Skomakare, bliv vid din läst. Så kan man kanske sammanfatta en del av kritiken och den debatt som uppstått i Danmark med anledning av premiärvisningen av Bob Dylans konstutställning The Brazil series, vid Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Museet har beskyllts för populism och för att ”sätta ekonomiska intressen framför konstnärliga bedömningar”. Och även om alla tycks överens om Bob Dylans självklara storhet som låtskrivare, folksångare och rockartist, så är många tveksamma till att se honom som målande konstnär.
Peter Brix Søndergaard, lektor i konsthistoria vid Aarhus Universitet, går så långt som att kalla Dylan för ”amatör” och ”söndagsmålare” och hävdar att han har ett ”lite klumpigt figurativt formspråk”. Något som fått John Elderfield, chefskurator emeritus vid The Museum of Modern Art i New York att träda upp till Bob Dylans försvar på dennes hemsida. Han påpekar att Dylan genom hela sin karriär fått kritik när han gjort något oväntat, men att det i efterhand alltid vänts till hans fördel och att kritikerna fått äta upp sina hårda ord.
Kasper Monrad, som är ansvarig för utställningen, skriver på museets hemsida att det självklart spelade roll vid bokningen att det var just Bob Dylan som var konstnären. Men inte för att han är känd, utan för att vi här får se nya sidor av Dylans kreativitet, och att vår syn på hans konstnärskap därför vidgas. Han jämför med andra konstnärliga profiler, som H C Andersen, August Strindberg och Yoko Ono, som alla först hade svårt att få erkännande när de gav sig in på nya konstnärliga områden.
Själv blir jag klart positivt överraskad av utställningen – som består av 40 akrylmålningar och åtta teckningar med motiv från Brasilien. Det är en blandning av vardagsmotiv och mer dramatiska händelser, från både stadsmiljöer och den brasilianska landsbygden med regnskog och plantager.
Det många kritiker tycks ha glömt är att Bob Dylan tecknat och målat i hela sitt liv, det är inget nytt. Även om detta bara är hans andra riktiga utställning, så har den ständigt turnerande artisten haft tecknandet som ett sätt att både slappna av och att fokusera. Han har studerat konst vid universitet och i omgångar tagit lektioner i måleri. Skivköparna kunde också tidigt se exempel på hans konst, redan 1968 målade han omslaget till The Bands debutskiva Music from Big Pink. Liksom senare till egna skivorna Self portrait (1970) och Planet waves (1974). I boken Writings and drawings (1970), som innehöll både låttexter och poesi, fanns också ett antal av hans teckningar.
Efter ett uppehåll i sitt tecknande återupptog Bob Dylan det i slutet av 1980-talet, och ett urval av teckningar publicerades i boken Drawn blank 1994. Dessa bearbetades senare med vattenfärg och gouache och blev till Dylans första riktiga konstutställning, med premiär i Chemnitz i Tyskland 2007.
Även om utställningen är ojämn, så är det svårt att gå oberörd genom The Brazil series. Dylans stil är kraftfull, dramatiskt och med starka, klara färger. Tankarna går till konstnärer som Matisse, Soutine och Van Gogh, men här finns också tydliga influenser från – för att inte säga blinkningar till – Cézanne och Munch. Det finns ofta en inneboende dramatik i bilderna, ibland kopplat till ett snett leende. De är ögonblicksbilder som antyder en historia. En berättelse som är upp till mig som betraktare att försöka hitta eller skapa – utifrån det jag ser och tavlans titel. Bob Dylan är lika noga med att inte skriva oss på näsan med sina bilder som med att förklara att hans konst inte har något med hans musik att göra: ”Om jag kunde uttryckt samma saker i en sång, så hade jag skrivit en sång istället”, förklarar han i utställningsbroschyren.
Här finns flera bilder som skildrar Rio De Janeiros favelas, kåkstäderna som omger staden. Jag älskar Favela Villa Candido med dess ljusa och livfulla färger. Här syns inga människor, men husen tycks närmast befinna sig i rörelse. Människor finns det dock gott om i de flesta av bilderna; av alla de slag, från alla samhällsklasser. Ett genomgående drag är att kvinnorna tycks starka och självständiga. I Bamboo road ses en naken kvinna med ett svärd i högsta hugg, något av en amason, tydligen i färd med att forcera ett bambusnår. ”Kvinnor är kraftfulla varelser, så jag målar dem som sådana”, förklarar Dylan själv.
Religionen finns förstås också närvarande, Dylans eget intresse för religion möter här det katolska Brasilien. I Revelation (Uppenbarelse) ses än en gång en naken kvinna bakifrån, stående bredbent på en altan, läsande en bok som ser ut att vara en bibel. Framför henne i trädgården finns en staty med en ängel, som verkar vara aposteln Johannes. Dylan leker här med ordet ”uppenbarelse”, och tycks bland annat antyda att Johannes här får en annan typ av uppenbarelse …
Jag blir stående länge framför Religious couple (Religiöst par), där en man och en kvinna med nedslagna blickar står framför två stora ikoner; en med jungfru Maria med Jesusbarnet och en med ett annat helgon. Det finns en sorg i bilden, och jag tänker att paret kanske fått ett tungt besked. Både mannen och kvinnan utstrålar nedstämdhet, men också beslutsamhet. Kanske samlar de kraft att gå vidare. Jag tycker mycket om bilden, men kan ändå inte bestämma mig för om bilden är tröstande eller oroväckande. Vilket förmodligen Dylan själv skulle vara nöjd med.
Så där vandrar jag runt och dras in i bildernas berättelser. En del lyckas inte alls väcka mitt intresse, medan många berör mig starkt – ja, med sin kraftfullhet kastar de sig nästan över mig. Inom mig ringer några strofer ur en sång Bob Dylan skrev och spelade in i början av 1970-talet: ”Someday, everything is gonna be different – when I paint my masterpiece.” Han må ha en bit kvar till att måla sitt verkliga mästerverk, men jag kan varmt rekommendera ett besök med ett öppet sinne på hans utställning i Köpenhamn.
Utställningen ”Bob Dylan: The Brazil series” pågår t o m 30 januari 2011 på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.
Artikeln har tidigare publicerats på tidningen Dagens kultursidor.
Bild på Bob Dylan: Sony Music.
Bilder på målningar: SMK Press.
