”When it’s real, it’s so obvious it’s real.” En mening av många som fastnade från Louis Jay Meyers fängslande seminarium på festivalen Live At Heart i Örebro förra helgen. När det är äkta, då är det så uppenbart att det är äkta. Ett konstaterande han baserade på erfarenheten av att ha lyssnat på tusentals och åter tusentals demoinspelningar från olika band och artister.
Louis Jay Meyers är grundare av den stora South By Southwest-festivalen i Austin som funnits sedan 1987 och som går av stapeln i mars varje år. Festivalen är ett av världens mest inflytelserika musikevents, det största i sitt slag och bjöd i år på 2 300 officiella konserter – och lika många inofficiella!
Till Örebro kom alltså Meyers för att prata på Live At Heart, som inte sticker under stolen med att man sneglar på Austin och South by Southwest för inspiration till sin festival – som i år (tredje året) bjöd på runt 300 konserter på stans olika scener, krogar, klubbar, caféer, kyrkor, teatrar etc. En fantastisk folkfest och en möjlighet att upptäcka ny musik, både för oss i publiken och för bokningsbolag, arrangörer och skivbolag. Liksom en möjlighet för musiker att träffa varandra, utbyta erfarenheter och spela tillsammans. Här samsades etablerade musiker med nya band; svenskar med norrmän, irländare, tyskar, amerikaner och andra nationaliteter; skåningar med göteborgare, norrlänningar och människor från andra landsändar.
Live At Heart arrangeras av folkbildningens arrangörsförening i Örebro län, SceniT, tillsammans med skivaffärsägaren och konsertarrangören Anders Damberg.
Det blev en fantastisk festival, med god stämning, mycket folk i rörelse och ett brett utbud. Jag hörde en mängd bra band och artister. Både tidigare favoriter som Richard Lindgren, Thad Beckman, Mattias Hellberg, The Mighty Stef och Paal Flaata (äntligen!) – och helt nya bekantskaper, bland annat Hege Brynildsen, Robert Moses & The Harmony Crusaders och Sofia Livebrant (som jag bara hört tillsammans med Sofia Karlsson förut). Inte minst var det kul att möta vad som tycktes vara ett kollektiv av musiker från Halden i Norge, som spelade med en rad olika artister – där multiinstrumentalisten Freddy Holm fullständigt tog andan ur mig. Norges svar på David Lindley?
När det är äkta, då är det så uppenbart att det är äkta. Kanske är det så. Och inte bara när det gäller musik. Det där som är äkta, som kommer från hjärtat – det berör oss på ett särskilt sätt; det känner vi igen. Att det som är äkta sedan inte alltid efterfrågas eller uppskattas av oss eller samhället, det är en annan sak.
Eller är Louis Jay Meyers och jag ute på hal is? Idealiserar vi? Det finns förstås en risk för det. För vi människor är samtidigt bra på att luras. Ett tecken på att man är skicklig skådespelare eller sångare är ju att man kan förmedla intrycket av att man är äkta: att publiken tror att det den hör oss ser är på riktigt, självupplevt.
Vi har förmodligen också lättare att sätta etiketten ”äkta” på sådant som ligger nära vår egen smak, sådant vi själva gillar.
(En variant av den här texten har publicerats på Bildas livstolkningsblogg.)
Hi Magnus,
thanks for mentioning us in your blog! i was also struck when he said this at the seminar. There is tension at times between digging inside for that place and space where what is real exists and can be accessed and the pull towards promoting oneself to get the attention of someone like Louis. I didn’t notice too much hype at this festival, which was good. You do know it when someone is speaking directly from their heart, and you can’t fake it. Sometimes the movements you make as an artist that seem contrary to self-promotion and image (maybe because they are raw, or also full of joy, or make you feel vulnerable) are the ones that strike a universal chord in other people). And then, trying to stuff that into an awkward elevator pitch for the ’industry’ seems a step backward. like at this festival, you just want to be heard and let the audience decide.
We might be fooled into believing someone is genuine, it does happen, but what is more of a challenge is to be face to face with someone that IS truly genuine, you know it in your guts, and you know you would be lying to yourself if you tried to convince yourself otherwise. it can be both exciting and threatening. just look at a documentary about Jimi Hendrix and see the interviews with Jeff Beck, Eric Clapton and Pete Townshend where they describe first seeing him. for me, experiencing this is a much rarer occurence and i can count on one hand the times it has happened – they all stand out vividly. they left me wondering what exactly I was doing with my life while also offering new possibilities, simultaneously questioning, challenging and inspiring. And that, to me, is one of the magical properties of art when it is genuine, and more reason to keep digging and hopefully offer something else beyond the noise of hype and promotion that can stand on its own.
thanks again,
Robert
Thanks for your comment, Robert!
I agree with you, and i think I tend to listen to artists that you could not separate from their music; those who are ”living there music”, if you see what I mean.
Once again: it was a privilege to get the chance to listen to you and your band at LAH festival. Hope to see you again soon – and that you soon will get that record out!
All the best, Magnus