Hämnden är ljuv, säger ordspråket. I verkligheten är den ofta tom, helt enkelt för att dess idé om balans och rättvisa – öga för öga, tand för tand – just bara är en idé, en konstruktion som inte förändrar den egna förlusten eller skadan. ”Det finns inget som kan ge dig din son tillbaka”, väser John Fitzgerald (Tom Hardy) till den rasande Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) i filmen The revenant.
Nej, tanken på hämnd är ofta betydligt ljuvare än själva hämnden. Ändå kan just hämndbegäret, den kränktes tanke på upprättelse, bli till en oerhört stark drivkraft. Vi ser det hos individer såväl som hos stater. Men hur stark är denna kraft? Vad kan den få en människa att göra och klara av? Det är en av de frågor som The revenant väcker och undersöker, om än inte på djupet. För även om här finns flera existentiella dimensioner, snuddar tyvärr filmen bara vid dem. Istället är det filmens andra stora tema, människans kamp mot naturen, som står i centrum. Där är den å andra sidan makalöst skickligt berättad.
Det är långt ifrån den första filmen med liknande tema, men regissören Alejandro González Iñárritus The revenant slår det mesta i genren – och den gör det på ett sätt som förärat den inte mindre än 12 Oscarsnomineringar inför galan den 28 februari, bland annat för Bästa film, Bästa regissör, Bästa manliga skådespelare och Bästa manliga biroll. Filmen har redan vunnit en rad priser, bland annat tre Golden Globe.
The revenant är baserad på den sanna historien – utbroderad till en legend i traderingen – om pälsjägaren Hugh Glass, som under en expedition i South Dakota 1823 attackerades av en uppretad björnhona. Med bland annat brutet ben, punkterad strupe och djupa rivsår var han så illa däran att två män, John Fitzgerald och Jim Bridger, beordrades vänta vid hans sida för att ge honom en kristen begravning när han dog, medan den övriga gruppen fortsatte. Efter två dygn lämnade de dock honom att dö för att försöka hinna ifatt de andra. Men Glass kvicknade till och lyckades på något sätt uppbåda kraft och sinnesnärvaro för att under sex veckor släpa, krypa och stappla till det närmaste baslägret, en tripp på minst 120 kilometer.
Filmen följer grunddragen i historien, men Iñárritu – som fick en Oscar förra året för filmen Birdman – har förstärkt storyn på flera sätt, bland annat genom att förlägga den till vintern istället för sommaren, vilket gör Glass bedrift än mer heroisk. Lägg till detta en rad svårigheter längs vägen som inte är direkt hälsobefrämjande, och ni förstår att det inte är trovärdigheten i berättelsen som är det viktiga. Filmen har också lagt till en hustru som var Pawneeindian och som dödats av amerikanska soldater, liksom en son som dödas av Fitzgerald. Detta som bränsle till den glöd som ger Hugh Glass den närmast övernaturliga kraften att överleva och ta sig den långa vägen genom vildmarken: tanken på hämnd.
Det känns som en ganska säker gissning att Leonardo Di Caprio kammar hem sin första Oscar för rollen som Hugh Glass, för han gör en fantastisk prestation. Inte bara rent fysiskt; pulsar i snö, simmar i iskallt vatten, äter rått kött och ligger inkrupen i ett hästkadaver (inspelningen lär ha varit extremt plågsam). Främst handlar det om allt det han förmedlar utan ord; nyanser i kroppsspråk och i det ansikte som kameran ofta följer på nära håll.
Det är en våldsam och blodig film, inget för den känsliga, men oupphörligt fascinerande. Filmfotografen Emmanuel Lubezki – även han Oscarsnominerad – har tidigare jobbat med Terrence Malick i filmer som The Tree of Life och To the wonder, och vi får vackert storslagna naturvyer, drömlika sekvenser och påträngande närbilder.
Den omtalade scenen där björnen går till attack mot Hugh Glass är makalöst skickligt gjord och riktigt, riktigt otäck. Som åskådare känner jag närmast doften av björnens andedräkt och känner mina egna revben knäckas. Detsamma kan sägas om det mesta av Glass kamp i DiCaprios gestaltning; den kommer nära mig som åskådare, den känns och berör. Det är inte en film jag i första hand ser, det är en film jag upplever.
Här finns en andlig, transcendent dimension, där Glass i drömmar eller syner bland annat möter sin döda hustru. Hon tröstar honom, ger honom visdomsord och håller hans livsgnista uppe. Det skänker delvis en annan karaktär åt filmen. Men det som kunde blivit en dynamisk kontrast till, och en fördjupning av, den råa överlevnadskampen tas inte riktigt på allvar. Kanske räds Iñárritu det pretentiösa – vilket inte är likt honom – eller kanske väljer han helt enkelt den enklare vägen. Samtidigt gör just de här sekvenserna, tillsammans med Lubezkis suggestiva bildberättande filmen igenom, The revenant till något mer än en actionfylld westernfilm.
Kampen för hämnd är ett vanligt tema på film, liksom i litteraturen. Även i Bibeln är hämnd något återkommande, särskilt i Gamla testamentets berättelser. Trots det är dess genomgående hållning att överlämna hämnden till Gud. Nya testamentet är dock betydligt tydligare med uppmaningen att inte hämnas, utan istället förlåta. I The revenant är det en indian som förlorat hela sin familj som får stå för den bibliska hållningen. I en nyckelscen säger han till Glass: ”Mitt hjärta blöder, men hämnden vilar i Guds händer.”
När verklighetens Hugh Glass till slut mötte de män som lämnat honom att dö i vildmarken, förlät han dem båda. Ett slut som inte riktigt passar in i Hollywooddramaturgin, så filmens möte mellan Glass och Fitzgerald blir aningen annorlunda. Utan att avslöja för mycket, kan jag beskriva det som betydligt mer gammaltestamentligt. Även om man i upplösningen faktiskt kan hitta en hänvisning till den nytestamentlige Paulus, som i Romarbrevet skriver: ”Ta inte rätten i egna händer, utan låt Guds vrede ha sin gång.”
– – – – – – – – – –
FILM
The revenant
Regi: Alejandro González Iñárritu
Genre: Drama/Thriller
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Will Poulter, Domhnall Gleeson m fl
Premiär: 29 januari
Betyg: 3 (av 5)
Bilder: Twentieth Century Fox
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
