Var finns Gud? Den frågan har många försökt svara på – men sällan har de varit i närheten av svaret den belgiske regissören Jaco Van Dormael ger i sin nya film Det helt nya testamentet. Här sitter Gud (spelad av en neurotisk Benoît Poelvoorde) instängd i en lägenhet i Bryssel, tillsammans med sin fru och sin dotter. Med sin dator styr han livet på jorden, och mycket av hans tid går åt till att skapa nya naturlagar – alla avsedda att göra det besvärligt för människorna. Som make och far är han både argsint och våldsam. Han är också sur över att sonen Jesus rymt och lämnat dem för jorden, där han predikat ett evangelium hans far finner förklenande och dumt.
Men Guds 10-åriga dotter Ea – underbart spelad av Pili Groyne – gillar inte sin fars sätt att behandla sin skapelse och blir allt mer ifrågasättande. ”Få nu inga dumma idéer, som din bror”, varnar Gud. Men med hjälp av just sin bror lyckas hon finna ett sätt att rymma för att finna sex nya apostlar att lägga till de tidigare tolv.
Innan hon gör det tar hon sig in i faderns dator och aktiverar ett utskick av människors dödsdatum via sms. Reaktionerna blir vitt skilda, men överlag tvingar det människorna att tänka över sina liv och hur de bäst ska förvalta den tid de har att leva. Just detta känns som en av filmens viktigaste frågor och budskap: Om du visste när du skulle dö, hur skulle du då leva?
Väl på jorden och gatorna i Bryssel, söker sig Ea – liksom en gång hennes bror – till de lite udda och marginaliserade människorna. En hemlös och dyslektisk man, Victor, blir hennes följeslagare och skrivare, den som ska sätta de nya apostlarnas berättelser på pränt; det som ska bli det helt nya testamentet.
Samtidigt har Gud upptäckt vad som hänt, och ger sig också iväg till jorden för att jaga ifatt sin dotter… Utan att avslöja för mycket, är han betydligt mera bortkommen och oförberedd för livet på jorden än Ea. Hans stil funkar inte alls – och han får till och med stryk av en präst, som får nog av hans översittarfasoner.
Det helt nya testamentet är en absurd komedi i Monty Pythons och Terry Gilliams anda. Samtidigt en vacker och fantasifull saga i stil med Amelie från Montmartre. Trots sin ramberättelse har jag svårt att se den som särskilt religionskritisk eller blasfemisk. Det är inte det som är filmens ärende. Istället är det en varm och rolig feelgoodfilm om vikten av att ta vara på sina dagar här på jorden – och framförallt: att ta hand om varandra. Ett på många sätt välbekant evangelium.
FILM
Det helt nya testamentet
Regissör: Jaco Van Dormael
Skådespelare: Pili Groyne, Benoît Poelvoorde, Catherine Deneuve m fl
Svensk premiär: 10 mars 2016
Bilder: Njuta films
(Recensionen har publicerats i tidningen Sändaren.)
Blind Willie Johnson (1897–1945) var en föregångare, både med sin gospelblues och sitt sätt att spela slidegitarr. Flera av hans sånger är välkända klassiker, som Motherless children, It’s nobody’s fault but mine och Dark was the night, cold was the ground. Trots detta är han själv förvånansvärt lite känd. Det vill producenten Jeffrey Gaskill ändra på med detta hjärteprojekt. En hyllning till Johnson, där en rad artister tolkar hans sånger: Tom Waits, Maria McKee, The Blind Boys of Alabama, Lucinda Williams, Sinéad O’Connor med flera.
I sommar fyller Mavis Staples 77 år. Och trots en lång och framgångsrik karriär inom gospel och R&B, först i legendariska The Staple Singers och sedan som soloartist, tycks hon bara befinna sig mer och mer på toppen. Och hennes röst är inte bara intakt; den blir hela tiden mer nyansrik.
Att personliga svårigheter kan omvandlas till bra musik finns det många exempel på. Det som gör singer-songwritern John Moreland till något extra i det här fallet är att hans röst rymmer så mycket vemod samtidigt som den har en enorm kraft. Det är som att han bokstavligen sjunger ur sig det svarta och svåra. Sångerna tycks fungera som ett reningsbad för honom – och de får därmed samma funktion för lyssnaren.
The revenant är baserad på den sanna historien – utbroderad till en legend i traderingen – om pälsjägaren Hugh Glass, som under en expedition i South Dakota 1823 attackerades av en uppretad björnhona. Med bland annat brutet ben, punkterad strupe och djupa rivsår var han så illa däran att två män, John Fitzgerald och Jim Bridger, beordrades vänta vid hans sida för att ge honom en kristen begravning när han dog, medan den övriga gruppen fortsatte. Efter två dygn lämnade de dock honom att dö för att försöka hinna ifatt de andra. Men Glass kvicknade till och lyckades på något sätt uppbåda kraft och sinnesnärvaro för att under sex veckor släpa, krypa och stappla till det närmaste baslägret, en tripp på minst 120 kilometer.
Det känns som en ganska säker gissning att Leonardo Di Caprio kammar hem sin första Oscar för rollen som Hugh Glass, för han gör en fantastisk prestation. Inte bara rent fysiskt; pulsar i snö, simmar i iskallt vatten, äter rått kött och ligger inkrupen i ett hästkadaver (inspelningen lär ha varit extremt plågsam). Främst handlar det om allt det han förmedlar utan ord; nyanser i kroppsspråk och i det ansikte som kameran ofta följer på nära håll.
Här finns en andlig, transcendent dimension, där Glass i drömmar eller syner bland annat möter sin döda hustru. Hon tröstar honom, ger honom visdomsord och håller hans livsgnista uppe. Det skänker delvis en annan karaktär åt filmen. Men det som kunde blivit en dynamisk kontrast till, och en fördjupning av, den råa överlevnadskampen tas inte riktigt på allvar. Kanske räds Iñárritu det pretentiösa – vilket inte är likt honom – eller kanske väljer han helt enkelt den enklare vägen. Samtidigt gör just de här sekvenserna, tillsammans med Lubezkis suggestiva bildberättande filmen igenom, The revenant till något mer än en actionfylld westernfilm.
Americanadrottningen med den raspigt påträngande rösten är tillbaka med en ny dubbel-cd. Det löst sammanhållna temat är motorvägen Interstate 20 som går genom sex amerikanska sydstater, från Texas till South Carolina. Till den kopplas en rad med levnadsöden och historier. Flera sånger rör sig i dödens närhet: Förlust, sorg och saknad är återkommande teman, liksom tankar kring döden och det som finns bortom. If there’s a Heaven, Death came och Doors of Heaven talar sitt tydliga språk. Här finns inte bara sorg, här finns också mycket tröst och hopp.
Buddy Miller har skapat sig en stabil plattform inom den musik som kallas americana; som gitarrist, producent, sångare, arrangör med mera. Men nu och då släpper han en platta i eget namn, till min och många andras glädje.
Är jag en optimist? Jag vet faktiskt inte. Har nog alltid tyckt att det låter lite väl klämkäckt och … ja, överdrivet. Enligt Svenska Akademins Ordlista innebär optimism ”en ljus syn på livet”. Jo, en sådan har jag. Enligt Wikipedia tror optimister generellt att människor och händelser är i grunden goda, och att ”de flesta situationer slutar bra”. Om nyckelorden här är ”de flesta” och ”generellt” ska tolkas på samma sätt, då är jag på. Nationalencyklopedin gör det svårare för mig, när den beskriver optimism som ”i filosofin åskådningar enligt vilka världen är god”. För i min åskådning är nog världen varken ond eller god, utan lite både och eller varken eller. NE berättar att ordet kommer från det latinska ordet o’ptimus, som betyder ”bäst”. Och det tycker jag ju; att den här världen är bäst. Inte för att jag har så många andra världar att jämföra med, men i alla fall.
Men den senaste tiden har jag tvärtom burit på den oroväckande känslan av att allt just nu samverkar till det sämre. Varje morgon när jag öppnar tidningen eller går ut på nätet förstärks känslan. Varje uppslagen nyhet tycks bara bidra till de mörka krafternas jubel, legitimitet och framgångar. Martin Luther King brukade beskriva våldet som en nedåtgående spiral. En lämplig bild också för det som sker nu. Alla dessa förskjutningar i vårt svenska samhälle, framstår som en nedåtgående spiral och de ger mig en sjunkande känsla.
December sveper sitt dunkel omkring oss, det är mörkt i världen och höga röster förmedlar hot om kaos och katastrof. Jag letar efter ljusglimtar, försöker lyssna efter hoppfulla toner. The Innocence Missions nya skiva landar därför hos mig som en gåva, som ett bönesvar och ett löfte om kraft och ljus – som dessutom finns här och nu, bara vi stannar upp och ser varandra och vardagen i ögonen: ”Let’s stay in our old clothes and walk around this known and dear life, and carry each other.”
På sin nya skiva återvänder Ingmar Johánsson till rockmusiken. Skivan beskrivs som ett ”musikaliskt herdebrev” till de församlingsbor han är kyrkoherde för – och till oss andra. Här finns såväl nyskrivna sånger på svenska som engelska versioner av en del av Ingmars äldre låtar. En blandning som fungerar förvånansvärt bra.