I den grekiska mytologin får titanen Prometheus uppdraget att skapa människor av lera. Trots Zeus förbud ger han sedan människorna elden som gåva, med hjälp av glöden från en meteorit. För detta straffas han av Zeus genom att för evigt kedjas fast vid berget Kaukasos, där en örn varje natt hackar ut hans lever. Såret och levern läker varje dag, men proceduren med örnen upprepas varje natt – tills Herkules en dag många generationer senare dödar örnen och befriar Prometheus.
Från denna myt har filmskaparen Ridley Scott hämtat namnet till sin nya storfilm, och den rör sig kring liknande teman: Människans ursprung, skapare, himlakroppar och odödlighet. Här finns också kopplingar till Prometheus brott mot Zeus förbud för människornas användning av elden; ett brott som de gamla grekerna såg som både konstens och vetenskapens ursprung.
Prometheus är namnet på det rymdskepp i vilket filmens huvudpersoner färdas till den avlägsna planet där de tror sig kunna finna människans ursprung, kanske även dess skapare. Eller Ingenjörerna, som forskarna i gruppen kallar de utomjordiska varelser som tros vara våra anfäder eller konstruktörer. De följer en ”karta” som dykt upp vid arkeologiska utgrävningar från flera förhistoriska kulturer, som alla visat avbilder av vad som verkar vara jättar från rymden som pekar på en viss stjärnkonstellation. Expeditionen finansieras av koncernen Weyland Corporation, vars åldrade huvudägare och vd har sin egen agenda med resan; en förhoppning att kunna lura döden. Prometheus når planeten år 2093, efter drygt två års resa.
Prometheus är en så kallad prequel, förhistoria, till Ridley Scotts banbrytande science fiction-skräckfilm Alien från 1979, vilken räknas som en av filmhistoriens verkliga klassiker. Filmen har fått tre officiella uppföljare, samt gett upphov till en hel industri av böcker, serier, tv-spel med mera. Många har spekulerat i olika tolkningar av Alien-filmerna, allt från genusforskare till teologer har lyft fram egna synsätt på filmernas hjälte Ellen Ripley (skådespelerskan Sigourney Weavers genombrottsroll) och hennes möten med de utomjordiska monstren.
Det är en spännande och skickligt berättad film, som i huvudsak lever upp till de högt ställda förväntningarna. Samtidigt överraskar den. Om Alien på många sätt var mera skräck än science fiction (sf) så är Prometheus mer typisk science fiction. (Likt Ridley Scotts likaledes banbrytande film Blade runner från 1982.) Visst får vi vår beskärda del av spänning, action, äckliga scener och läskiga monster – filmen är inget för känsliga sinnen och magar – men fokus ligger på ett relativt lugnt dramaturgiskt berättande och klassiska sf-frågeställningar om vetenskapens anspråk, människans plats i universum och drömmar om gudomlighet. Här finns också en mycket intelligent android (mansliknande robot), en given sf-ingrediens och något som i sig väcker många frågor kring liv, intelligens, själ och mänsklighet.
Vårt stora svenska stjärnskott Noomi Rapace spelar huvudrollen som den brittiska arkeologen Elizabeth Shaw, som tillsammans med sin kollega och fästman Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) leder forskningsexpeditionen. De båda är entusiastiska inför vad de ska finna på den fjärran planeten; inför möjligheten att få veta mer om människans ursprung och rentav få möta sina skapare. Förhoppningarna infrias delvis, men som biopubliken förstått redan innan biljetten köptes, blir inte besöket på planeten riktigt som de tänkt sig … Istället släpps krafter lös som hotar rymdfararnas egen hemplanet.
Noomi Rapace gör en strålande insats i sin roll, som bitvis är mycket fysisk, utan att tappa nyanserna. Av de övriga skådespelarna är det Michael Fassbender i rollen som androiden David som glänser mest. David är också den karaktär vid sidan av Elizabeth Shaw som har viktigast roll i berättelsen.
Även om Prometheus ger en del svar på frågor som väcktes i Alien, fungerar den ändå som fristående berättelse. Men det är många trådar som ska vävas samman på dryga två timmar och en del trådar förblir lite otydliga och skissartade. Och även denna gång kommer cineaster och sf-fantaster att göra sitt bästa för att finna tolkningar till filmens olika ingångar och detaljer. Själv fångas jag av detta:
Elizabeth Shaw är kristen, uppvuxen i Afrika med en pappa som var missionär. Hon bär alltid ett kors i en halskedja som ett tecken på sin tro. Något som flera i hennes omgivning påpekar och ifrågasätter, då de vill peka på konflikten mellan en religiös tro och den vetenskapliga expedition de är ute på.
För Elizabeth själv tycks detta inte vara någon konflikt, hennes ivriga sannings- och kunskapssökande motsägs inte av hennes tro på Gud. Snarare ger den henne näring i sitt storslagna uppdrag – även om hennes tro också sätts på prov av det. Det intressanta med upptäckten som pekar på människans härstamning i rymden är att den inte bara utmanar den judisk-kristna skapelsetron, utan på många sätt även den darwinistiska evolutionstanke resans ateister står för. Vems tro är mest öppen för ny kunskap?
Elizabeth har av sin pappa lärt sig att välja att tro; att medvetet sätta sin tillit till något eller Någon som är större än hon själv. Hon har också lärt sig att ha respekt för andras tro. Så blir denna våldsamma, skrämmande och spektakulära saga också en tänkvärd historia om en tro som inte räds ny kunskap, andras övertygelser eller oväntade erfarenheter. En tro som både är en trygg tillit och en drivkraft att nyfiket fortsätta sökandet efter sanning och svaret på frågan: Vad är egentligen en människa?
(Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)
