Det är något med Christian Kjellvander och kapell. Hans första soloskiva hette Songs from a two-room chapel (2002) och var något av en sensation och en singer-songwriter-platta i världsklass. Nya och femte albumet The pitcher är på många sätt hans starkaste sedan debuten – och det är inspelat i ett gammalt kapell utanför Vingåker som numera både är familjens hem och inspelningsstudio.
Det är som helhet ett lågmält album, ibland ryter en elgitarr, oftare lyfter stråkar den stämningsfulla musiken. I centrum står Christians nyansrika sångröst som förmedlar nio starka sånger rakt in i hjärtat, ibland vackert omslingrad av hustrun Karla-Thereses lika nyansrika röst.
Det är sånger som andas bearbetning; uppgörelse med uppväxten, pappans och broderns död, vägval inför framtiden. Ibland mer berättande, som i The trip, ibland mer metaforiskt, som i The crow, men alltid med en mörk underton och det starka vemod som blivit något av Christian Kjellvanders signum. Ett vemod som inte har något med förlorat hopp att göra, tvärtom.
Svenska Akademiens ordlista beskriver vemod som ”längtansfull sorgsenhet” och i längtan finns det hopp. När jag intervjuade Christian en gång beskrev han det som att för honom betyder vemod ”inåtvänt mod”. Jag tänker att det är just detta mod som får honom att i den hymnliknande The bloodline, i skivans allra sista mening, slå fast: ”There is nothing wrong with love.”
CHRISTIAN KJELLVANDER
The pitcher
(Tapete/Border)
Betyg: 4 (av 5)
(Recensionen har publicerats i Dagen.)
