Det är närmast oundvikligt att den iranske regissören Mohammad Rasoulofs nya film There is no evil för tankarna till den tysk-judiska politiska tänkaren Hannah Arendt och hennes mest berömda uttryck: den banala ondskan. Det formulerades när hon rapporterade från rättegången mot SS-officeren och nazistförbrytaren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961. Arendt målar i sin omdiskuterade text bilden av Eichmann, som administrerade förintelsen av miljoner judar, som en torr och duktig byråkrat. Som en som bara lydde order, en kugge i ett maskineri, en liten del av en ond struktur – inte en ond individ. Därmed blir ondskan “banal” och kan lätt få spridning och utföras av vem som helst av oss, om vi inte tar personligt ansvar för våra handlingar.
There is no evil består av fyra kapitel, novellfilmerna There is no evil, She said: You can do it, Birthday och Kiss me. Den som binder dem samman är kopplingen till de avrättningar som sker i stor omfattning i Iran: enligt Amnesty International avrättades minst 251 dödsdömda personer (bekräftade fall) i landet under 2019.
Rasoulof lägger fokus på dem som tvingas utföra avrättningarna; människor som vi annars skulle referera till som “vanliga”: skötsamma samhällsmedborgare, sådana vi ganska lätt känner igen oss i. I Iran är det ofta rekryter som gör sin militärtjänstgöring som utför avrättningar – som tvingas dra undan stolen för de dömda när de hängs. Lägg till detta att i Iran är militärtjänstgöringen en nyckel till framtiden: utan den kan du inte ta körkort, inte få ett pass, det blir svårt att få jobb, omöjligt att göra karriär.
There is no evil är vacker och storslagen, lämpad för bioformat, kärleksfullt berättad och med fina skådespelarinsatser. De olika kapitlen är fristående men vävs skickligt samman så att problematiken belyses från olika håll. Sinsemellan är berättelserna ganska olika, här finns allt från passionerad romantik och action till enkelt och stillsamt vardagsliv. Människorna vi möter är alla på ett eller annat sätt kopplade till verkställandet av avrättningar; en del har accepterat sitt öde, lytt order, medan andra vägrat. Konsekvenserna av det ena eller andra rullas upp inför våra ögon, både de omedelbara och de mera långtgående.
Det är på en gång varmt mänskligt och gastkramande klaustrofobiskt. Tillsammans målar de olika historierna bilden av hur det är att leva i ett auktoritärt samhälle där valfriheten och handlingsfriheten är gravt beskuren, där acceptansen och förträngningen ofta tycks vara enda vägen till ett rimligt liv. Däri ligger det klaustrofobiska: vart jag än vänder mig är dörren stängd. “Om vi vägrar, krossar de våra liv”, säger Javad, en av huvudpersonerna, som är på permission från sin tjänstgöring.
Även om människornas situation skildras i all sin komplexitet och huvudärendet inte är att klandra dem för deras olika val, är det en rannsakande och moraliskt uppfordrande film. Utan förenklingar eller försköningar tycks den vilja ställa frågan: “Vad skulle du ha gjort?”
Det råder ingen tvekan om Mohammad Rasoulofs egen ståndpunkt. Att göra motstånd mot orättvisor och förtryck går som en röd tråd genom hans liv och filmproduktion. I intervjuer har han mer än en gång hänvisat till Vacláv Havels formuleringar om att den makt de maktlösa har kvar är den att säga nej. I There is no evil låter han också en av filmens personer säga: “Din makt ligger i att vägra.”
Rasoulof vet själv vad det är att göra motstånd mot makten – och att priset kan vara högt. Strax efter att filmen vann Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin i februari i år – där den också vann den ekumeniska juryns pris – fick han order om att infinna sig till ett tidigare utdömt ettårigt fängelsestraff. Det var inte första gången.
När han 2017 återvände från Cannes-festivalen där han prisats för sin film A man of integrity – en film om korruption och orättvisor i hans hemland – konfiskerades hans pass och han förbjöds att lämna landet. Vad ännu värre var: han belades med yrkesförbud. Trots detta har han otroligt nog med hjälp av sina medarbetare och skådespelarkontakter lyckats skapa denna storartade långfilm ”i smyg”. Eftersom kortfilmer inte tilldrar sig myndigheternas intresse på samma sätt som långfilmer, valde han att göra fyra kortfilmer som sedan sattes samman till långfilmsformat.
Samtidigt som There is no evil pekar på den strukturella ondskans makt och vikten av medvetna och modiga val för att inte normalisera den, inger – som jag tolkar det – dess sista och mest ömsinta kapitel ett visst hopp: Det finns kanske ingen självklar automatik i att vår vägran får så negativa konsekvenser att den inte är värd priset – inte ens i auktoritära stater. När vi väljer bort och förlorar något, kan vi ibland också vinna något annat. Inte bara för andras del, utan också för vår egen.
FILM
There is no evil
Regi: Mohammad Rasoulof
Manus: Mohammad Rasoulof
Genre: Drama
I rollerna: Baran Rasoulof, Mahtab Servati, Mohammad Seddighimehr m fl.
Svensk premiär: 11 sep 2020
Betyg: 4 (av 5)
Bilder: Folkets Bio
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
