Hör idrott och politik ihop? Det är en fråga som ständigt diskuteras, där svaret varierar beroende på utgångspunkter och definitioner. Klart är att definitionen av såväl idrott som politik måste bli väldigt snäv för att göra dem till skilda världar och som något som inte hör ihop. I sitt sommarprogram häromveckan riktade fotbollsspelaren Kim Källström en uppmaning till fotbollens företrädare att inse att det finns en värld utanför fotbollen, en värld som även de har ett ansvar för. Så enkelt kan det också sägas.
I regissören Stephen Hopkins nya film Race blir det uppenbart att idrott och politik hör ihop. Vilket inte betyder att vad som följer därav alltid är enkelt eller självklart – som till exempel valet mellan deltagande eller bojkott, eller vad som är en bra protest eller ett tydligt budskap.
1936 hölls de olympiska sommarspelen i Berlin, tre år efter att Adolf Hilter utnämnts till Tysklands rikskansler och påbörjat sin förvandling av landet till en nazistisk diktatur. Spelen utnyttjades i det nazistiska propagandamaskineriet. Filmskaparen Leni Riefenstahl, som gjorde flera propagandafilmer för nazistpartiet, dokumenterade spelen i den omtalade filmen Olympia.
På grund av den nazistiska politiken diskuterade flera länder att bojkotta spelen, däribland USA. Den amerikanska olympiska kommittén röstade till slut för ett deltagande med minsta möjliga marginal, 58 röster mot 56. I Race – som lägligt har svensk premiär en vecka innan årets sommar-OS – får vi följa en del av det diplomatiska spelet inför och under OS 1936, även om fokus är berättelsen om den afrikan-amerikanske idrottaren James Cleveland ”Jesse” Owens (suveränt spelad av Stephan James). Vid OS i Berlin vann han fyra guldmedaljer: löpning 100 och 200 meter, längdhopp samt stafett 4 x 100 meter. Han blev därmed OS stora stjärna – och ett slag i ansiktet på Hitler, som ville att spelen skulle bli ett bevis för den ”ariska rasens överlägsenhet”.
När Jesse Owens 1934 började studera vid Ohio State University – han fick arbeta vid sidan om, inga stipendier gavs till afrikan-amerikaner – träffade han coachen Larry Snyder (Jason Sudeikis) som hjälpte honom att utveckla sin fulla potential som idrottare. Skildringen av relationen mellan Owens och Snyder är en av filmens bärande trådar. Den är fin om än lite klichéfylld; vi har sett en rad liknande skildringar av tränare/idrottare tidigare på film. Detsamma kan sägas om skildringen av Jesses relation med hustrun Ruth Solomon (Shanice Banton), som gått att göra mer av.
De ledande företrädarna för bojkott respektive deltagande i USA:s olympiska kommitté, Jeremiah Mahoney och Avery Brundage, gestaltas förtjänstfullt av de gamla skådespelarrävarna William Hurt och Jeremy Irons. Den sistnämnde får stort utrymme i filmen. Så spelade också Brundage en avgörande – om än mycket omdiskuterad – roll för USA:s deltagande i OS i Berlin och därmed för Owens plats i historien.
Valet att bara skildra de dramatiska åren 1934–36, då Owens karriär både tog fart och fullbordades, känns klokt då det ger tempo och intensitet åt filmen. Jag hade också velat använda ordet spänning, men trots en fascinerande berättelse saknar filmen en hel del av just det. Delvis beror det förstås på att vi känner till utgången – Owens OS-framgångar – men också på att filmen inte fördjupar berättelsens många konfliktdimensioner och därmed blir lite uddlös.
Till exempel hade parallellerna mellan Hitlers rasideologi och den rasism Owens levde med i sitt hemland kunnat lyftas fram mer. Visst blir den bitvis tydlig, men här finns många detaljer som skulle bidragit till en mer berörande film: som att president Roosevelt vägrade gratulera Owens och ge honom sitt erkännande vid hans återkomst till USA. Porträttet av Leni Riefenstahl (Carice van Houten) är också märkligt positivt. Även om hennes roll och övertygelser diskuterats och hon i efterhand förnekade kännedom om nazismens pogromer, hade hennes roll och trovärdighet kunnat problematiseras betydligt mer.
Trots mina anmärkningar är Race en film att se och tycka om. Förutom den fascinerande storyn finns här flera fina skådespelarprestationer och en rad storslagna scener. Och i tider då vi ser en ny fascistisk våg gå över världen och människor på nytt delas upp utifrån hudfärg och etnicitet, är filmens antirasistiska budskap högst angeläget.
För den som funderar över samspelet mellan idrott och politik ger den också en del att fundera kring. Jesse Owens – som ett tag övervägde att ställa in sin resa till Berlin – blev som person ett starkt politiskt budskap till sin samtid genom sitt deltagande i Berlin-OS, sina medaljer och sitt vinnande av publikens gillande.
Som filmen skildrar det var Owens själv inte så intresserad av att motbevisa Hitlers rasistiska idéer, även om han förstod laddningen i det han gjorde. Däremot är filmen en stark skildring av hur idrotten i sina bästa stunder kan upphäva gränser och skillnader, och gestalta ett slags jämlikhet. I en av filmens scener försöker en representant för NAACP (The National Association for the Advancement of Colored People) övertala Jesse Owens att inte åka till OS. Han svarar:
”Du måste förstå att där ute på banan är jag fri från allt det där. När startskottet går kan inget stoppa mig – inte färg, inte pengar, inte rädsla, inte ens hat. Då finns inte svart eller vit, då finns bara snabb eller långsam. Under de där tio sekunderna är jag helt fri.”
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
FILM
Race
Regi: Stephen Hopkins
Manus: Joe Shrapnel, Anna Waterhouse
Genre: Drama
I rollerna: Stephan James, Jason Sudeikis, Shanice Banton, Carice van Houten, Jeremy Irons m fl
Svensk premiär: 29 juli 2016
Betyg: 3 (av 5)
Bilder: SF Studios
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
