Antalet sällskapsdjur i Sverige har länge ökat stadigt. Hunden är människans bästa vän, heter det i ordspråket – och väldigt många verkar tycka att det är sant.
Mexikansk-amerikanske Cesar Millan har genom den populära tv-serien Dog whisperer och en rad böcker gjort sig känd över hela världen som ”Mannen som talar med hundar”. Men han är inte direkt unik. Enligt en rapport från den svenska djurorganisationen Manimalis pratar åtta av tio hundägare med hunden om sina problem. Hälften av dem läser också högt ur dagstidningen för sin hund.
Rapporten berättar vidare att sex av tio kattägare accepterar att katten har dålig andedräkt men inte att partnern har det. Nästan hälften av alla kattägare uppger att de sover bättre med katten än med sin partner.
”Människa är människas glädje” står det i den drygt tusenåriga fornnordiska Eddan. Det är en sanning som många av oss fortfarande skriver under på: Mänskliga relationer är något vi längtar efter och behöver för att må bra. Vilket också olika forskningsresultat entydigt visar.
Men lika sant är nog att ”djur är människas glädje”. För när jag ser mig omkring – och överallt ser hundar, hundar och åter hundar – då tänker jag att det kanske ändå är som ordspråket säger; att människans allra bästa vän är hunden. Eller katten. Eller hästen, hamstern, kaninen eller minigrisen.
Att ha ett sällskapsdjur innebär för det mesta mer jobb, större kostnader, större bundenhet och mindre tid. Men trots att vi moderna svenskar sägs vara bekväma, individualistiska och fullbokade, tycks många vara villiga att lägga ned både arbetet, tiden och pengarna som krävs för att släppa in djur i sina liv. För antalet sällskapsdjur i Sverige har länge ökat stadigt.
Men vid Statistiska Centralbyråns (SCB) senaste undersökning 2012 såg man faktiskt en viss minskning av antalet katter sedan förra undersökningen 2006, liksom en ganska stor minskning av antalet hamstrar, marsvin, kaniner, burfåglar och tamråttor. Den största minskningen av sällskapsdjur har skett i hushåll med barn. Nästan 70 procent av Sveriges hundar respektive katter bor nu i hushåll utan barn.
Kanske är det de ökande allergierna som är orsaken, kanske är det stressen och tidsnöden som spökar? Kanske har djur börjat ersättas av prylar och teknik på barnens önskelistor? Eller kanske har inte barnen alls blivit mindre intresserade av djur, kanske är det de vuxnas intresse som ökat? (Det här är endast spekulationer; SCB redovisar inga orsaker.)
Hundarna då? Med dem var läget ett annat. Undersökningen bekräftar mina egna misstankar: de hade fortsatt att öka – med åtta procent sedan 2006. Enligt statistiken finns cirka 800 000 hundar och cirka 1,2 miljoner katter i de svenska hushållen.
Vad är det då vi söker – och får – av djuren?
Det finns omfattande forskning, bland annat vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), som visar att det är bra för vår hälsa att umgås med djur. Professor Kerstin Uvnäs-Moberg vid SLU menar att det har både med relationen till djuret att göra, och med beröringen, närheten.
Det finns tester som visar att välbefinnandehormonet oxytocin utsöndras i kroppen i umgänget med djur. Försök med att använda djur i terapin av människor med olika smärttillstånd, som fibromyalgi, har också slagit väl ut. Närvaron av sällskapsdjur har också visat sig ha positiva effekter i olika former av åldringsvård, inte minst inom demensvården.
Vår ökade medvetenhet om vikten av motion och rörelse ses av många forskare som en anledning till att så många skaffar djur som hund och häst. Andra pekar på psykologiska orsaker bakom djurtrenden: djuren får oss att känna oss behövda och viktiga. Djur uppfattas som ärliga i sina reaktioner och den kärlek de erbjuder känns kravlös och okomplicerad, inte minst i jämförelse med människors.
Så ska vi söka svaret på varför så många skaffar djur, får vi nog gå till vår jakt på hälsa och kanske framförallt till våra grundläggande behov av närhet, kärlek och uppmärksamhet. Att så många hundar och katter finns i hem med två vuxna men inga barn (allra vanligast enligt SCB), säger förstås något om vilka behov som dessa djur kan tänkas tillfredsställa.
Men vad är det då som är speciellt med hunden, som skiljer ut den och kan förklara att den bara ökar i popularitet?
På Jordbruksverkets hemsida står det: ”Hunden är ett utpräglat flockdjur och behöver social kontakt under större delen av dygnets timmar.” Så det är knappast för att de är enkla att ta hand om som hundar är så populära.
Förutom allt det tidigare nämnda, finns kanske en förklaring i ordet ”trygghet”. Kan det vara så, att i tider när många uttrycker rädsla och oro – och där denna rädsla och oro förökas och exploateras av både kommersiella och politiska krafter – ligger det nära till hands att tänka att en hund förutom sällskap kan vara den vakt och det beskydd jag behöver; såväl i hemmet som när jag är ute? I alla fall är det många som uttrycker att de känner sig tryggare och säkrare sedan de skaffat hund. (Lite beroende på rasen, förstås.)
Katter och undulater i all ära, men här har de inte riktigt lika mycket att erbjuda.
Det finns de som i ganska högt tonläge ondgör sig över de människor som tycks värdera djur lika högt eller högre än människor. Men människors längtan efter närhet, kärlek och trygghet är knappast något att ironisera eller förfasas över, snarare något att se med största ömhet på. Om något borde dessa människors val och värderingar få oss att rikta blicken mot oss själva och hur vi människor behandlar varandra.
Till skillnad från Eddan hävdade den engelske filosofen Thomas Hobbes på 1600-talet att ”människan är människans varg”. Han menade att alla människor är egoistiska och alltid ser till sina egna intressen först, ofta på bekostnad av andras intressen – och att andra människor därför utgör det största hotet mot oss själva. Även om det är en alltför mörk och förenklad människosyn, kan vi nog konstatera att sedan Hobbes tid har vi människor tyvärr gjort en hel del för att ge honom rätt.
Och så länge människan är människans värsta fiende, kommer kanske hunden fortsätta att vara människans bästa vän.
Bilder: Magnus Sundell
(Artikeln har publicerats i tidningen Dagens serie ”På spaning”.)
– Absolut, säger CajsaStina. Här finns mycket frustration som har med tidsandan att göra. Det teknokratiska samhället där det personliga mötet försvunnit, stressen att vara ständigt uppkopplad … och förstås ensamheten, som jag ofta kommer in på. Men visst finns här också en hemkomst.
– Den producerades av Peter Kvint. Han presenterade lite andra melodier för mig, och vi började skriva låtar ihop. På den vägen är det. Det har fungerat otroligt bra. Peter är en behaglig och begåvad person som jag har fullt förtroende för.
CajsaStina Åkerström har varit väldigt öppen med det hon kallar sin mentala resa: Svårigheten att fungera socialt, rädslan, scenskräcken och det depressiva. Allt det där är mycket bättre idag.
I filmen får vi följa händelserna som ledde fram till dessa rättegångar. Den nyutexaminerade juristen Johann Radmann (Alexander Fehling) får anställning vid åklagarämbetet i Hessen, där han främst får arbeta med trafikförseelser. Hans rättvisepatos siktar dock betydligt högre. När journalisten Thomas Gnielka (André Szymanski) dyker upp med påståendet att en tidigare Auschwitz-kommendant nu arbetar som lärare i staden, och vill därför åtminstone få honom uppsagd – blir han utskrattad av Radmanns äldre kollegor som tycker att Gnielka ska sluta rota i det förflutna.
Då han själv liksom så många andra saknar kunskap om vad som egentligen skedde i Auschwitz och de andra lägren – han tror till att börja med att han ska åtala enstaka personer för mord – har han ingen aning om vilken boll han satt i rullning. Han motarbetas ständigt, då hela statsapparaten visar sig vara full av före detta nazister och det finns en allmän ovilja att rota i det förflutna. En av hans kollegor frågar om han verkligen vill att alla barn i Tyskland ska börja fråga sig om deras pappa är en mördare.
Tipspromenaden och läkarbesöket är bara två av många exempel på hur den digitala revolutionen påverkat vårt förhållande till kunskap. Idag är stora mängder information tillgänglig för oss på nätet. I telefonen i fickan vilar en enorm kunskapsbank; några enkla tryck på skärmen så är den vår. Den som är förälder vet att svaret på frågan ”Varför har du inte lärt dig det?” oftast – och helt riktigt! – är: ”Behövs inte. Det är ju bara att googla.” Internet är vår tids kunskapsbank, vår lärare, vårt orakel och vårt sanningsvittne.
Den här utvecklingen är nog lika tydlig i Sverige. Statistisk och forskningsresultat står inte särskilt högt i kurs, utan kan avfärdas på såväl känslomässiga grunder som med fiktiva fakta, framgooglade på tendentiösa sajter med tveksam agenda. Vill du ha stöd för en specifik åsikt, vilken som helst, kan du med största säkerhet hitta lämpliga citat från påstådd expertis på nätet.
Berättelsen börjar under senare delen av kulturrevolutionen. Lärarinnan Feng Wanuy (Gong Li) bor ensam med sin tonåriga dotter Dandan (Huiwen Chang), då hennes make, universitetslektorn Lu Yanshi (Chen Daoming), sedan många år sitter fängslad i arbetsläger, stämplad som högersympatisör. Dandan ägnar sin lediga tid åt att dansa balett. Hon är duktig, men hennes chanser att få en huvudroll i uppsättningar försvåras på grund av faderns ”brott”. En dag får Feng och Dandan besked om att Lu lyckats rymma under en fångtransport. De uppmanas att anmäla till polisen om han hör av sig till dem. Dandan har inga minnen av sin pappa och är drillad av omgivningen att se honom som en fiende och förrädare. Meddelandet väcker dock helt andra känslor hos hennes mamma. När Lu och Feng i största hemlighet, som de tror, stämt träff på en järnvägsstation, blir Lu under stort tumult fängslad på nytt – förråd av dottern, som sett chansen att äntligen få den där huvudrollen …
Lu måste nu försöka hitta ett sätt att få Feng att känna igen honom, så de kan få tillbaka det gemensamma liv han drömt om under sin långa tid i arbetslägret. Med lika delar ömhet och tålamod tar han sig an uppgiften, understödd av den dotter som en gång förrått honom. Så vävs en stark och fängslande berättelse om vägar till försoning. Långt från actionscenerna i Flying daggers eller masscenerna i Hero får vi intimt och närgånget följa två (egentligen tre, men framförallt två) människors trevande, handfallna försök att förstå och hantera en tillvaro som blivit obegriplig och undflyende. Kameran vågar vila bergmanskt länge i huvudpersonernas ansikten, vi tvingas – eller snarare tillåts – känna det de känner. Det är vackert, det är plågsamt, det är sorgligt, det är obönhörligt fängslande. All denna ömhet. All denna ömklighet. All denna handfallna längtan. Allt detta tända och släckta hopp.
Emmylou Harris och Rodney Crowell har spelat mycket tillsammans sedan mitten av 1970-talet, men deras första gemensamma album kom först 2013. Som förväntat en succé, men trots två grammies var Old yellow moon i mina öron tyvärr en lite halvtrist historia, där de båda gjorde det alldeles för lätt för sig.
Frågan om människovärde har ofta sysselsatt konstnärer och kulturskapare. Förra veckans Existentiell Filmfestival i Falun hade som tema Människans värde och pris, och temat belystes från en rad olika håll utifrån vitt skilda filmer. Girighetens pris visades inte på festivalen, men hade passat bra in i dess tema. Mycket av det som sades på festivalen kommer tillbaka till mig när jag ser filmen. Som det Göran Greider satte fingret på i sitt inledningstal: När vi sätter ett pris på en människa reducerar vi hennes värde.
Även om upplägget är tacksamt rent dramaturgiskt, blir några av kapitlen i sig viktigare för mig än det de leder fram till. Valeria Bruni Tedeschi gör en stark tolkning av Carla och det såväl fysiska som mentala fängelse hon hamnat i, avskärmad från mycket av det omgivande samhället och de människor hon helst skulle vilja umgås med. Det skulle kunna bli en egen film. Detsamma gäller berättelsen om Serena, som i Matilde Giolis gestaltning speglar empati, utveckling, frigörelse och sund revolt. Det gör att Serena och historien kring henne blir till filmens strimma av hopp.
– – – – – – – – – – – –
Ann Heberlein är teologie doktor i etik och arbetar vid Lunds universitet. Hon är en produktiv skribent och författare, kan läsas regelbundet i Dagens Nyheter och Sydsvenskan och deltar flitigt i samhällsdebatten – inte sällan med visst rabalder som följd. Vilket rabalder denna bok kommer att väcka återstår att se; obemärkt lär den inte gå förbi.
Efter urladdningen i bokens första del händer det märkliga: Gud Moder svarar. Naturligtvis är det Ann Heberlein som står för orden även i denna del. Hon säger med ett skratt att hon tyvärr inte haft en uppenbarelse där Någon styrde hennes fingrar över tangentbordet. Men hur kom hon fram till hur svaret skulle se ut? Är det en sorts önsketänkande?
ANN HEBERLEIN
Nu i mars är det femtio år sedan den amerikanska medborgarrättsrörelsen anordnade tre olika marscher med avsikt att gå från staden Selma i Alabama till delstatens huvudstad Montgomery. Detta för att protestera mot att afroamerikaner trots att segregation förbjöds i lag genom The Civil Rights Acts 1964, i flera av Söderns delstater inte tilläts att registrera sig så de kunde rösta i allmänna val.
Regissören Ava DuVernay har skapat en tät, gripande och angelägen berättelse utifrån ett historiskt material som i sig är lika dramatiskt som fascinerande. Hon gör det genom att inte i första hand satsa på det storslagna eller glorifierande, utan genom att våga bli nära och vardaglig, lyfta fram detaljer, skildra motsättningar och problematik – och låta den ikoniserade King vara den bristfälliga människa han var; trots sin enorma karisma, taktiska begåvning och starka övertygelse. Bland annat skildras Kings äktenskap med Coretta Scott King (Carmen Ejogo) som starkt men ansträngt. David Oyelowos gestaltning av King är kongenial; vi får möta en enastående människa, men med en mänsklighet vi kan identifiera oss med. Märkligt nog saknades han bland årets Oscarsnomineringar. Filmen fick trots nominering inte heller en Oscar för ”Bästa film”, utan fick nöja sig med en för ”Bästa originalsång”: Glory, framförd av artisterna Common (som spelar James Bevel i filmen) och John Legend.
Men vad gäller ickevåldsprincipen hänvisas inte bara till Gud, utan också till förnuftet – vilket är befriande, då våldets och hämndens ”förnuftiga” och vedertagna logik behöver ifrågasättas och genomskådas. I en laddad scen när en ung man vill ta till vapen efter att den första marschen upplösts med batonger och tårgas, förklarar en av aktionens ledare, Andrew Young (André Holland) – då pastor i Alabama, sedermera demokratisk politiker, FN-ambassadör och borgmästare – att de måste hålla fast vid ickevåldet, det är det enda förnuftiga inför den väpnade övermakt de står inför: ”Jag pratar inte om Bibeln eller vad Gud tycker är rätt – jag pratar om fakta!”
