Öknen har i alla tider fascinerat människor. Både som plats och som bild för olika tillstånd. I sin bok Sandens söner skriver Peter Halldorf om hur vissa landskap väcker något inom oss, hur de rör vid våra innersta djup och hur vi därför dras till dem: ”Vi älskar dem och fruktar dem. För somliga är det havet. För andra fjället. För någon skogen. För mig öknen.”
Jag tänker på det där när jag ser filmen Tracks, som bygger på den verkliga historien om hur Robyn Davidson 1977 under nio månader vandrade och red drygt 270 mil genom den australiska öknen, från Alice Springs till Indiska Oceanen. Med sig hade hon fyra kameler och en hund. I filmens inledning säger Robyn att hon alltid känt en dragning till öknen, ”dess varma vindar och öppna vidder”. Öknen är på sätt och vis filmens andra huvudperson, och vi får mängder av fantastiska bilder av dess skiftningar. Det är lätt att förstå både fascinationen och dragningen.
Robyn Davidsons bok Tracks är en klassisk reseskildring som varit på gång att filmas flera gånger, såväl med Julia Roberts som Nicole Kidman i huvudrollen. Men det känns som att den här filmatiseringen, regisserad av John Curran, har varit värd att vänta på, inte minst för att Mia Wasikowska känns helt perfekt i rollen som Davidson.
För att ha råd att genomföra sitt projekt lät Robyn Davidson en fotograf från tidskiften National Geographic skildra hennes färd. Spänningen mellan henne och fotografen Rick Smolan (Adam Driver) som dyker upp nu och då längs rutten leder till flera konflikter, då ju en av poängerna med hennes resa är att ”få vara för sig själv”.
Inte så att Robyn per automatik skyr sällskap; på sin väg möter hon många av ödemarkens invånare och tar tillfället i akt till gemenskap och nya bekantskaper. Hennes bemötande av urbefolkningen är, till skillnad från Smolans, alltid respektfullt och ödmjukt. En av filmens allra finaste – och roligaste – sekvenser är när hon får aboriginäldsten Mr Eddie (Roly Mintuma) som guide genom områden som betraktas som heliga.
De fyra kameler Robyn lyckas få i sin ägo – efter två år på olika kamelfarmer – är egentligen värda en egen recension. Tåliga och liksom nonchalanta, men högst personliga. Lika ståtliga som komiska. Genom filmkameran kommer vi dem väldigt nära och lär oss uppskatta dem – även om hunden Diggity kniper fler ömhetspoäng.
Berättelsen ger inga tydliga svar på vad det egentligen är som drivit Robyn ut på sin resa. I tillbakablickande sekvenser förstår vi att barndomen säkert spelat roll; hennes mamma begick självmord när Robyn var elva år och hon uppfostrades sedan mest av sin ensamstående faster. Vi får också veta att hennes far som ung korsat Kalahariöknen. Men hon hävdar bestämt att hon inte gör det här för att bevisa eller erövra något. Hennes vanligaste svar på frågan ”Varför?” är: ”Varför inte?”
I Sandens söner skriver Peter Halldorf: ”Att välja öknen som en flykt ändar alltid i besvikelse.” Även om Robyn Davidson uttrycker att hon är trött på stadslivets cirkelrörelser, negativism och självupptagenhet, så får jag inte känslan av att hon flyr. Kanske är det därför resan inte heller, trots nästan outhärdliga prövningar, slutar i besvikelse.
Det är på ytan ingen särskilt dramatisk film, den som söker action har inte mycket att hämta här. Den största dramatiken sker inuti Robyn Davidson, men det är inget som formuleras särskilt mycket i ord. Istället är vi i hög grad hänvisade till vad som händer i oss själva när vi delar hennes till synes tröstlösa färd genom det obarmhärtiga landskapet. Den som någon gång genomfört en längre vandring – fjällvandring, pilgrimsvandring eller liknande – vet att det varken är målet eller prestationen som visar sig vara den viktigaste poängen, utan just vandringen; att i nuet vara upptagen med att sätta en fot framför den andra. I den totala närvaron i oss själva sker något viktigt. Just den känslan lyckas Tracks förmedla.
FILM
Tracks
Regi: John Curran
Genre: Drama
I rollerna: Mia Wasikowska, Adam Driver, Emma Booth, Roly Mintuma m fl
Premiär: 13 juni
Betyg: 4 (av5)
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
