Den stora och lättillgängliga mängden av information och fakta på internet tycks ha gjort oss alla till experter. Hur påverkar det vårt umgänge och våra samtal?
– – – – – – – – – – – – – – – –
Uppvuxen i frikyrka och föreningsliv var min barndom och mina tonår fyllda av tipspromenader. Ja, även som ung vuxen utsattes jag ofta för dessa tio till tolv frågor med tre svarsalternativ: ett, kryss, två. De som vann dessa tipsrundor betraktades som kunniga, rentav allmänbildade.
Så kom internet och smarta mobiltelefoner – och det gick en skälvning genom hela Folkrörelsesverige: Tipspromenaden gick in i en djup kris. Om deltagarna kunde googla (söka på internet) fram rätt svar på sina telefoner, blev det ju inte mycket till tävling eller kunskapstest… En lösning har blivit att konstruera helt andra typer av frågor, där svaren inte går att hitta på nätet – som personliga eller extremt lokala fakta – en annan att samla in deltagarnas telefoner. Men frekvensen av tipspromenader har obönhörligt minskat.
I ett gammalt nummer av Karolinska Universitetssjukhusets Magasin hittar jag en intervju med läkaren Annika Tibell där hon får frågan om hur hon ser på utvecklingen att de flesta idag googlar sina symptom – och att läkaren därför allt oftare möter en patient som redan tror sig veta sin diagnos och den bästa behandlingen. Hon svarar:
– Det är förstås en stor fördel att patienterna enkelt kan få tillgång till information de upplever som obunden och som de sedan kan ta med sig in i sina diskussioner med sjukvården. Det är något både vi och patienterna tjänar på. Problemet är att det inte finns någon kvalitetssäkring på nätet. Dessutom handlar det i regel om komplexa tillstånd som kräver individuella bedömningar, vilket är svårt att göra på nätet.
Tipspromenaden och läkarbesöket är bara två av många exempel på hur den digitala revolutionen påverkat vårt förhållande till kunskap. Idag är stora mängder information tillgänglig för oss på nätet. I telefonen i fickan vilar en enorm kunskapsbank; några enkla tryck på skärmen så är den vår. Den som är förälder vet att svaret på frågan ”Varför har du inte lärt dig det?” oftast – och helt riktigt! – är: ”Behövs inte. Det är ju bara att googla.” Internet är vår tids kunskapsbank, vår lärare, vårt orakel och vårt sanningsvittne.
Friare och mer lättillgänglig information och en ”demokratisering” av kunskapen är en fantastisk och välkommen utveckling. Men den utmanar traditionella maktordningar och invanda strukturer – och det kommer att ta tid för oss att hitta fungerande förhållningssätt. Att vår syn på kunskap och fakta håller på att förändras är tydligt, men exakt hur och vilka konsekvenser det får är mera oklart.
Klart är att den nya tekniken ökat vår tillgång till information, men utan någon direkt filtrering. Det finns inte alltid någon garanti för att informationen på nätet är tillförlitlig. Den underbara friheten att hävda och påstå vad som helst på sin blogg eller hemsida ställer stora krav på vår förmåga till kritiskt tänkande, urskiljning och analys.
”Med informationsöverflöd följer desinformationsöverflöd”, konstaterade nyligen (3 april) Hanna Fahl i en krönika i Dagens Nyheter. ”Det finns större möjligheter än någonsin tidigare under mänsklighetens historia att på egen hand åtminstone rudimentärt kontrollera uppgifter, leta efter ytterligare en källa, bedöma sanningshalt. Å andra sidan är det för den som medvetet eller halvmedvetet vill sprida lögner eller halvlögner lättare att smälta in i nyhetsflödet och posera som trovärdig.”
I en annan artikel i Dagens Nyheter i våras (14 mars) pratade Georg Metz, som varit chef för TV-nyheterna på Danmarks Radio, med journalisten Lena Sundström om det förändrade samhällsklimatet. Metz tyckte sig se ett nytt förakt för bildning och vetenskaplig analys:
– I Danmark har det mer och mer blivit så att en åsikt kan vara lika bra som en annan. ”Jag har lov att säga min mening för jag har yttrandefrihet – och jorden är platt.” Det kan ju se ut som en trevlig demokratisk inställning, men i stället har det blivit lite som med teaparty-rörelsen i USA, och det är ett problem i den danska debatten: Att man saknar respekt för sakliga argument.
Den här utvecklingen är nog lika tydlig i Sverige. Statistisk och forskningsresultat står inte särskilt högt i kurs, utan kan avfärdas på såväl känslomässiga grunder som med fiktiva fakta, framgooglade på tendentiösa sajter med tveksam agenda. Vill du ha stöd för en specifik åsikt, vilken som helst, kan du med största säkerhet hitta lämpliga citat från påstådd expertis på nätet.
Kanske är det så att det stora utbudet av lättillgänglig information i kombination med det postmoderna samhällets syn på sanningen som något subjektivt, där våra olika sanningar lever sida vid sida – vilket ofta är ett befriande och konstruktivt perspektiv – här visar en mörk baksida: Jag behöver inte lyssna till någon annan, behöver inte ta hänsyn till vad forskning och vetenskap säger. Kunskap, erfarenheter och fakta är bara åsikter och andras sanningar, inte nödvändigtvis mina. Det som från början var ett intellektuellt och ödmjukt förhållningssätt har då slagit över i sin motsats. Bildningsföraktet lurar runt hörnet.
Det finns ett ord som är svårt att undvika när vi pratar om den här utvecklingen: Besserwisser. Det är ett negativt laddat ord; ingen vill egentligen bli kallad besserwisser. Den som googlar ordet får som toppträff Wikipedias definition: ”En person som anser sig veta bättre än andra. En besserwisser tenderar att ofta och gärna upplysa världen om sina (eventuella) kunskaper.” Det känns nästan som en beskrivning av vårt samtalsklimat i stort, och inte bara något som gäller enstaka personer.
För idag tycks vi alla tro oss vara experter, vilket i hög grad påverkar våra samtal på såväl privat som offentlig nivå. För lyssnandet och viljan att förstå någon annans synsätt och argument är det förödande. Samtidigt som det är ytterst välkommet att med en snabb googling kunna tysta en och annan besserwisser – hade varit en dröm att ha den möjligheten vid vissa släktmiddagar i min ungdom! – löper vi nu alla risken att bli besserwissrar.
(Texten har publicerats i tidningen Dagen. )
Bild tipspromenad: Carl-Henric Jaktlund/Dagen
