När Piotr Anderszewski återkommer till Berwaldhallen 15–16 februari gör han det efter en period av intensivt turnerande världen över. Konserterna har åtföljts av hyllningar och förstärkt bilden av honom som en av samtidens mest intressanta pianister, med en ständig strävan efter den ultimata tolkningen av ett stycke.
Piotr Anderszewskis karriär fick en kickstart när han som 21-åring reste sig och lämnade scenen mitt under semifinalen vid Leeds Piano Competition 1990, missnöjd med sin egen insats. Han diskvalificerade sig därmed från den finalplats han enligt alla bedömare redan bärgat. Men denna spektakulära händelse skapade förstås uppmärksamhet – mer kring honom än vinnaren – och han blev snabbt efterfrågad av olika arrangörer.
Men det låg ingen beräkning bakom uppträdandet, det var bara ett utslag av den ärlighet och den kompromisslöshet som alltid utmärkt denne polsk-ungerske musiker. Det händer fortfarande att han när han blir inklappad efter en solokonsert väljer att som extranummer spela om ett av de stycken han redan spelat, eftersom han själv inte varit nöjd med framträdandet.
Denna strävan efter perfektion är något som återkommer i många artiklar om Piotr Anderszewski. I en intervju på webbsidan iplaythepiano.com utvecklar han sin strävan efter perfektion just när det gäller konserter:
– För min del handlar det mindre om att spela en hel konsert utan en felaktig ton – naturligtvis är det bättre utan, jag är emot felaktiga toner! – utan mer om att perfekt spela min roll som uttolkare. Det vill säga: förmedla en vision av de stycken jag spelar som är så nära mina inre visioner av dem som det är möjligt.
Det är just hans förmåga att hitta personliga ingångar till stora kompositörers verk som förlänat Anderszewski de stora lovorden. I Duke Universitys nättidning The Thread ger han en liten inblick i hur han ser på tolkningsprocessen. På frågan var gränsen går mellan kompositörens intentioner och hans eget uttryck svarar han:
– Det är väldigt subtilt. Jag är närmast besatt av den musik jag spelar. Någon har skrivit musiken och jag gör allt vad som står i min makt att framföra den. Men det som är skrivet i notbladet är bara en kod; och vad betyder den, egentligen? Det handlar förstås om kontext; vad som kommer före och efter och vad du vill uppnå. Det är en lång mognadsprocess. Du stoppar in allt ditt eget i detta – och förhoppningsvis uppnår du så småningom ett slags harmoni mellan dig själv, kompositören och instrumentet.
Trots alla hyllningar för sina framträdanden har Piotr Anderszewski alltid uttryckt en stor kluvenhet inför att spela konserter. En kluvenhet som går igen i mycket av hans hållning till musiken och till att ha musicerandet som yrke; han tycks ständigt bolla bak- och framsidor av det som upptar så stor del av hans liv.
För det är klart att han älskar att få uppträda. Som han uttryckt det i flera intervjuer: ”Professionella musiker som säger att de bara spelar för sig själva är hycklare. Om du verkligen vill spela för dig själv, borde du stanna hemma och göra det!” I en intervju i amerikanska The Daily Progress nyligen berättade han om hur mycket han älskar de stunder då det uppstår en musikalisk förening med publiken:
– Det är som att man delar något väldigt intimt. Ett förtroende, en hemlighet.
Även om det ofta för honom är en stor utmaning att spela, vill han inte att publiken ska märka det.
– Jag vill att publiken ska tycka att det verkar lätt och tänka ”det där skulle jag kunna spela”. Jag tror inte känslan av att det är svårt är viktig. Ibland kanske ett inslag av kamp i framförandet kan förmedla något, men det är bara i undantagsfall, tror jag.
Den känsla av lätthet och lekfullhet som kännetecknar Piotr Anderszewskis pianospel – liksom så mycket av den största konsten – handlar förstås om de sedvanliga komponenterna begåvning och övning. Men också om att hitta en egen förståelse av musiken, att hitta den personliga ingången. Något som Piotr Anderszewski kom till insikt om i mötet med den kompositör som han håller allra högst – och som han ska tolka i Berwaldhallen tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester: Wolfgang Amadeus Mozart.
– Jag brukar beskriva det som att jag började spela piano när jag var sex år och att jag slutade vara pianist när jag var sexton. Det vill säga: det var då jag slutade försöka sträva efter en viss form av ”pianism”.
Det var då han hörde Mozarts Requiem för första gången, i en kyrka i Warzawa. Något han beskrivit som att träffas av blixten och som en helt livsförvandlande upplevelse. I Bruno Monsaingeons prisbelönade film Unquiet traveller berättar han:
– Det var slutet på mitt försök att bli pianist. Det innebar en nystart; jag fick börja om från början och fråga mig själv: ”Hur ska jag närma mig det här instrumentet?” Jag förstod att det jag sökte, det kunde jag inte finna i pianot – utan bara inom mig själv. Med denna nya utgångspunkt började resan tillbaka till att bli pianist igen, genom att hitta och skapa en egen musikalisk identitet.
Unquiet traveller är en fascinerande dokumentärfilm, där utgångspunkten är en turné genom Polen med tåg. Piotr Anderszewski reser i en specialinredd vagn – med flygel – där han äter, sover, övar och tar emot släkt och vänner under resans gång. I filmen berättar han om sitt liv och sina tankar kring musiken. Men framförallt spelar han: på tåget, i konsertsalar och inspelningsstudios. Han ger sin syn på de kompositörer han tolkar – och återkommer till Mozart:
– Mozart ger mig vad inga andra kompositörer ger mig: den rena glädjen i att leva. Ingen kompositör står mer i kontakt med det gudomliga än Mozart – och samtidigt är han så oerhört mänsklig. Och han får det att gå ihop!
När han reflekterar över sin egen strävan efter perfektion hamnar han också där:
– Jag plågas å ena sidan av en tvingande strävan efter det perfekta, och å andra sidan är jag uppfylld av en längtan efter att leka; förstöra och skapa. Dessa två saker går att förena mer eller mindre harmoniskt. Det finns en lösning på den här paradoxen: Mozarts musik. På en gång sorglig och glädjefylld; kall och mörk – och ändå varm, självlysande och gudomlig. Samtidigt näsvis och närmast oförskämd.
Bilder: Robert Workman / Askonas Holt Management
(Artikeln har publicerats i Berwaldhallens Programtidning.)
