Det finns en död och vi lever mot den. Så lyder en fras som återkommer i Ulf Lundells roman Friheten. Med de orden vill huvudpersonen locka in människor i samtal kring livets förgänglighet. Jag har själv i olika sammanhang använt mig av formuleringen, då den träffar så rätt: Vi är alla ständigt på väg mot döden; ”jag går mot döden vart jag går”, som den gamla 1700-talspsalmen uttrycker det. Vi lever också våra liv med döden som ett slags fond, en bakgrund som skänker relief och proportioner åt våra dagliga liv. Det finns en död och vi lever mot den.
Därför är det också viktigt att vi pratar med varandra om döden, både vår egen och andras; att vi hjälper varandra hitta förhållningssätt som kan hjälpa oss – och kanske till och med berika våra liv. För döden kommer vi inte undan, inte förlusterna, inte sorgen. I den processen kan den gångna helgens allhelgonafirande vara en viktig del. Det finns också alltfler böcker, tv- och radioprogram, filmer, teaterpjäser och poddar som lyfter frågorna kring döden, vilket är lika viktigt som välkommet. Faktiskt tycks den tystnad kring döden som i flera decennier präglat vårt samhälle nu äntligen vara bruten.
Nyligen hade en amerikansk dokumentärfilm med titeln Dick Johnson is dead premiär på streamingplattformen Netflix. Den är gjord av regissören Kirsten Johnson, som använt sin yrkeskompetens och sina kontakter för att bearbeta sin pappas förestående död. Ett slags sorgearbete i förväg, då pappan diagnosticerats med demens och den gradvisa nedmonteringen är oundviklig. Då Kirsten redan förlorat sin mamma i Alzheimers, vet hon vad som väntar. Det är en film som inte liknar mycket annat i sin genre – och som överraskar, drabbar, värmer, tröstar och åskådliggör uttrycket att sorgen är ”randig”: den kan snabbt växla mellan olika sinnesstämningar.
C Richard ”Dick” Johnson har passerat 80-årsstrecket, bor i Seattle, är uppskattad psykiater med egen praktik och har bland annat arbetat mycket med självmordsproblematik. I filmen får vi se hur han får hjälp att flytta ut sina saker från sitt kontor och sätter på telefonsvararen som meddelar att ”Doctor Johnson har gått i pension och hans kontor är stängt”.
Kirsten Johnson bor i New York med sin familj, men har en nära kontakt med sin pappa och beskriver honom som sin bästa vän. När hon får höra från vänner och anhöriga att Dick börjat glömma saker och varit med om olika tillbud med bilen, skyndar hon hem till uppväxtstaden Seattle.
Den förtvivlan och skräck hon känner inför att även hennes pappa nu ska tas ifrån henne är påtaglig. För att hjälpa både sig själv och Dick att hantera det som väntar, frågar hon om hon får filma honom. Inte bara det: hon vill iscensätta hans död på en rad olika dramatiska sätt, för att avdramatisera det ofrånkomliga slutet. Dick ger sitt samtycke. Bakom beslutet ligger nog också att Kirsten helt enkelt vill få tillbringa mer tid med sin älskade pappa.
Tillsammans med sitt filmteam och olika stuntmän arrangerar och filmar de sedan en rad situationer – som fall nedför en trappa och olycka i ett gathörn – den ena blodigare än den andra. Låter det absurt? Det är det. Samtidigt oerhört befriande, då skratt och tårar ryms och blandas på ett självklart sätt. Men egentligen står inte dessa iscensättningar i berättelsens centrum. Det hela tar istället formen av en metafilm, där vi får se ett slags ”behind the scenes” eller ”the making of” filmen om Dick Johnsons dramatiska död. Som helhet en ömsint dokumentär om Dick Johnsons åldrande, demens, kommande död och relationer. Mest av allt är det ett porträtt av en mycket älskad människa, pappa och morfar.
En viktig del av Dick Johnsons liv och filmen är den församling tillhörande Sjundedagsadventisterna där han varit medlem i stort sett i hela sitt liv – där också Kirsten är uppvuxen och fostrad, även om hon inte beskriver sig som aktivt troende längre. Vi möter en varm gemenskap som är väldigt tillåtande och förstående inför filmprojektet. Kirsten får bland annat filma när Dick provligger i en kista framme på podiet, som vore det hans egen begravning. I de briljanta och omtumlande slutscenerna spelar också församlingen och kyrkan en viktig roll.
I några scener med stor glimt i ögat filmas Dicks dröm om himlen och dess njutningar. Adventisternas tro att de döda vilar i sina gravar tills de uppväcks av Jesus vid hans återkomst, diskuteras och problematiseras en del. (Man kan faktiskt också se det som att Dick i de olika iscensättningarna får en viss träning på att återuppstå.) Men jag saknar en fördjupning av samtalen kring trons och kyrkans betydelse i Dicks liv och kring vad som gjort att Kirsten inte längre är aktiv adventist.
Så småningom tas beslutet att Dick ska flytta hem till Kirsten och hennes familj i New York. Här finns många vemodiga och gripande scener, främst kopplade till Dicks förvärrade demens och hans försämrade förmåga till minne, förståelse och orientering. Kirsten Johnson klarar dock den svåra balansgången; skildringen bir aldrig så närgången och explicit att den känns förnedrande eller respektlös.
Det sägs att sorgen är kärlekens baksida och pris. Vilket blir väldigt tydligt i Dick Johnson is dead. För även om den kan beskrivas som en annorlunda och befriande film om död och sorg, är den framför allt en stark och vacker film om kärlek.
FILM
Dick Johnson is dead
Regi: Kirsten Johnson
Manus: Kirsten Johnson, Nels Bangerter
Genre: Dokumentär/Drama
I rollerna: Dick Johnson, Kirsten Johnson, Ana
Hoffman m fl
Streaming: Netflix
Betyg: 4
Bilder: Netflix
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
