Ett hjärta som bultar för rättvisa

Den amerikanske sångaren och låtskrivaren Steve Earle är aktuell med en ny skiva, ”The low higway”. Som så ofta genomsyras sångerna av ett engagemang för människor på livets skuggsida. Ett engagemang som han grundar i en stark politisk övertygelse. Men också i en tilltro till det Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram lärt honom.
– Jag vill ge något tillbaka, eftersom jag får så mycket varje dag. Det är en andlig princip för mig.

– – – – – – –

Att vara på väg är ett normaltillstånd för Steve Earle. Sedan debutalbumet Guitar town kom ut 1986 har det blivit tusentals och åter tusentals mil i turnébuss. Så att hans nya och femtonde studioalbum fått titeln The low highway är kanske inte så konstigt. Men Steve är noga med att påpeka att skivan inte handlar om ett romantiserande av turnéliv eller om resandet i sig. Nej, det handlar om vad han sett på dessa resor de senaste åren: ett USA i svår ekonomisk kris.
– Jag började skriva låtar om vad jag såg genom bussrutorna, och jag insåg efter ett tag att sångerna handlade om riktigt tuffa tider.
– I den musikaliska tradition jag står i, folk- och protestsångare med rötter tillbaka till Bob Dylan och Woody Guthrie, har vi alltid relaterat till den stora depressionen. Men ingen av oss har varit med om den själva. Förrän nu.

Vi träffas på ett hotell i Stockholm, där Steve Earle under en dag ger intervjuer inför utgivningen av sin nya skiva. Dagen efter väntar Amsterdam, innan han får flyga hem till New York där han numera bor tillsammans med hustrun Allison Moorer, även hon artist, och yngste sonen John Henry. Allison ingår i Steves nuvarande liveband The Dukes (& Duchesses) som också spelar på nya skivan.

Steve Earle är född och uppvuxen i Texas, vilket märks i hans musik som står stadigt i folk- och rockmusik med countryanstrykning. Hans låtar har spelats in av artister som Emmylou Harris, Johnny Cash, Joan Baez och Willie Nelson. Under karriären har han gjort utflykter i såväl traditionell bluegrass som tyngre rock’n’roll. På The low highway kommer flera av hans olika influenser till uttryck.

Det politiska engagemang som Steve Earle gjort sig känd för är förstås tydligt även i de nya sångerna, för som han säger:
– Jag skiljer inte på musik och politik, det har jag aldrig gjort.

Han är freds- och ickevåldsaktivist, miljökämpe, aktiv mot dödsstraff och engagerad i olika organisationer för rättvisa och fattigdomsbekämpning. Just nu deltar han i en kampanj mot Walmart, världens största varuhuskedja och USA:s största arbetsgivare. I en av nya skivans sånger, kontroversiella Burn it down, sjunger huvudpersonen att han funderar på att bränna ner Walmart, som han tycker förstört hemstaden.
– Jag har inte handlat på Walmart på tio år, säger Steve.

Han berättar hur Walmart nekar sina anställda grundläggande förmåner och rättigheter genom att utnyttja kryphål i lagen. Kedjan säljer i stort sett allting, så när de öppnar i en stad tvingas alla mindre butiker slå igen. De har egna fabriker i Kina som tillverkar varor enbart för Walmart, med billig arbetskraft. Genom det bidrar de till bristen på jobb i USA.
– Förr eller senare måste vi nog bestämma oss för om vi vill ha jobb eller billigare tv-apparater.

Genom åren har Steve Earle skrivit flera kontroversiella låtar, som John Walker’s blues där han försökte förstå John Walker Lindh, amerikanen som slogs på talibanernas sida i Afghanistan. Under George W Bush-eran släppte han en rad låtar, till och med hela skivor, som starkt kritiserade politiken – från vänster, där han själv med stolthet placerar sig på den politiska skalan. Jag frågar om det inte är svårt att som artist i det högerorienterade USA så tydligt stå till vänster?
– Det är klart att det är tufft. Allra tuffast är nog att jag lever i ett samhälle där kultur och konstnärliga uttryckssätt bara betraktas som något värdefullt om man kan tjäna pengar på det. Då blir det ett politiskt ställningstagande bara detta att tro på och hålla på med någon form av konst.

Vi kommer in på vikten av att ha sitt engagemang för frihet och rättvisa grundat i något; värderingar, en helhetssyn, en övertygelse. Då Steve ofta uttrycker en tro och en positiv inställning till religion i sina texter, undrar jag om där finns en koppling för honom?
– Min andliga tillhörighet är tolvstegsprogrammet. Och i det är en viktig del att hjälpa andra; att ge något tillbaka eftersom jag får så mycket varje dag. Så: ja, det är en andlig princip för mig.

Han kom i kontakt med tolvstegsprogrammet när hans långvariga drogmissbruk 1994 slutade i ett ettårigt fängelsestraff. Den mesta av tiden avtjänade Steve i ett rehabiliteringsprogram. Alltsedan dess är han nykter, och han försöker delta i AA-möten så regelbundet det går. Steve säger att han alltid trott på Gud, men att det var först via tolvstegsprogrammet han förstod vad Gud hade med hans eget liv att göra.

På Steve Earles förra skiva finns en sång, God is God, som är något av en personlig trosbekännelse. Där uttrycker han en stor tillit till Gud och tillvarons andliga dimensioner. Så vad betyder Gud för honom idag?
– Jag praktiserar inte någon speciell religion, men jag tror absolut på Gud. Jag brukar säga att det enda jag säkert vet om Gud, det är att Gud är Gud och inte jag.

Han tycker det är problematiskt att kristendomen i USA så starkt förknippas med makt och högerpolitik, men säger sig också ha många kristna vänner som han har största respekt för. Som musikkollegorna Buddy och Julie Miller.
– Jag är helt övertygad om att Buddy och Julies väg till Gud är att tro att Jesus är deras frälsare, men jag tror inte att det nödvändigtvis är min väg.

Steve Earle är kreativ inom många områden och ständigt aktiv. Han har bland annat haft roller i tv-serierna The wire och Treme och ska när han återvänder till USA medverka i långfilmen The world may clap. 2011 släppte han den hyllade – och smått fantastiska – romanen I’ll never get out of this world alive och planerar nu för en ny roman. Men först ska han skriva sin självbiografi; något han tidigare sagt att han aldrig skulle göra. Orsaken till att han ändrat sig är sonen John Henry.
– Han har en form av autism. Jag tror att han kommer att klara sig bra, men han måste börja på en väldigt dyr specialskola i New York när han fyller tre år i april. Det här täcks inte av några försäkringar. Det finns en möjlighet att staden New York så småningom kommer att betala, men det kräver att vi driver detta i domstol; det kostar och det finns inga garantier…
– Så jag gick upp till min förläggare och frågade om det finns pengar i en självbiografi, och han sa att det finns massor. Så jag skrev kontrakt på både den och romanen.

Den sista sången på The low highway heter Remember me och är en kärleksförklaring till John Henry och en önskan om att få vara med om hans uppväxt. Steve Earle är 58 år, och tre av hans jämnåriga nära vänner sedan uppväxten har under senaste åren hastigt gått bort, vilket fått honom att fundera över sin egen livslängd.
– Jag har inga klara minnen från när jag var tre år. Så jag skrev sången utifrån insikten att om jag dör nu, då kommer han kanske senare inte att ha några minnen av mig…

För mig har Steve Earle både på scen och på skiva alltid framstått som ett enda stort, varmt och bultande hjärta; fyllt av empati och en tro på att förändring är möjlig. När han på nya albumet sjunger 21st century blues finns där ett besviket konstaterande att världen inte alls ser ut som de positiva framtidsvisionerna från hans uppväxt. Trots detta slutar sången i övertygelsen att ”the world can be anything that we want it to be”. Hur kan han vara så optimistisk?
– Att vara pessimist är bara en ursäkt för att inte göra något! Jag tror inte vi är menade att inte göra något – och jag vill fortsätta försöka förändra saker.

En positiv framtidstro kräver också en tilltro till människan och mänskligheten. Det har Steve Earle. Han tror på godheten i människan, men menar att vi tillsammans måste jobba för att locka fram den. Vi måste vara villiga att lära och förändras. Frånvaron av stora framtidsvisioner idag menar han beror på att det finns en liten rik maktelit som har allt att tjäna på att världen inte förändras. Denna elit har också de ekonomiska möjligheterna och kanalerna för att göra sin röst hörd. Han tar Walmart och mediamogulen Rupert Murdoch som exempel.
– Så vi som vill förändring och tror på rättvisa måste bli mer högljudda. För faktum är ju att det finns tillräckligt med resurser i världen för att räcka till alla.

– – – – – – – –

LÄS MER av vad som sades i intervjun nedan!

Fotnot: ”The low highway” släpptes i Sverige den 17 april. Steve Earle spelar med sitt band The Dukes (& Duchesses) på Nalen i Stockholm den 11 juni.

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen. På deras webb finns också det extramaterial som kan läsas nedan. Jag har även tagit bilderna.)