det som kommer att rädda oss.
Och som de sjunger! Här finns en klarhet och en styrka som är närmast magnetisk och gör att jag bara måste lyssna. I avslutande King of the world sjunger de duett med sin gamle idol Conor Oberst (Bright Eyes). Det är lysande – men de hade klarat sig precis lika bra på egen hand. Det här är Klara och Johannas skiva från början till slut. Dags att erövra världen.
First Aid Kit
The Lion’s Roar
(Wichita/Border)
(Recensionen har i en något kortare version publicerats i tidningen Dagen.)
