I Godland reser den danska 1800-talsprästen Lucas till Island för att arbeta i en församling. Mötet med den nya världen blir brutalt. En lika tragisk och obehaglig som fascinerande film.
Jag växte upp med berättelser från ”missionsfälten” om äventyrliga möten med nya kulturer och otillgänglig natur, där de målmedvetna missionärerna var lyckosamma i sina försök att förbättra såväl hälsa och utbildning som att skapa nya församlingsgemenskaper. Det var först i mera vuxen ålder jag också fick ta del av de andra berättelserna: De där mötet med det främmande inte alls blev positivt och projekten misslyckades – och där upplevd kallelse och år av förberedelser ibland slutade i sjukdom och död efter bara ett par veckor i det nya landet.
De sistnämnda berättelserna dyker upp i mitt minne när jag ser den flerfaldigt prisbelönade dansk-isländska filmen Godland (originaltitel: Vanskabte land). Här speglas balansgången, eller snarare krocken, mellan idealism och realism. Målstyrning må vara ett av dagens ledord, liksom det varit strategin för många av historiens hjältar, men ofta räcker det inte att hålla fast vid framtida mål. I mötet med både människor och natur är förmågan att hantera det nyckfulla nuet central.
I filmen möter vi den unga danska prästen Lucas (Elliot Crosset Hove) som i slutet av 1800-talet skickas till Island, som då tillhörde Danmark, för att arbeta i en liten församling och hjälpa till att bygga en kyrka. Utan att riktigt veta vad resan kommer att innebära, ger sig Lucas iväg. Då ett av hans största intressen är fotografering, släpar han med sig sin otympliga fotoutrustning. Han vill dessutom inte segla ända fram till resmålet, utan som en upptäcktsresande färdas med häst genom det otillgängliga landskapet för att dokumentera det hela.
Regissören och manusförfattaren Hlynur Pálmason delar sitt liv mellan Island och Danmark och är intresserad av kontrasterna mellan ländernas miljö, kultur, språk och temperament. Utifrån det har han skapat en stark, hemsk, vacker och tolkningsbar berättelse, där han utforskar människans litenhet – till och med chanslöshet – inför naturens krafter och tidens gång, liksom vårt behov av tillhörighet och att bli förstådda.
Lucas är inte alls förberedd på den prövning som väntar, varken fysiskt eller mentalt. Mötet med naturen, klimatet och de dansk-skeptiska islänningarna blir brutalt. Relationen med den råbarkade guiden Ragnar (Ingvar Sigur∂sson) – vars ledning och beskydd han är beroende av – får en dålig start och det hela blir inte bättre. Vi anar att det inte kommer att sluta väl.
När de slutligen når sin destination och Lucas inkvarteras hos församlingsledaren Carl (Jacob Hauberg Lohmann) och döttrarna Anna (Vic Carmen Sonne) och Ida (Ida Mekkín Hlynsdóttir), hämtar han sig visserligen fysiskt men är fortsatt kantig och osäker i sitt agerande.
Lucas är märkligt distanserad även när det gäller sina prästerliga uppgifter och tycks mer engagerad i sitt fotograferande än sina församlingsmedlemmar. Kanske är det helt enkelt en flykt. Vad resan gjort med hans tro är oklart, vad det gjort med hans självförtroende är uppenbart. Elliot Crosset Hove gör en mästerlig insats som Lucas; hela han utstrålar en ovilja att vara där han är.
Godland är en tragisk och obehaglig men fascinerande historia. Filmfotografen Maria von Hausswolff bidrar i hög grad till att göra det hela till storslagen och vacker filmkonst. Filmformatet 4:3 skapar en gammaldags känsla, som med rundade hörn för tankarna till de fotografier Lucas tar med våtplåtsmetoden. Berättandet byggs med något som liknar tablåer, där en del inte följer kronologin utan zoomar ut och skänker nya dimensioner till det vi ser.
Här finns flera starka scener som dröjer sig kvar. Allra starkast är filmens kulmen, som utvecklar sig till en syndabekännelse från Ragnar inför den allt annat än mottaglige Lucas. Filmen lämnar mig med en nedstämdhet över bristen på kommunikation och oförmågan att nå fram till varandra.
I en intervju säger Hlynur Pálmason att han under inspelningen kände att det egentligen kanske bara är döden som förenar oss människor. Det är dock inte det jag ser i Godland. Snarare tycks mig dess människor i grunden påfallande lika – i såväl sin litenhet som sin storhet – men de gör ändå allt för att hitta olikheter hos den de betraktar som främmande. Ett beteende som sorgligt nog i hög grad präglar vår värld än idag, 150 år senare.
Så det mest obehagliga med berättelsen är kanske vad den säger om oss alla
FILM Godland Manus & regi: Hlynur Pálmason Genre: Drama Medverkande: Elliot Crosset Hove, Ingvar Sigurdsson, Vic Carmen Sonne m fl Biopremiär: 10 februari 2023 Betyg: 4 (av 5)
Bilder: Maria von Hausswolff/Folkets Bio
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
