När Elton John äntligen fick förverkliga sin dröm att spela in en skiva tillsammans med sin gamle idol Leon Russell (amerikansk kultfigur och musiker som spelat med många och artist med storhetstid på 1970-talet) så var hans dröm också att T Bone Burnett skulle producera. Och som ofta är fallet när drömmar blir verklighet, så genomsyras hela skivan The union av en tydlig positiv energi.
I CD-häftet berättar Elton att kreativiteten och spelglädjen tog fart när T Bone visade en gammal video med Mahalia Jacksons framträdande vid Newport-festivalen 1958. Vilket resulterade i att Elton satte sig vid pianot och började skriva den stompiga A dream come true. Han fick snart sällskap av Leon vid det andra piano – och på den vägen var det.
Skivan inleds med If it wasn’t for bad, som känns som en riktig Russell-klassiker i nivå med gamla Stranger in a strange land. Överlag präglas The union av ett medryckande och varmt groove, med en strak gospelkänsla. Bland de medverkande återfinns också en rad bekanta namn från gospelsammanhang (som jag minns från min ungdom) – som Tata Vega, Perry Morgan, Bill Maxwell och Hadley Hockensmith.
Här finns också andra prominenta gäster. När Neil Young tar ton i en vers på redan vackra och ödesmättade Gone to Shiloh, då smälle rjag av, jag får jag gåshud. Även Brian Wilson, Booker T Jones och Robert Randolph gör inhopp i det band som i grunden består av T Bones ”vanliga” musiker. Och de två själfulla pianisterna Elton John och Leon Russell, förstås. Som båda här gjort sin bästa skiva sedan 1970-talet.
Videon till ”If it wasn’t for bad” är snyggt 50-tal-/Sin City-inspirerad.
