Öppenhetens utmaning

Öppenhet har kanske inte alltid tillhört den kristna trons och kyrkans storord. Men från 1970-talet och framåt har ordet varit flitigt använt av troende människor och gemenskaper som beskrivning av något viktigt. Och som med så många andra storord har dess betydelse haft olika nyanser, beroende på skillnader i såväl tidsanda som teologiska och personliga utgångspunkter.

Ofta hörs ordet i kombination med ett annat, nämligen tydlighet: ”Vi vill stå för både öppenhet och tydlighet.” Med det menas att vi ska vara tydliga med att vi är kristna och vad den kristna tron står för – och samtidigt visa öppenhet mot dem som inte tror som vi. Därmed vill man markera att det inte finns någon motsättning däremellan.

Gott tänkt, men det kan finnas en risk med detta med tydlighet. Kanske vill vi med det ordet antyda att vi är de enda som har Sanningen; att det är det vi ska vara tydliga med, även om vi tillåter andra att fritt uttrycka sina tankar och åsikter. Så generöst, liksom …

Om öppenhet alls behöver kombineras med andra ord, borde vi kanske hellre prata om öppenhet och övertygelse. Även om också övertygelse kan tyckas hänga ihop med sanningsanspråk, kan faktiskt övertygelser förändras och överges, medan sanningen står där den står.

Och det är inte riktigt samma sak att bära på en övertygelse som att vara fast övertygad om något. Att ha en viss politisk övertygelse betyder ju inte att vara fast övertygad om ett helt systems förträfflighet i detalj. Detsamma gäller en religiös övertygelse. Båda har med egna erfarenheter att göra, och erfarenheter får vi hela tiden nya. Så även i övertygelsen finns utrymme för tvivel, ifrågasättanden och förändring – vilket gör att den ligger nära trons väsen.

Men egentligen behöver inte öppenheten någon reservation eller kombination för att vara en viktig hållning. Finns det egentligen någon anledning att inte leva öppen mot andra människor?

Som en röd tråd i Jesus förkunnelse går öppenheten och ömsesidigheten. Från den gyllene regelns: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er det ska ni också göra mot dem” till den återkommande uppmaningen ”Döm inte!”. I sin undervisning och med sitt liv visade han också att alla är värda att uppmärksammas, lyssnas på, umgås med, påverkas av. Värda att inkludera. Att till och med älska.

Öppenhetens stora utmaning är att den bär på en beredskap till förändring: Dess grund är nyfikenheten på och intresset för andra människors tankar och erfarenheter; tilltron till att jag har något att lära av andra, oavsett vilka de är eller vad de tycker och tror. Motsatsen till öppenhet är att vara sig själv nog. Att inte vilja utvecklas, inte vilja förändras eller mogna. Att vara färdig. Vilket knappast går ihop med ett liv i gemenskap med livets och skapelsens Gud.

Man kan också fråga sig: Går det att vara öppen mot Gud men inte mot sina medmänniskor? I en av sina böcker berättar den judiske filosofen Martin Buber om hur Rabbi Mendel från Kozk en gång överraskade några lärda män med frågan: ”Var bor Gud?” De skrattade: ”Så ni talar. Världen är ju full av hans härlighet.” Men rabbins eget svar blev: ”Gud bor där han blir insläppt.”

Kanske kan den gamla historien läsas som en berättelse om vikten av öppenhet. Världen är full av Guds härlighet. Men öppnar vi och släpper in den?

_ _ _ _ _ _

Bild: Janerik Henriksson/Scanpix

(Texten har publicerats i Dagen, där jag i sommar också skrivit om ett annat ”storord”; Nåd.)