Jag fortsätter att gräva i gamla texter… När Inga-Britt Ahlenius valde att i sin uppmärksammade bok kalla FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon för ”Mr Chance” (med hänvisning till Jerzy Kosinkis roman, en mycket vass och svidande jämförelse), kom jag att tänka på den här krönikan från tidigt 1990-tal. Läste den, och fann att den nog fortfarande har sina poänger.
* * * *
Välkommen Mr Chance heter en film som gick på biograferna i början av 1980-talet och numera, förstås, finns dvd. Den bygger på Jerzy Kosinskis bok Being there och Peter Sellers spelar huvudrollen.
Filmen handlar om en man, en betjänt till en gammal kvinna, som levt hela sitt liv i hennes och hennes familjs tjänst och som under hela sitt vuxna liv aldrig varit utanför husets väggar. All sin lediga tid har han ägnat åt att titta på tv. Det är genom tv:n han lärt känna den värld som finns utanför huset, det är tv:n som gett honom hans verklighetsuppfattning.
Så dör den gamla kvinnan och betjänten står utan jobb och utan hem. Han blir helt enkelt utkastad på gatan. Med stor förundran vandrar han för första gången ut i den värld han bara sett på tv. Och naturligtvis blir det en krock, ett omöjligt möte. För den bild som tv:n levererat visar sig stämma ganska dåligt. En bild av verkligheten är inte verkligheten själv.
Krockarna blir många och tämligen komiska. Ganska snart står han ansikte mot ansikte med en rånare som hotar honom med en stilett. Chance tar då ur kavajfickan upp fjärrkontrollen till tv:n och försöker ”trycka bort” rånaren. Så har han ju alltid behandlat det obehagliga och otäcka tidigare …
Chance möter en rad med människor och företeelser. Men det uppstår ingen verklig kommunikation. För de två världar som möts har visserligen beröringspunkter, men också bråddjupa skillnader. Chance lever i en egen värld, en isolerad, svartvit och enkel värld. Han försöker tolka det han ser och hör utifrån det han lärt sig från tv-rutan. Och naturligtvis går det inte ihop. I alla fall inte riktigt, bara nästan.
Det är en lågmält humoristisk och tankeväckande film. Man kan läsa in mycket i den märklige Mr Chance levnadsöde. För mig har han blivit till en symbol för en världsfrånvänd kristendom och en alltför isolerad kyrka.
Jag brukar tänka att Chance lika gärna kunde vara uppväxt i en trång kristen miljö. I en församling där man satt upp klara gränser mellan andligt och oandligt, kristna och ”världens” människor, ”vi” och ”dom”. Sin verklighetsuppfattning har han fått från sina kristna föräldrar, predikstolen, kristen litteratur, kristen musik, den kristna friskolan där han fått sin utbildning och kristna tidningar.
Eftersom världen utanför kyrkans väggar betraktas som ond och farlig, har han fått nöja sig med att höra andra berätta om hur det går till ”där ute”. Och eftersom han inte på allvar fått umgås med några som inte är kristna känner han egentligen ingen som inte tror som han själv. Men i kyrkan har det trots allt pratats ganska mycket om ”dom där” och vad som gäller ute i samhället. Han har gått i studiecirklar i ”New age och nyandlighet”, varit på temakvällar om ”Ungdomskulturen”, läst böcker om ”Ateismens omöjlighet” och lyssnat på föreläsningar om ”Att vara kristen i ett materialistiskt och postmodernt samhälle”.
Så kyrko-Chance är övertygad att han vet hur det fungerar där ute på andra sidan kyrkväggen. Han är påläst, upplyst, insatt och tror sig vara så verklighetsanpassad man kan begära. Så med gott självförtroende vandrar han ut för att möta den värld som inte är hans, men som han han ändå känner så väl. Men nånstans blir det fel. Kommunikationen uteblir. Chance och de människor han möter pratar förbi varandra. Det blir ytliga möten utifrån förutbestämda villkor. När Chance säger ”Jag vet hur du har det…” ekar det ofta falskt och ihåligt.
Chance tolkar allt han möter i den främmande världen utifrån det han lärt sig i kyrkan. Och när verkligheten inte riktigt vill passa in i den bild av verkligheten han gjort sig, blir han frustrerad och försöker krampaktigt hävda bildens sanning framför verklighetens. Snabbt går han vidare till en del av verkligheten som tycks stämma lite bättre.
Nu invänder du kanske att denne kyrko-Chance är en man från en förgången tid – någon som kanske funnits, men inte längre har någon aktualitet. Och kanske är han inte lika vanlig längre. Men själv har jag stött på honom flera gånger helt nyligen – vilket gjort att jag insett att hans problem med verklighetsförankring är högst aktuellt.
Och om du tänker efter har du säkert också sett honom där han stått med fjärrkontrollen i handen och smått förtvivlat stammat: ”Ja, men det fungerade ju i kyrkan…”
