Årets Göteborg Film Festival som avslutades i helgen hade Oordning, på engelska Disorder, som tema. Tolkningsbart, precis som det ska vara, men ingen ovanlig utgångspunkt för film eller annan konst. Inre och yttre oordning – oreda, kaos – skapar en tacksam dramaturgi åt berättelser av olika slag. Ett bra upplägg för såväl spänning och skräck, som för komedi och överraskningar.
Kaos och oordning leder också ofta till existentiella frågeställningar. När detta ska gestaltas är filmkonsten med sin omedelbarhet och sin förmåga att skapa igenkänning ett starkt verktyg. De filmer som drabbar oss hårdast och lever kvar länge, är de som berör något djupt mänskligt inom oss.
Förra årets festival tvingades bli helt digital. Något som faktiskt blev succé, vilket ledde till att arrangörerna i år erbjöd både en ”vanlig” festival med filmvisningar på Göteborgs biografer, om än med restriktioner, samt en onlinefestival med 50 utvalda filmer från det stora programmets 200, för oss som inte kunde delta fysiskt.
Av alla de filmer jag hann med att se under de elva dagarna, drabbade mig Playground allra hårdast. Där möter vi sjuåriga Nora – makalöst spelad av Maya Vanderbeque – som börjar skolan, där hennes äldre bror Abel (Günter Duret) redan går. En hjärtskärande stark historia om något vi alla kan relatera till: skolans och skolgårdens sociala koder och ibland stenhårda pennalism. Allt skildrat ur barnens perspektiv. En minst sagt imponerande långfilmsdebut av Laura Wandel. Playground är Belgiens Oscarsbidrag och fick kritikerpriset i Cannes. Här belönades den med festivalpriset Dragon Award Best International Film, vilket röstas fram av publiken.
En annan av festivalens många höjdpunkter var det finska Oscarsbidraget Kupé nr 6, om arkeologistudenten Laura, som åker tåg från Moskva till Murmansk för att titta på hällristningar. Hon tvingas dela kupé med den råbarkade ryske byggarbetaren Ljoha. Det utvecklar sig till en oväntad, rolig och varm historia om en till synes omöjlig relation. Seidi Haarla tilldelades välförtjänst skådespelarpriset Dragon Award Best Acting. Tilläggas bör att hennes motspelare Yuriy Borisov hade varit en lika välförtjänt vinnare.
Kupé nr 6 fick ett hedersomnämnande av Ekumeniska juryn vid Cannesfestivalen. Sitt pris gav de till Drive my car – en av de två filmer av den japanske regissören Ryûsuke Hamaguchi som visades på Göteborg Film Festival. Den andra var Tillfälligheter och fantasier. Båda högst sevärda, med angelägna frågor om identitet, mening, slump och relationer. Lågmält suggestiva och med briljanta dialoger.
Danska As in heaven, regisserad av Tea Lindeburg – om ett ödesdigert sommardygn i 1800-talets bondesamhälle – tilldelades festivalens tyngsta pris, Dragon Award Best Nordic Film. Den var tyvärr inte tillgänglig digitalt, men jag ser fram emot dess ordinarie premiär! En annan nordisk pärla jag dock såg var isländska Quake, regisserad av Tinna Hrafnsdóttir. Där drabbas Saga av ett våldsamt epilepsianfall när hon är ute med sin lille son. Efteråt lider hon av minnesförlust och försöker desperat hitta tillbaka till sitt liv. Samtidigt börjar förträngda minnen från hennes barndom dyka upp. Ett gripande psykologiskt drama.
Andra filmer jag varmt kan rekommendera från festivalen – som har svensk biopremiär under året – är bland annat iranska roadmovien Hit the road, franskbelgiska kärleksdramat Nobody has to know och ryska Kapten Volkonogov har rymt, en absurd jakt på förlåtelse under den brutala Stalintiden. Norska De oskyldiga av regissören Eskil Vogt – som röstades fram till årets publikpris – var lika fascinerande som obehaglig, en skicklig thriller om det svåra temat barn och ondska.
Sammanfattningsvis visade årets Göteborg Film Festival att oordning också kan vara en bra förutsättning för kreativitet och nya tankar.
Bilder: Göteborg Film Festival
(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)
