Vi lever i en tid som i mycket präglas av uppgivenhet och förlorad framtidstro. När hörde vi senast stora visioner deklareras för vår värld? Vem drömmer de hoppfulla drömmarna om vår framtid? Och ändå tycks vi leva mer där, i framtiden, än i nuet.
Jag jobbar ofta på att det ska ”bli bättre se’n”. Ibland funkar det. Men alltför ofta är läget att när detta se’n kommer – då är jag upptagen med att jobba för ännu ett se’n som ligger en bit fram i tiden… Med andra ord är jag precis rätt måltavla för andliga vägledares och livsstilscoachers budskap om vikten av att vara närvarande i nuet. Medveten närvaro, mindfulness, ja, ni vet. Och jag både vill och försöker. Med varierande resultat.
Att jag också skriver ganska mycket om vikten av en sådan närvaro, har förstås till stor del att göra med min egen bearbetning; som så många skribenter skriver jag främst till mig själv. Jesus ord om att inte bekymra sig för morgondagen är direkt riktade till mig. För jag har fortfarande en tämligen grundmurad idé om att mina bekymmer visst ska lägga några alnar till min livslängd. Om inte annat att de ska se till att det blir bättre se’n.
Forskare och analytiker tycks vara överens om att tempot och prestationskraven ökat i vårt samhälle; liksom stressen, pressen och oron. Lite förenklat kan man säga att oro alltid handlar om framtiden. Det som har varit, det som vi gjort och sagt, kan förstås också göra oss oroliga – men även denna oro är kopplad till framtida konsekvenser.
Det finns idag starka ekonomiska intressen i att hålla vår individuella oro på en hög nivå. En av grundtankarna i det kommersiella samhället är att vi ska oroa oss för än det ena, än det andra. För att sedan övertygas om att vi ska kunna köpa oss trygga: hälsa, säkerhet, social acceptans, beundran, status, bekräftelse, frihet – allt detta och mycket mer intalas vi att marknaden tillhandahåller, till rätt pris. För att hålla en sådan marknad igång krävs att vi inte har vårt fokus alltför mycket på nuet. Som lydig medspelare i det race som pågår måste jag jobba på att det för mig som individ ska bli bättre se’n.
Budskap om vikten av – liksom övningar i – att leva i nuet är därför viktiga. Nuet är allt vi har. Bara i nuet kan oron lägga sig, och ron ta vid.
Men även om vi på många sätt lever alltför mycket i framtiden, är paradoxalt nog en lika sann beskrivning av vår samtid att vi lever alltför lite i framtiden.
För samtidigt som vi uppmuntras till att oroa oss inför framtiden är ett av vår tids mantran: ”Allt nu!” Varför vänta, om jag kan få något nu? Tålamod är inte längre någon dygd. Och om livet är en tävling, då är det verkligen nu som gäller. Kortsiktighet tycks alltmer prägla såväl politiken som våra vardagsliv.
Vem vågar prata om framtiden idag? Om kommande generationer? Vem tar ut de riktigt långa perspektiven? Vem formulerar de stora framtidsvisionerna? För alla, för världen?
Jag är uppväxt med ord från visionärer som Martin Luther King Jr ringande i öronen: ”I have a dream!” En ljus framtid. Jämlikhet och frihet åt alla. Kampen för fred och rättvisa tog sig tydliga uttryck. Ibland naiva, men drömmarna och visionerna om en bättre värld – för alla – levde.
Det var också en tid då visionen om ett svenskt solidariskt samhälle fortfarande hölls vid liv; en vision där klyftorna var utjämnade, skyddsnäten välutvecklade, gränserna öppna, vapenindustrin nedlagd och energin kom från miljövänliga och säkra energikällor. När hörde vi senast sådana visioner om vår framtid? Ökad BNP, tillväxt, låga räntor och nästa mandatperiod tycks ha ersatt de långsiktiga utopier ett gott samhälle behöver.
Hur är det med våra egna tankar om framtiden? Drömmer vi drömmar som inte bara är kortsiktiga och kopplade till den egna hälsan och lyckan? Målar vi bilder i vårt inre av en värld som vi är med om att göra bättre även för andra? För alla? På lång sikt?
Men för att formulera hoppfulla visioner om framtiden måste vi tro att de är möjliga att förverkliga. Och det blir alltmer tydligt att vi lever i en tid med haltande hopp och förlorad framtidstro. Undersökningar visar att dagens föräldrar inte tror att deras barn ska få det bättre än de själva har det. Det är ett trendbrott; tidigare generationer har burit på ett hopp för kommande generationer. Och om perspektivet är kort, om vi inte tror på framtiden – då gäller det att satsa allt på nuet, att roffa åt sig medan tid är och bygga på den egna lyckan. Se dig om; verkar det bekant?
Från individ- till nationsnivå tycks vi ha smittats av detta dystra och kortsiktiga perspektiv. Vem har tagit framtidshoppet ifrån oss? Kan det vara samma krafter som vill få oss att oroa oss för vår egen privata lycka? När man börjar tänka efter, passar pusselbitarna ihop: De mäktiga kommersiella aktörerna lever på individuell oro och erbjudande om individuella lösningar. Våra stora överlevnadsfrågor kan de inte sälja några lösningar på.
Tvärtom finns det en stor intressekonflikt mellan ökad konsumtion och en tro på en ljus framtid för oss och våra barn. Klimatförändringar, miljöförstöring, ekonomiska klyftor, energibrist och andra hot mot vår gemensamma framtid är i mycket en konsekvens av att det individuella perspektivet – ”att se om sitt eget hus” – premieras framför det gemensamma.
I den kristna tron är hoppet något centralt. Tyvärr har det ofta förenklats och förminskats till att bara gälla ett framtida ”bortom” och ”efter”. Men det stora hoppet i den kristna tron är möjligheten till förändring och förvandling: Tron på att det aldrig är kört, att inget egentligen är omöjligt – med Guds och varandras hjälp.
Vår värld står inför stora problem. Inga av dessa är omöjliga att lösa, mänskligheten och planeten har resurser nog att skapa en bra framtid. Men oron är en dålig inspiratör och vägledare. Vad vi behöver är en tro som föder hopp. Eller kanske ett hopp som föder tro.
Och tron och hoppet finns bara i nuet. Det är här vi lever våra liv. Här vi möter oss själva och varandra. Vår framtid skapas här och nu. Ingen annanstans. Varken förr eller senare.
Bild ur Dagen, foto: Luca Kleve-Ruud / Samfoto.
(Texten publicerad i tidningen Dagen under rubriken ”Sviktande framtidstro bäddar för roffare”.)
Hej! Om framtiden anser jag, att de i Framtidskommissionen klarare måste inse, att tiden och skeendet nu går i två disparata riktningar. Och varvid ett väldigt avgörande paradigmskifte sker. Rumtiden kröks i vändpunkten sedan år 2000 in i det ”eviga nuets mittpunkt” i Guds kosmologiska åtta (8). Något för fysiker att bekräfta eller falsifiera. Därefter fortsätter modernitetens manssamhällen, längs den undre ringen, ut i en alltmer global, makrokosmisk, lagstyrande, vetensskapstillvänd, konstruktiv, materialistisk inriktning. Och dels går inriktningen inåt i ett religiöst skeende, mot det ”kvinnliga” psykologiska, kvantfysiska, kreativt konstnärliga och andliga.
I Sverige, innebär det att näringsliv och lagstyrande politik fortsätter i en avgörande sekulär riktning. Där ”synden skenar mot sitt komplement straffet, och vice versus”. Och där arbetslinjen accentueras till att bli ett jobbigt förminskande av ”Gehenna”. Näringslivets mammonsträvan, och folklig solidaritets rättvisesträvan, polariseras då kampfullt som väsentliga egenskaper i tillvaron. Men trots ökande skillnader mellan de nämnda företeelserna, måste en paradoxsamverkan bli till längs en mer jämställd relationslinje.
Och där kärleken i enlighet med Paulus, ”är lagen i dess fullhet”. Samt den fredliga populismen, blir enligt E Laclau, en grundläggande politisk energi i varje demokratikt system. Även den innebörden kan nog säkert debatteras och dialogiseras fram till ökad harmoni, nu nära tidens slut och nya början. Trots en italiensk filmares insikt i Fredrik Lindströms TV-program om Sverige, Sweden som ”Världens modernaste land”, där han i en inbäddad film, såg Sverige som ”paradiso et inferno”. Åtminstone en ”lightvariant” av det senare erfar nog tyvärr många människor, i dagens samhälle.