Wikileaks Julian Assange – som idag anhållits av den brittiska polisen – är ingen Jesus, påpekar Expressens ledarsida idag. I detta har de naturligtvis helt rätt.
Men han är heller ingen Judas, som maktens män och kvinnor försöker hävda. Om det alls är nödvändigt med bibliska referenser, skulle jag möjligen föreslå att han jämförs med Paulus. Ni vet, en modig och banbrytande retoriker som etablerade en ny rörelse, och därmed ett nytt sätt att tänka och förhålla sig till världen och makten, men en man med tendenser till självgodhet och med taskig kvinnosyn …
Men att fokusera på Assange som person är naturligtvis främst ett sätt att försöka få bort fokus från det hans Wikileaks avslöjar. När amerikanska regeringsmän försöker hävda att han har blod på sina händer är det ett sätt att försöka få bort fokus från blodet på sina egna händer.
Att den avklädda makten, kejsare som står där naken, protesterar är inte konstigt. Men att även journalister, som i vanliga fall brukar hävda vikten av offentlighetsprinciper och yttrandefrihet – minns den infekterade rondellhunds-debatten – utmålar Wikileaks som ett hot, är svårare att förstå. Om detta har Axel Andén skrivit en insiktsfull krönika i Medievärlden.
Men efter den senaste svenska valrörelsen, där de flesta journalisterna visade ett större intresse för att granska oppositionen än dem som faktiskt innehade makten, ska man kanske inte förvänta sig något annat. Journalister som ett nagel i ögat på makten är kanske snart ett minne blott.
Lika som bär – Julian Assange och Sten Tolgfors.
Tack för sorteringen och tänkvärd text. Har, som du, mycket tänkt på varför Assange utmålas som skurken i svenska medier, som så ofta annars hyllar källskyddet (ex Littorins sexköp och hemliga källa).
Något är ruttet i Sverige och jag vet inte vad det är som ruttnar. Det gör mig rädd och orolig. Häromveckan gick Isabella Löwengrip ut med att alla journalister kan skita i utbildningar: ”Journalisthögskolan är ett skämt” – och Jan Guillou har sagt att han slutat att föreläsa på journalistutbildningar för att ”de ju ändå säger att de kan allting och att jag är gammal och dum” (slarvigt citerat).
Jag har ett krypande obehag och vetifan vad jag ska göra av det. Vad gör du med det, Magnus? (Och andra som läser?)
Ja du, Tobias… vad gör jag med det där krypande obehaget? Bland annat skriver sånt här, antar jag…
Det finns massor av bra och hedervärda journalister, men utvecklingen i stort inom medierna skrämmer mig ibland. Men det är inte så enkelt som att skylla på medierna, de hänger ihop med den övriga samhällsutvecklingen (även om de påverkar samhällsutvecklingen mer än vi kanske tror), politiken, kulturen…
Kulturen kan i bästa fall vara en motståndskraft. Det är förstås därför den nuvarande kulturpolitiken vill ”styra upp” kulturen, få den att underordna sig makten och de kommersiella krafterna (= den verkliga makten). Så låt oss fortsätta jobba med kulturen!
Bra!