Jag har alltid gillat Mary Gauthier, ända sedan jag fick hennes, som jag då trodde, första skiva Drag queens in limousines (1999). (Hennes egentliga debutplatta från 1997, Dixie kitchen, återgutgavs 2002.) De starka, liksom väldigt tydligt utmejslade, låtarna, den sorgsna rösten, berättelserna om hennes egen trasiga uppväxt (som du får läsa om någon annanstans) och om andra människor på livets skuggsida … Mary Gauthier klev fram som en klar favorit bland alla countrydoftande singer-songwriters. Hon var liksom mer på riktigt än de andra.
Men trots ryktet som en magnifik live-artist och flera Sverige-besök hade jag aldrig lyckats pricka in någon konsert med henne. Förrän nu, då hon spelade på Clarion Hotel i Örebro, på behändigt gångavstånd från vår bostad. Det lär inte bli den sista.
Som supportakt har hon, liksom vid spelningarna i Sverige i somras, Malmös bäst bevarade hemlighet: sångare och låtskrivaren Richard Lindgren, som kanske bättre än någon annan i vårt land lyckas göra ”äkta” americana. Med sin på en gång skrovliga och sammatslena röst och ett distinkt gitarrspel övertygar han stort och blir till den perfekta uppvärmaren till kvällens huvudakt. Vi får flera av låtarna på från hans magnifika dubbel-cd A man you can hate, och jag hade gärna hört ännu fler.
När Mary Gauthier går upp på scenen och plockar upp gitarren, medan medmusikanten Tania Elizabeth stämmer sin femsträngade fiol, är mina förväntningar höga. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig, mer än att det ska bli bra. Och det blir det – för att inte säga fantastiskt. Med tanke på Gauthiers ganska mörka, bluesiga låtar hade jag nog väntat mig en ”tyngre” och mer ”allvarlig” konsert. Men trots det ständigt närvarande allvaret, så är det framförallt en leende, harmonisk och ytterst cool Mary Gauthier vi möter. Samspelat mellan henne och Tania Elizabeth är briljant, och de ger varandra en enorm energi på scenen. Elizabeth körar och lägger vassa countrydoftande stämmor, men hon låter framförallt sin fiol sjunga. Och som den sjunger – sällan har jag hört ett så lyhört och lyriskt fiolspel i såna här sammanhang, hennes toner står i ständig dialog med Gauthiers texter.
De inleder aningen trevande, men från och med Last of the hobo kings (där några ointresserade och högljutt babblande damer tackochlov lämnar lokalen) skärps fokuset och energin höjs. Sedan blir det bara bättre och bättre; sista halvtimmen är ren magi.
Mary är som sagt väldigt cool, med en enorm pondus och scennärvaro. Hon utstrålar att hon är en kvinna som vet vem hon är och vad hon kan – och som idag mår väldigt bra. Vi får låtar från hela hennes karriär, alla hennes sex album. Fokus ligger alltså inte som väntat på senaste skivan The foundling, men vi får förstås några låtar från den – bland 
annat den grymt svängiga Sideshow, som är en av många höjdpunkter denna kväll. För hon har så mycket att plocka ifrån, och vi får den ena märgfyllda låten efter den andra: I drink (förstås), Christmas in Paradise, Sugar cane, Goodbye, Our lady of the shooting star … Wheel inside the wheel tar nästan andan ur publiken med sitt suggestiva sväng. Det finns en låt jag står och väntar på, och som jag tänker att ropa efter, men jag behöver inte; som sista ordinarie låt sjunger hon den fantastiska Mercy now. Håret på mina armar reser sig.
Som extranummer spelar först Tania Elizabeth en kanadensisk folkmelodi, Hangman’s reel, på ett både personligt och virtuost sätt. Sedan är det dags för den idag smått klassiska låten Drag queens in limousines. Mary Gauthier introducerar den med att stolt berätta att hon fått en Country music award – nämligen Gay country artist of the year! ”Väldigt stor konkurrens i den kategorin, som ni förstår …”, tillägger hon med ett ironiskt skratt.
