När jag var liten sjöng gruppen Family Four:”Det ska va gamla låtar, såna som de gjorde förr. Nånting glatt, nånting enkelt, så att alla hänger med. Nåt man känner igen, som en kär gammal vän …” Jag minns att jag föll för den klämkäcka melodin, men tyckte att texten kändes lite töntig, mossig. Idag tvingas jag nog omvärdera orden och inse att de inte bara var nostalgiska utan också bar på en insikt om kommande dagars utveckling. För den övertygelse de gav uttryck för tycks idag stå ännu starkare än då.
Det skrivs och spelas in fler låtar än någonsin. Antalet låtar till försäljning och för gratis nedladdning ökar ständigt. Ändå verkar vi helst vilja höra samma gamla låtar om och om igen. Något vi ”känner igen, som en kär gammal vän”. Så kallade covers tycks ha en större marknad än någonsin.
En cover är alltså ett framförande – live eller på skiva – av en låt som tidigare blivit känd genom en annan artist eller ett annat band. Ibland följer en cover originalet så troget som möjligt, ibland är den en mer personlig tolkning. Begreppet cover förkommer främst inom pop-och rockmusiken. Inom till exempel jazz och klassisk musik är det här med nytolkningar närmast en grundförutsättning i genren; här finns ett självklart förhållande till traditionens melodiskatt.
En gång i tiden hade så kallade coverband inte särskilt hög status, de spelade främst på krogar på fredags- och lördagskvällar, då besökarna vill ha något dansvänligt med hög igenkänningsfaktor – ”nånting glatt, nånting enkelt”. Idag fyller så kallade tribute-band stora arenor med betalande publik genom att spela låtar av band som Queen, ABBA och Pink Floyd som låter så lika originalen som möjligt.
Inte nog med det. Idag skapar man artister och tv-succéer utifrån covers – och låter sedan dessa artister turnera runt för utsålda hus och sjunga covers: Grunden för tv-programmet och tävlingen Idol är att de tävlande så bra som möjligt ska framföra redan kända låtar. Man skulle faktiskt kunna bygga samma idé på att de blivande artisterna endast framförde egna eller nyskrivna låtar, vilket skulle uppmuntra till en helt annan bredd och kreativitet – och i alla fall i mina öron skulle bli betydligt mer intressant.
Höstens stora – och något överraskande – tittarsuccé Så mycket bättre byggde också på att några mer eller mindre folkkära artister gjorde covers på varandras låtar. (Så mycket bättre än Idol, främst för att tolkningarna var så personliga.) Låtar som sedan släpptes på skiva.
Den nya trenden med så kallade jukebox-musikaler eller hit-musikaler är ett annat uttryck för den stora cover-boomen. Den traditionella musikalen bygger på specialskrivna sånger för historien som berättas, men nu kommer alltfler musikaler som bygger på kända hit-låtar. I Stockholm spelas just nu två sådana: Leva livet och Romeo och Julia. Nyligen kunde man också gå på den populära We will rock you, som byggde på låtar av Queen, och på De tre musketörerna, där den röda tråden var klassiska rocklåtar. Båda var succéer. Det är förmodligen en ganska bra gissning att den här trenden tog fart efter de enorma framgångarna för ABBA-musikalen Mamma Mia.
De som en gång i tiden skrivit låtarna som nu spelas in och framförs igen är förstås glada att se och höra sina gamla låtar få nytt liv. Som man brukar säga: de skrattar hela vägen till banken. Men inte alla. Förra året gick artisten och låtskrivaren Leonard Cohen ut och vädjade till artister världen runt att inte spela in fler versioner av hans sång Hallelujah. ”Jo, det är en fin sång, jag gillar den också, men det börjar bli för mycket nu”, lät han hälsa. Han såg sin fina sång exploateras, tjatas ut och förlora sin mening och kraft. ”Det räcker nu.”
Det är naturligtvis inget fel med covers. En bra låt är en bra låt är en bra låt, som någon en gång uttryckte det. Och det finns massor av låtar som förtjänar att lyftas fram en gång till. Liksom det finns många tolkningar av gamla låtar som fyllts med tolkarens personlighet och uttryck, och därmed i realiteten blivit något helt nytt.
Det är en närmast självklar del av populärkulturen, liksom även ”smalare” kultur, att ta ett gammalt koncept och göra något nytt av det; ge det en ny tolkning, placera det i en ny miljö, en ny kontext. Problemet med covers är väl att det alltför sällan görs något nytt av låtarna, att de nya versionerna inte tillför den där nya infallsvinkeln, eller den personliga tolkningen. När det bara handlar om återanvändning av ”gamla låtar, såna som de gjorde förr”, det vill säga trygg igenkänning – då utnyttjar man bara en liten, liten del av musikens stora potential. En potential som faktiskt innefattar livs- och samhällsförvandlande kvalitéer.
Men kanske ska man se den här covervågen mot bakgrund av samhällsutvecklingen. Vår vardag blir alltmer pluralistisk – informationen ökar ständigt i omfång, blir allt snabbare och alltmer komplex. Utbudet av varor och tjänster växer i rask takt och valmöjligheterna blir alltfler. Tidigare skyddsnät och gemenskaper urholkas och löses upp, vi är alltmer utlämnade åt oss själva.
Som en följd av allt detta växer vår osäkerhet. Vad ska vi hålla oss till? Hur ska vi kunna sålla informationen? Vad ska vi tro på? Hur ska vi kunna välja? Att vi då väljer musik med hög igenkänningsfaktor – ”nånting glatt, nånting enkelt, så att alla hänger med” – är då kanske inte så konstigt. Det gör oss trygga, helt enkelt. Vi trallar med och lägger det krävande och komplicerade åt sidan. Som varje småbarnsförälder vet är igenkänning och upprepning grunden för vaggning och sövning.
Som överlevnadsstrategi inte mycket att säga om. Som personligt musikval inte så mycket heller. Men om vi låter cover-mentaliteten prägla vår livshållning i stort och våra värderingar – människosyn, världsbild, etik, ideologi, politik, tro, religion – blir det förödande. Om vi alltid väljer det trygga, välbekanta och enkla stagnerar vi. Det vet såväl psykologen som den gode andlige vägledaren. Vi behöver utsätta oss för nya intryck, nya människor och sådant vi inte förstår eller inte håller med om. Annars mognar och utvecklas vi inte. Vi får också svårt att relatera till andra människor och vår omvärld.
Det blir också väldigt tråkigt i längden.
(Texten har tidigare publicerats i Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”.)
