Efter knivdådet i Åbo i augusti uppstod en hätsk debatt om invandring i Finland. President Sauli Niinistö kommenterade med orden: ”Viljan att missförstå har varit större än viljan att förstå.”
Det skulle tyvärr kunna vara en beskrivning av hela vår samtid, då många av de offentliga samtalen verkar präglas av en märklig vilja att missförstå. Något som i sin tur ofta leder till såväl skendebatter som hat och personangrepp.
Nyfikenheten på den andre och viljan att förstå är själva grunden för konstruktiva samtal, ja, för all kommunikation värd namnet överhuvudtaget. Och viljan att förstå är knappast något vi behöver gå dyra kurser för att skaffa oss, då den är en av människans grundläggande drivkrafter. Det är den som bland annat gör att barns språkutveckling går så häpnadsväckande snabbt. Vi föds alltså med viljan att förstå. Så varifrån kommer viljan att missförstå? Jag vet inte, men en del av svaret finns nog i den mänskliga dualitet som är vår ständiga följeslagare och utmaning.
Det har skrivits en hel del om hur viljan att missförstå leder till ökad polarisering och att den är en av populismens tydligaste verktyg. Men det handlar inte bara om en politisk agenda, problemet verkar betydligt större än så. I en krönika i Dagens Nyheter nyligen gav Anna-Lena Laurén en viktig infallsvinkel, då hon skrev: ”Vi lever i en bokstavlig tid.” Visst är det så. Sociala medier som twitter och facebook är i sina sämsta stunder en tragisk uppvisning i avsaknad av förståelse för sådant som metaforer, paradoxer och ironi. Bokstavligheten regerar. Och att tolka allt bokstavligt leder oundvikligen till en rad – avsiktliga och oavsiktliga – missförstånd och konflikter.
”Märk inte ord” är ett gammalt råd som många av oss växt upp med, och som vi kanske borde damma av. Det betyder att om du egentligen förstår eller anar vad en person försöker säga, spelar det ingen roll om hen råkar använda fel ord eller uttrycker sig på ett lite annorlunda sätt – så påpeka det inte. Men det förutsätter förstås en vilja att förstå. För den som vill missförstå är ordmärkandet ett lättanvänt vapen.
Den som läser Bibeln vet att Jesus använde sig mycket av liknelser när han berättade om vårt förhållande till varandra och det gudomliga. Det ledde till många krockar med dem som ville missförstå. De religiösa ledarna märkte ord och använde sina bokstavliga tolkningar till att misstänkliggöra Jesus. Känns det igen?
Inget nytt under solen alltså. Men den snabba utvecklingen av nya kommunikationskanaler tycks ha gjort oss ännu mer bokstavstroende. Till stor del handlar det om själva verktygen: Kommunikationen är ofta textbaserad och sker med ett begränsat antal tecken – med andra ord upplagt för brist på nyanser och svårigheter att förklara komplexa sammanhang.
Som troende människa är jag tränad i att se bortom det bokstavliga. I alla fall borde jag vara det. Tron att det finns en större verklighet som inte ryms i ord och bokstäver är både ödmjukande och uppfordrande: Fastna inte i orden. De är vägen, inte målet – sök dig vidare, mot erfarenheten. Då behöver du andra människors berättelser och tankar, även deras som är och tänker väldigt annorlunda än du själv. Så märk inte ord, försök förstå.
(Krönikan är skriven för tidningen Sändaren.)
Sex års väntan på nya skivan från Emil Svanängen, med artistnamnet Loney Dear, har skruvat upp förväntningarna, liksom att den släpps på Peter Gabriels skivbolag. Och de höga förväntningarna infrias: Loney Dears musik tar här ytterligare några steg mot förfining. Det är vackert och känslofyllt och Emil sjunger bättre än någonsin.
Mike Scott besitter en förmåga att få det att låta Waterboys oavsett vilken musik han ger sig på. På nya albumet är det mycket svängiga rytmer och influenser från R&B, soul, funk och till och med hiphop. Men rocken och folkmusiken finns kvar; Steve Wickhams fiol känns lika sylvass som trygg i sammanhanget. Det hela funkar överraskande bra, ändå spretar det i slutändan lite väl mycket. Dubbel-cd med 23 låtar är ett svårt format att fylla med jämn kvalitet.
Men vad som är bäst vet vi ju inte alltid. Därför tror jag på ett prövande förhållningssätt. I ett sådant ligger både reflektion – att kritiskt ganska det befintliga – och att våga pröva andra sätt. Om omstart inte är en rimligt alternativ, kanske vi kan pröva att göra mindre förändringar som hjälper oss i nuet och som på sikt påverkar helheten.
Gospel- och R&B-drottningen tillika medborgarrättskämpen Mavis Staples är snart 78 år. Den hyllningskonsert som nu släpps (cd + dvd) gick av stapeln i Chicago redan 2014, som ett 75-årskalas, där Mavis själv stod på scenen tillsammans med en imponerande samling artister från olika genrer: Jeff Tweedy, Patty Griffin, Michael McDonald, Taj Mahal, Aaron Neville med flera. Hennes betydelse inom den amerikanska musiken märks tydligt här, liksom den respekt hon åtnjuter och den kärlek hon möter. Här finns en rad fina tolkningar av låtar som förknippas med Mavis och The Staple Singers.
Det stora genombrottet för den löst sammanhållna rörelse var samlings-LP:n Wanted! The Outlaws som utkom 1976 och sålde i drygt fem miljoner exemplar. På skivan medverkade Waylon Jennings, Willie Nelson, Tompall Glaser och Jessi Colter. När skivan kom ut hade Colter haft en jättehit med sången I’m not Lisa och sålde faktiskt fler skivor än maken. Men snart blev rollerna ombytta; Waylon kom att bli en av de mest framgångsrika artisterna inom den amerikanska countrymusiken.
Jessis mamma Helen D Johnson var evangelist i First Lighthouse Evangelical Center i Mesa i Arizona, och Jessi fick redan som liten medverka som sångare i hennes tältkampanjer. Jessis beskrivning av den här tiden är ömsint och genom hela boken lyfter hon fram mammans starka tillit till Gud, en tillit som gjorde att hon gav sina barn stor frihet att leva och välja som de själva vill. Även när Jessi levde ett liv avsevärt annorlunda än sina föräldrars och hade lämnat sin tro, kände hon sig alltid respekterad och villkorslöst älskad.
Trots sin negativa syn på kyrkor och religion respekterar och stöttar Waylon hela tiden Jessi i hennes sökande och tro; han ser vad det betyder för henne. När han 1984 äntligen gör sig fri från drogerna, inträder ett större lugn i deras liv. För Waylon återstår många framgångsrika år, bland annat med supergruppen Highwaymen tillsammans med Johnny Cash, Wille Nelson och Kris Kristofferson. Men decennier av obefintlig sömn och kemisk energi börjar ta ut sin rätt och de sista åren innan han går bort 13 februari 2002 präglas av sviktande hälsa.
Född 1943. Amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. Hennes första album kom 1970 och skivkarriären innefattar hittills elva egna album och ett tillsammans med maken Waylon Jennings. Nyligen släpptes hyllade skivan The Psalms, med tolkningar av psaltarpsalmer. Även aktuell med självbiografin An outlaw and a lady (Nelson Books), ännu ej utgiven på svenska.
Född 1937, död 2002. Amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. En av de mest framgångsrika och inflytelserika artisterna inom den amerikanska countrymusiken. Första albumet kom 1964 och hans mångmiljonsäljande skivkarriär innefattar drygt 50 album. Valdes 2001 in i Country Music Hall of Fame.
Anita Goldman har i sitt författarskap återkommande beskrivit vardagsliv, kultur och politik i Jerusalem, där hon under flera år var bosatt och idag regelbundet återvänder till. Men hon har aldrig skrivit specifikt om staden. Förrän nu, i Jerusalem & jag, en blandning av självbiografi och essäsamling.
Jessi Colter har alltid fallit utanför de ramar innanför vilka musikbranschen velat stoppat henne. Visst finns det fog för att kalla henne countrysångerska – hon kommer för alltid att vara förknippad med 1970-talets så kallade outlaw-rörelse, tillsammans med artister som maken Waylon Jennings, Willie Nelson med flera – men hon har ofta gått sin egen väg och varit lika mycket rock, blues, gospel, till och med jazz. Hennes skiva Mirriam från 1977 tillhör definitivt de mest udda – och mest intressanta – gospelskivorna jag har i min samling. Och ändå är den närmast mainstream jämförd med nyutkomna The Psalms, hennes första skiva på 10 år.
Johan Heltne har ett ärr i hjärnan från en misslyckad operation, men också ett ärr i själen från sitt förflutna. Det har i hans musik, liksom i hans författarskap, alltid funnits en brottning – bitvis kampfylld och ångestladdad – med uppväxten i en miljö präglad av karismatisk konservativ kristendom i allmänhet och Livets Ord i synnerhet. Det han själv kallar den blinda religionen.
På sitt nya och fjärde album tar postrockbandet Immanu El ett steg mot ett ännu mera drömskt sound. Samarbetet med producenten Johan Eckeborn (som tidigare bl a producerat Jonathan Johansson) har resulterat i fler syntar, större rytmiskt driv och mera rymd – men allt utifrån bandets signatur och tydliga identitet. Möjligen kan musiken beskrivas som lite mer lättillgänglig än tidigare. I så fall hoppas jag det innebär att fler upptäcker Immanu El.