Film: Zaytoun
Regi: Eran Riklis
Skådespelare: Stephen Dorff, Abdallah El Akal, Alice Taglioni m fl
Svensk premiär: 7 juni
Den hyllade israeliske regissören Eran Riklis (The Syrian bride, Citronlunden m fl) är tillbaka med ännu en film som utspelar sig i det konfliktfyllda Mellanöstern, Zaytoun. Denna gång har manus skrivits av den palestinske amerikanen Nader Rizq. Filmen börjar med en kort lägesbeskrivning: ”Libanon 1982. Politiska, militära och religiösa fraktioner slåss om kontrollen över det krigshärjade landet medan Israel, utsatt för raketbeskjutningar från PLO, förbereder sig för att invadera.”
Den 12-årige Fahed bor i ett palestinskt flyktingläger i Beirut, tillsammans med sin far och farfar. Han älskar att spela fotboll, går motvilligt i skolan och lika motvilligt i PLO:s träningsskola för unga män. En dag dödas hans far i en israelisk bombräd, vilket ökar Faheds motivation för vapenträningen. Han övertar också skötseln av den olivträdsplanta som fadern drömde om att en dag få plantera i den palestinska by i nuvarande Israel där han föddes.
En dag tillfångatas en nedskjuten israelisk stridspilot, Yoni, och Fahed tillhör dem som får övervaka den fängslade. Trots sin misstänksamhet och sitt hat, inser Fahed att Yoni skulle kunna bli hans biljett bort från Beirut, hem till det Palestina hans far berättat om. Mot löfte från Yoni om att ta honom med till gränsen, lovar Fahed att hjälpa honom rymma. Det blir en strapatsrik resa, där Fahed hela tiden bär med sig faderns olivplanta. (Zayhoun är det arabiska ordet för oliv.) En för dem båda oväntad vänskap växer fram mellan den israeliska soldaten och den palestinske pojken.
Även om berättelsen ibland blir lite förenklad och skissartad, så är Zayhoun en gripande och vacker film som lyfter fram vardagen och de enskilda människoödena i en våldsam politisk konflikt. På den nivån tar de mänskliga likheterna överhanden – och olikheter och motsättningar på ”den stora” nivån ter sig ännu mer obegripliga och djupt sorgliga.
Med lite mer förkunskap om den konflikt som är filmens kontext – som bara presenteras med de nämnda korta raderna i inledningen – får berättelsen på många sätt en djupare dimension. (Slutet blir också starkare.) Men kanske är den begränsade informationen ett mycket medvetet grepp, för att helt fokusera på individnivån.
(Texten publicerad i Sändaren.)
