På söndag är det Oscars-gala. Har i veckans nummer av Sändaren skrivit en reflektion över den film som har flest nomineringar:
”Du måste betala för allt här i världen, på det ena eller andra sättet. Det finns inget som är fritt och för intet, förutom Guds nåd.” Orden tillhör Mattie Ross, spelad av Hailee Steinfeld, i inledningen av True grit. Filmen är regisserad av Joel och Ethan Coen – välkända från filmer som O brother where art thou och No country for old men – och hade svensk premiär 18 februari. Inför söndagens (27 februari) Oscars-gala har filmen inte mindre än tio nomineringar – bland annat för bästa film, bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. I USA har filmen blivit en kassasuccé och haft en anmärkningsvärt blandad publik, såväl vad gäller ålder och samhällsklass, som geografisk och politisk hemvist. Något som kan tyda på att den är öppen för olika tolkningar.
Vi befinner oss i Arkansas på 1870-talet. Fjortonåriga Mattie Ross kommer till Fort Smith, där hennes far blivit dödad. Mördaren har flytt in på indianernas territorium, utanför den lokale sheriffens område. Mattie betalar revolvermannen Reuben ”Rooster” Cogburn för att fånga in faderns mördare och se till att han straffas. Cogburn, kongenialt spelad av Jeff Bridges, är en beryktad federal sheriff – men också alkoholiserad och lite väl skjutglad. Det är Cogburn som sägs ha ”true grit”, det vill säga: äkta kurage, riktigt mod.
Cogburn ger sig iväg tillsammans med LaBoeuf (Matt Damon), en småtöntig Texas Ranger som jagar samme man för mordet på en senator. Stavande på bibelordet ”om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont” rider Mattie efter och kräver att få följa med på det farliga uppdraget. Motvilligt gör de henne till viljes.
True grit marknadsförs som en historia om straff och vedergällning. Den är därmed genren trogen; hämndens våldsspiral är ofta grunddramaturgin i västernfilmer. Men är hämnden verkligen ljuv? Eller är den tom, mekanisk och utan tillfredsställelse? I mina ögon är True grit en annorlunda moralitet som vågar vända på begreppen och som lämnar publiken med en rad frågor att fundera vidare över.
Är inte den gulligt snusförnuftiga Matties oförsonlighet egentligen otäckare än Cogburns, som bara gör sitt jobb? Vad förenar Cogburn och Mattie och skapar något av en far-dotter-relation? Är det den barnsligt svartvita världsbilden? Är det oförsonligheten? Är det ömheten under ytan? När filmens olika karaktärer utför både bra och dåliga handlingar, vem är ond och vem är god? Kontentan tycks vara att det inte finns någon given belöning för att göra det rätta, inget givet straff för det som är orätt; livets villkor är lika tuffa och nyckfulla för ond som god. Det intressanta är att filmen framställer detta som något trösterikt.
Som en röd tråd genom filmen går hymnen Leaning on the everlasting arms, även om texten sjungs först i slutet. Filmen slutar därmed där den börjar – i konstaterandet att det inte finns något som är fritt och för intet, förutom Guds nåd. Som ges som en gåva och inte efter förtjänst. En svårsmält läxa, inte bara i fimens värld.
