Fotografering har fått ett enormt uppsving och vi delar bilder och filmer med varandra via olika sociala medier. Men vad händer när alltfler ser på omvärlden genom en kameralins?
Bild: Dita Alangkara
– – – – – – – – – – – – –
En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och visst kan bilder förmedla något annat, och ibland mer, än bokstäver och ord. Bilderna är ofta mer tolkningsbara än de fastslående och begränsande orden. Därmed inte sagt att ord inte är bra och viktiga, men vi behöver också bilder för att kunna beskriva och tolka tillvaron. Och när vi tröttnar på orden, då kan det vara skönt att få ta sin tillflykt till bilder.
Idag finns ett stort intresse för bilder av olika slag. Det sägs ofta att den unga generationen föredrar bilder framför text. Och det stora intresset för såväl filmer och tv-serier som serier och grafiska noveller, kan peka på det. Men samtidigt är en stor del av informationen på internet liksom den kommunikation som ständigt pågår – sms, chatt, Facebook, Twitter med mera – i huvudsak baserad på ord.
Men bilder spelar en allt större roll även där. För första gången på flera år lär ökningen av antalet Facebookanvändare i Sverige ha stannat av, däremot ökar användandet av Instagram, som bygger på bilder, stort. Kanske börjar ordtröttheten ta överhanden även i de sociala medierna?
Vad som i alla fall är tydligt är att intresset för fotografering har exploderat i takt med att den digitala tekniken blivit utvecklad, lätthanterlig och billig. Idag är telefonen den vanligaste kameran, och det går utmärkt att ta högkvalitativa bilder och filmer med dagens smartphones. Det finns också en uppsjö av små, riktigt bra digitalkameror. Även de lite större systemkamerorna går idag att köpa till relativt låga priser. De har också en utvecklad automatik som gör att du redan som nybörjare kan ta bilder av hög kvalitet, vilket gör fotograferandet lika tillgängligt som roligt.
Förr, i den analoga eran, fick man vara sparsam med antalet fotografier man ”knäppte”; filmen var dyr, likaså framkallningen av den. Idag kan du ta en bild, och om den inte blev bra eller du finner den onödig, direkt radera den från kamerans minne. Att ta många bilder och sedan kunna göra ett urval av de riktigt bra bilderna, ökar förstås chanserna till att fånga det exakt rätta ögonblicket och bli nöjd med resultatet.
Nu är nog sanningen att de flesta av oss tar många bilder bara för att vi kan, för att det är enkelt och billigt – och att vi sedan inte raderar särskilt många. Förr satte vi – i bästa fall – in våra semesterfoton i album, som sedan – i bästa fall – plockades fram vid högtidliga tillfällen. Idag ligger miljontals fotografier och skräpar gömda och glömda på diverse datorer och hårddiskar världen över. Våra liv har aldrig varit så väldokumenterade. Men vem ska titta på alla bilderna?
Överallt ser vi människor med sina telefoner fotografera eller filma sin omgivning. Publiken på dagens rockkonserter kännetecknas av att det i de uppsträckta händerna finns telefoner och kameror som förevigar det som sker.
Varifrån kommer denna dokumentationshysteri? Det var knappast detta Horatius menade med sitt carpe diem, fånga dagen, men det verkar som att vi har ett stort behov av att fånga och bevara våra dagar. Livet är så flyktigt, så förgängligt, att vi vill fånga de goda stunderna och hålla dem kvar. Det roliga vill vi skratta åt igen. Det vi är med om vill vi avbilda för att minnas, men också för att visa att det verkligen hänt; att det var möjligt. Går det sedan att använda till att imponera på andra – ja, då har det förstås alltid gett mänskliga pluspoäng. Så viljan att dokumentera har följt oss genom historien. Den stora skillnaden mot tidigare är att idag har vi både tiden och möjligheterna att göra det.
Nu har vi dessutom en ständig publik att exponera våra bilder och filmer inför – via bloggar, hemsidor och forum som Facebook, Twitter, Instagram, Flickr, Vine och många fler. Vilket förstås triggar fotograferingsviljan ännu mer; för vårt behov av bekräftelse tycks närmast omättligt.
En positiv sak med det nyvaknade intresset för fotografering är att det kan lära oss att se det vackra i tillvaron, i det vardagliga vi har omkring oss. Om vi börjar se oss omkring efter fotograferingsobjekt, om vi alltså börjar se vår omgivning i bilder som vi kan lägga upp på Instagram eller Facebook, skärps vår blick. Vi ser plötsligt det där speciella ljuset, den vackra kompositionen, kontrasterna, människornas originalitet och skönhet. Tänk att så mycket som vi annars inte lägger märke till, utan springer förbi, är värt att fotografera! I bästa fall skänker det oss en välbehövlig förundran inför livet och världen.
Detsamma gäller vårt behov av skratt och humor. Genom att försöka se och fånga den där bilden som väcker skratt och leenden, tränas vi i att se det humoristiska i tillvaron.
Men det finns också faror med den här utvecklingen. Jag var på en konsert med Ulf Lundell häromåret, där han vände sig till en kvinna vid scenkanten som filmade med sin mobilkamera och bad henne sluta: ”Kan du inte bara var här, i stunden, och uppleva det som sker här och nu?” En synnerligen berättigad vädjan.
För risken med att jaga bilder och att ständigt betrakta världen genom en kameralins är att vi inte är riktig närvarande i den värld vi tror oss dokumentera. Paradoxalt nog kan det istället leda till att vi bli alltmer distanserade till det nu vi försöker behålla och bevara. Medvetet eller omedvetet börjar vi välja bilderna framför verkligheten. Vi tror att vi fångar ögonblicket genom att fotografera det – när vi egentligen kanske förlorar det.
I ett avsnitt av den amerikanska talkshowen The Tonight Show med Jay Leno skojade komikern Louis CK om att när Jesus kommer tillbaka till jorden, då kommer människor som möter honom vara mer intresserade av att fotografera honom och lägga ut på Twitter för att tala om att ”Wow, jag är här! Med Jesus!” – än att lyssna till vad den Jesus som står framför ögonen på dem har att säga …
– – – – – – – – – – – – – –
Artikeln är tidigare publicerad i Dagen (tillsammans med den stora bilden).
