Temat på Irma Schultz Kellers nya skiva ”Sånger från Gläntan” är de olika ”gläntor” av ljus, ro och trygghet som vi söker i livet – men ofta upptäcker först när vi gått vilse. Efter flera perioder av vilsenhet i sitt eget liv fann Irma sin egen glänta: kyrkan.
– Där hittade jag ett rum där jag kände mig älskad precis som jag var.
Musik och poesi har många beröringspunkter. Som förmågan att tolka och skapa känslor, och därmed beröra oss på ett direkt sätt: att gå till hjärtat först – innan hjärnan sätter igång med sina analyser. Många skulle nog beskriva det här med tro på ett liknande sätt: Som något som väcks inom oss – en tillit, en längtan – som i grunden inte har med analyser att göra. De kommer sedan, under utforskandets och resans gång.
Musik, poesi och tro – på Irma Schultz Kellers nya skiva Sånger från Gläntan är kopplingen mellan dessa tre lika tydlig som naturlig. Hon har här tonsatt poeter som Tomas Tranströmer, Karin Boye och Ylva Eggehorn, men även hennes egna texter är tydligt poetiska.
– Jag har nog alltid rört mig i något slags poetisk värld, säger Irma, så det här är inget särskilt stort steg för mig. Det nya här är att det kommit in en kör.
Sånger från Gläntan är Irmas sjätte album med eget material. Hon har också släppt två album tillsammans med Uno Svenningsson och ett med Toni Holgersson, tolkat Joni Mitchell – och sjungit på ett otal skivor med andra artister. Som skådespelare har hon medverkat i en rad teateruppsättningar, filmer och tv-serier.
Men när vi träffas är det inte på en teater eller i en inspelningsstudio, utan på det som är hennes arbetsplats sedan 2010: Katarina församling på Söder i Stockholm, där hon arbetar som kultursamordnare och församlingsassistent. Här lärde hon känna Hans Vainikainen som leder Katarina Kammarkör och som började göra körarrangemang till Irmas sånger – något som utvecklats fullt ut till den här skivan, där kören medverkar. Hon har inte skrivit sångerna speciellt med tanke på kör, den dimensionen har tillkommit i efterhand.
– Jag vet inte riktigt vad det är för skiva egentligen! utbrister Irma med ett skratt. Det är verkligen ingen popplatta. Men det är inte körmusik heller, inte folkmusik, inte visa – även om det finns alla de här elementen; ja, lite pop också. Skivan har helt enkelt fått bli som den ville bli.
Skivans titel och tema kommer från några rader i en dikt av Tomas Tranströmer: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse.” Orden förekommer också i en av skivans sånger, ”Gläntan” – med tillstånd av poeten själv – där Irma själv skrivit den övriga texten.
Vi pratar en lång stund om den där gläntan som dyker upp när man gått vilse. En poetisk bild som genom att knyta an till våra erfarenheter av skog och natur öppnar oss för en överförd livsvisdom: Att gå vilse är kanske inte alltid fel eller farligt; ibland är det först när vi vågar släppa kartorna som vi hamnar rätt.
– Jag har gått vilse på så många olika sätt, säger Irma, och kan verkligen uppleva att livet liksom puttat mig åt olika håll.
Hon berättar om musiken och skivkarriären, som började som något kreativt och lustfyllt, men som redan på tredje albumet kändes om något påtvingat utifrån kommersiella spelregler. En vilsenhet som ledde henne till Andas fritt (1995), den första skiva där hon skrev all text och musik själv. Men snart gick hon vilse igen.
– Då kom jag in på Scenskolan. Det var en barndomsdröm att bli skådespelare, så det var fantastiskt. Men det är en så otroligt tuff bransch…
Hon beskriver en värld med stenhård konkurrens. Något som fick Irma att efterhand tappa självkänslan och inspirationen helt; hon kände sig utelämnad och bortvald. Situationen väckte mycket barndomssorg till liv.
– Det var i den vilsenheten jag hittade kyrkan. I Allhelgonakyrkan hittade jag ett rum där jag kände mig älskad och välkommen precis som jag var. Där väcktes tron hos mig. Eller återuppväcktes – redan som barn hade jag känslan att det finns någonting som jag är uppkopplad till och buren av.
För Irma blev det en väldigt tydlig läkandeprocess att vara i kyrkan. Där kom också lusten till musiken och till andra uttryck tillbaka. Framför allt kände hon att hon inte var rädd längre.
– Det är en fantastisk nåd att inte behöva vara rädd.
– Så gläntan är delvis en fysisk plats för mig – kyrkorummet – men gläntan uppstår också i mötet mellan människor som vågar släppa sina skydd och mötas i sin sårbarhet.
Irma Schultz Keller har läst teologi och haft tankar på att bli präst, men har lagt de planerna på hyllan. Hon säger att hon kommit fram till att hon just nu är i kyrkan på det sätt hon vill vara. Mer teologi kommer hon säkert att läsa, med då för sin egen skull, liksom hon just nu utvecklar sitt skrivande med en poesifördjupningskurs på Folkuniversitetet. De skådespelarjobb som droppar in tar hon emot med glädje, hon ser dem som en ren bonus. Men hennes fokus ligger på musiken. Kanske kommer det en psalmskiva så småningom, då hon efter att några år i Anders Frostensson-stiftelsens psalmskrivarskola har mycket sådant material liggande.
Men just nu är det Sånger från Gläntan som gäller.
– Ett notmaterial är på gång och jag hoppas så småningom få åka ut i landet och jobba med sångerna tillsammans med olika lokala körer.
Åter till gläntan och vilsenheten. Det finns mycket av längtan och sökande i den poetiska bilden. Jag ser i den också ett slags vilja att själv hitta sin väg, att inte bara följa den som pekar med hela handen och säger: ”Åt det hållet ska du!” eller den som tydligt deklarerar: ”Sådan är Gud! Tro såhär!” Irma håller med och säger att hon känner igen det behovet hos en del vänner med andra erfarenheter av kyrkan. Men hennes egen resa har hela tiden varit knuten till det synsätt som finns i Allhelgonakyrkan och Katarina församling:
– Och det går ju ut på att ingens väg ser likadan ut som någon annans, att ingens bild är mer sann än någon annans, att vi måste upptäcka våra egna bilder. Så jag har sluppit de där auktoriteterna som krånglat till det. Jag har fått gå min egen väg, vilket jag är väldigt tacksam för.
Fotnot: ”Sånger från Gläntan” (Katarina Församling/Blå Rymd) släpps den 11 mars.
Bilder: Magnus Sundell
(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen. Har också publicerats i tidningen Hej livet, som ges ut av Svenska kyrkan i Norrköping.)
Genom hela sin relation smågnabbas paret kring frågan om Guds existens, där Stephen trots viss ambivalens inte ser något behov av en Gud för att förklara universum, medan Jane håller fast vid sin tro. Jag skulle gärna sett mer av det resonemanget i filmen, liksom en del annat som tydliggjort deras olikheter och komplexiteten i deras relation. Men filmen är oupphörligt fascinerande ändå; gripande och hoppfull.
Calvary har överlag fått ett mycket gott mottagande. Den belönades bland annat med den ekumeniska juryns pris vid Berlins filmfestival i februari 2014. Vid Europas motsvarighet till Oscarsgalan i december, European Film Awards, fick den pris för ”Bästa film”, ”Bästa manus” och ”Bästa manliga skådespelare” (Brendan Gleeson i huvudrollen). Trots detta verkar det inte som att den kommer att visas på svenska biografer, så den som vill se den är hänvisad till dvd. Vilket faktiskt har sina poänger, då det är en film som när den är slut skapar känslan ”jag vill se den igen” – för att hitta alla nyanser och ledtrådar till en djupare förståelse. Vilket man absolut inte måste, då den också är tämligen omedelbar och direkt.
Det är en på många sätt märklig film, svår att passa in i ett standardformat. Thriller? Drama? Svart komedi? Här finns spänningen och en ”deckargåta”, här finns också humor – men som helhet är Calvary ett högst allvarligt existentiellt drama. Att närma sig problemen med sexuella övergrepp i katolska kyrkan genom att skildra en sund och bra präst är i sig ett spännande grepp. Att den utsatte vill hämnas genom det till synes orationella att döda en god och oskyldig människa följer ändå en symboliskt laddad logik; då dessa vidriga övergrepp skett mot de allra mest oskyldiga i vårt samhälle: barnen. Det väcker också frågan om vem som bär ansvar för det som sker i skydd av en kyrka eller tro. Är även de präster som – vilket också Fader James erkänner – distanserat sig från det som hänt då de inte varit personligt inblandade, också i någon mån ansvariga?
När jag frågar Frida Johansson Metso vad hon ser som huvudfelet med dagens flyktingpolitik, kommer svaret blixtsnabbt:
Frida Johansson Metso låter förstå att det varit frustrerande att vara kritisk till en asylpolitik som faktiskt bedrivits med stöd av hennes eget parti, men menar att mycket beror på att de två stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, är alltför överens om en restriktiv politik. Alla riksdagens mindre partier – utom Sverigedemokraterna – har en generösare flyktingpolitik och är också tämligen överens. Hon berättar att hon varit med om att utforma asylpolitiken i Folkpartiets nya partiprogram, och där fått igenom flera viktiga punkter.
Klok och engagerad har nog John Mellencamp alltid varit. Men med stigande ålder tycks han också utvecklat allt det där som sägs kunna komma med åren: Eftertanke. Reflektion. Självinsikt och självdistans. Klarsynthet.
Kris Kristofferson är en av de stora amerikanska låtskrivarna och har för alltid skrivit in sig i musikhistorien med låtar som Me and Bobby McGee, Sunday morning coming down och Help me make it through the night. Hans låtar har spelats in av artister som Johnny Cash, Elvis Presley, Janis Joplin och Willie Nelson – för att bara nämna några. Men han är också artist i sin egen rätt, ständigt turnerande och med mängder av skivor bakom sig – och dessutom hyllad skådespelare.
Vi gillar olika. Vi älskar mångfald. Mångfald är en tillgång. Olikheter är vackert.
För om jag tittar ut över det alltmer segregerade Sverige – boende, skolor, arbetsmarknad med mera – så verkar det trots vad vi deklarerar faktiskt som att vi inte gillar olika särskilt mycket … Mångfalden ökar – men hur bejakar vi den och låter den påverka oss? När och hur möter vi den och det som är annorlunda än jag själv? Alltså inte möta som i att gå förbi varandra på stan, utan möta som i att stanna upp, se varandra i ögonen, lyssna och göra saker tillsammans.
Det finns många anledningar till att gå från teori till praktik; att gå från att tolerera till att inkludera. Förutom att vi bara kan forma framtidens samhälle tillsammans, så behöver vi andra människor – inte minst dem som inte är, tycker och tänker som vi själva – för att utvecklas och växa som människor. Tomas Tranströmer formulerar det såhär i en dikt: ”Två sanningar närmar sig varandra. En kommer inifrån, en kommer utifrån, och där de möts har man en chans att få se sig själv.”
Olikheter – en tillgång i praktiken. 
Efter Lucinda Williams konsert i Stockholm förra sommaren, trodde jag faktiskt inte att hon skulle vara mäktig att leverera musik av den här kvalitén igen. Det var en tråkig och sorglig tillställning. Nya dubbelalbumet Down where the spirit meets the bone är raka motsatsen.
1964 gav Johnny Cash ut skivan Bitter tears – Ballads of the American indian, som hyllats som ett mästerverk och som väckte stor uppmärksamhet på grund av sitt innehåll när den kom. Det är en temaskiva om diskrimineringen och förtrycket av den amerikanska urbefolkningen; något som än idag är kontroversiellt. För att fira 50-årsjubileumet har en rad artister under ledning av producenten Joe Henry spelat in nya tolkningar av skivans sånger.
Den artige och försynte läkaren nästlar sig in i familjen och blir deras första gäst på hotellet. Särskilt intresserad är han av den 12-åriga Lilith, som på grund av en sjukdom stannat i växten; han vill bland annat prova att ge henne tillväxthormon. När den gravida Eva visar sig bära på tvillingar blir förstås doktorn också mycket intresserad … Enzo förhåller sig dock skeptisk till främlingen, trots att denne investerar pengar i dockmakeriet och hjälper honom att komma igång med fabriksproduktion.
