Det lovande upplägget av existentiellt drama med erfarna skådespelare slarvas bort och resultatet är ytligt och osammanhängande. ”Skönheten i allt” är en känslosam feelgoodfilm med ett ofärdigt manus.
I inledningen av regissören David Frankels nya film Skönheten i allt föreläser Howard (Will Smith), delägare i en reklambyrå i New York, trosvisst för sina anställda: Vad är det byrån djupast sätt vill med den reklam de gör? Jo – ta-da! – to connect; att knyta an till människor och deras djupaste drivkrafter, det som förenar oss alla. Han kokar sedan ner detta till tre saker: Kärleken, Tiden och Döden. Vi vill bli älskade, vi kämpar mot tiden och vi räds döden. Instämmande nickar, applåder.
I nästa scen har det gått tre år och Howard är nu en deprimerad och håglös man, som visserligen går till kontoret men inte vill ta del i det dagliga arbetet eller i beslut som rör firmans framtid. Orsaken är att han förlorat sin sexåriga dotter Olivia (Alyssa Cheatham) i cancer och är förlamad av sorg.
De andra delägarna i företaget; hans bästa vänner Whit (Edward Norton), Claire (Kate Winslet) och Simon (Michael Peña) är medkännande, men då Howards tillstånd är på väg att rasera företagets – och därmed deras egen – ekonomi, beslutar de att göra något drastiskt. De anställer en privatdetektiv för att få bevis för att Howard inte är tillräknelig, så han kan kopplas bort från inflytande i företaget.
I sin djupa sorg har Howard tagit sig för att skriva brev till Döden, Tiden och Kärleken, där han ställer dem till svars för dotterns död och sitt eget förlorade liv. Privatdetektiven kommer över breven. Whit, Claire och Simon beslutar sig för att hyra in tre skådespelare att personifiera Döden (Helen Mirren), Tiden (Jacob Latimore) och Kärleken (Kiera Knightly) – för att konfrontera Howard och ge honom svar på breven. Men också för att producera bevis på att han inte är vid sina sinnes fulla bruk.
Det är alltså grundstoryn. Vilken onekligen skiljer sig en del från den som utlovas i marknadsföring och trailers. Det hade ändå kunnat bli till en hyfsad film, inte minst med tanke på den långa raden av briljanta skådespelare. Här finns många trådar att dra i (kanske lite för många) och existentiella frågeställningar att fördjupa. Men resultatet är märkligt ytligt, osammanhängande och oengagerande. Visst går det att bara åka med i historien och beröras av Howards sorg, liksom av hans lite tilltufsade vänners försök att leva ett drägligt liv – där de alla delar brottningskampen med Döden, Tiden och Kärleken.
Filmen kan välvilligt beskrivas som vemodig feelgood; det spelas på känslosträngar och trycks på knappar till tårkanaler. Men i grunden finns här ett alltför ofärdigt manus, med stora luckor vad gäller logik och begriplighet. Till exempel är det högst oklart vad som leder fram till slutet och upplösningen, liksom vad filmtiteln (originaltitel: Collateral beauty) egentligen anspelar på och spelar för roll. De existentiella och andliga frågorna som är tydliga i upplägget (och marknadsföringen), blir i själva filmen bara antydda – och besvaras på sin höjd med ytliga klyschor. Som helhet känns Skönheten i allt ungefär som om Kay Pollak fått göra film i Hollywood med generös budget och de bästa skådespelarna.
– – – – – – – – – – – – – –
FILM
Skönheten i allt
Regi: David Frankel
Manus: Allan Loeb
Genre: Drama
I rollerna: Will Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Helen Mirren, Kiera Knightley m fl
Premiär: 4 januari 2017
Betyg: 2 (av 5)
Bilder: 20th Century Fox
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
