Fascinerande ökenvandring

Postat den 10 juni, 2014 av Magnus

Öknen har i alla tider fascinerat människor. Både som plats och som bild för olika tillstånd. I sin bok Sandens söner skriver Peter Halldorf om hur vissa landskap väcker något inom oss, hur de rör vid våra innersta djup och hur vi därför dras till dem: ”Vi älskar dem och fruktar dem. För somliga är det havet. För andra fjället. För någon skogen. För mig öknen.”

Jag tänker på det där när jag ser filmen Tracks, som bygger på den verkliga historien om hur Robyn Davidson 1977 under nio månader vandrade och red drygt 270 mil genom den australiska öknen, från Alice Springs till Indiska Oceanen. Med sig hade hon fyra kameler och en hund. I filmens inledning säger Robyn att hon alltid känt en dragning till öknen, ”dess varma vindar och öppna vidder”. Öknen är på sätt och vis filmens andra huvudperson, och vi får mängder av fantastiska bilder av dess skiftningar. Det är lätt att förstå både fascinationen och dragningen.

Robyn Davidsons bok Tracks är en klassisk reseskildring som varit på gång att filmas flera gånger, såväl med Julia Roberts som Nicole Kidman i huvudrollen. Men det känns som att den här filmatiseringen, regisserad av John Curran, har varit värd att vänta på, inte minst för att Mia Wasikowska känns helt perfekt i rollen som Davidson.

För att ha råd att genomföra sitt projekt lät Robyn Davidson en fotograf från tidskiften National Geographic skildra hennes färd. Spänningen mellan henne och fotografen Rick Smolan (Adam Driver) som dyker upp nu och då längs rutten leder till flera konflikter, då ju en av poängerna med hennes resa är att ”få vara för sig själv”.

Inte så att Robyn per automatik skyr sällskap; på sin väg möter hon många av ödemarkens invånare och tar tillfället i akt till gemenskap och nya bekantskaper. Hennes bemötande av urbefolkningen är, till skillnad från Smolans, alltid respektfullt och ödmjukt. En av filmens allra finaste – och roligaste – sekvenser är när hon får aboriginäldsten Mr Eddie (Roly Mintuma) som guide genom områden som betraktas som heliga.

De fyra kameler Robyn lyckas få i sin ägo – efter två år på olika kamelfarmer – är egentligen värda en egen recension. Tåliga och liksom nonchalanta, men högst personliga. Lika ståtliga som komiska. Genom filmkameran kommer vi dem väldigt nära och lär oss uppskatta dem – även om hunden Diggity kniper fler ömhetspoäng.

Berättelsen ger inga tydliga svar på vad det egentligen är som drivit Robyn ut på sin resa. I tillbakablickande sekvenser förstår vi att barndomen säkert spelat roll; hennes mamma begick självmord när Robyn var elva år och hon uppfostrades sedan mest av sin ensamstående faster. Vi får också veta att hennes far som ung korsat Kalahariöknen. Men hon hävdar bestämt att hon inte gör det här för att bevisa eller erövra något. Hennes vanligaste svar på frågan ”Varför?” är: ”Varför inte?”

I Sandens söner skriver Peter Halldorf: ”Att välja öknen som en flykt ändar alltid i besvikelse.” Även om Robyn Davidson uttrycker att hon är trött på stadslivets cirkelrörelser, negativism och självupptagenhet, så får jag inte känslan av att hon flyr. Kanske är det därför resan inte heller, trots nästan outhärdliga prövningar, slutar i besvikelse.

Det är på ytan ingen särskilt dramatisk film, den som söker action har inte mycket att hämta här. Den största dramatiken sker inuti Robyn Davidson, men det är inget som formuleras särskilt mycket i ord. Istället är vi i hög grad hänvisade till vad som händer i oss själva när vi delar hennes till synes tröstlösa färd genom det obarmhärtiga landskapet. Den som någon gång genomfört en längre vandring – fjällvandring, pilgrimsvandring eller liknande – vet att det varken är målet eller prestationen som visar sig vara den viktigaste poängen, utan just vandringen; att i nuet vara upptagen med att sätta en fot framför den andra. I den totala närvaron i oss själva sker något viktigt. Just den känslan lyckas Tracks förmedla.

FILM
Tracks
Regi: John Curran
Genre: Drama
I rollerna: Mia Wasikowska, Adam Driver, Emma Booth, Roly Mintuma m fl
Premiär: 13 juni
Betyg: 4 (av5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Mätbart liv?

Postat den 26 maj, 2014 av Magnus

I vår längtan efter vägledning och kontroll försöker vi hitta heltäckande metoder och strukturer, ofta från ekonomins och företagens värld. Men hör verkligen marknadstänk, strategier och målstyrningar hemma överallt? Håller något viktigt på att gå förlorat?

En av deltagarna i årets nyligen avslutade Mästarnas mästare i SVT var Mattias Sunneborn, Sveriges främsta längdhoppare genom tiderna. Under sin aktiva period var Sunneborn känd för sin kaxighet, vilket delvis handlade om att hans höga målsättningar. I boken ”Friidrottens främsta” skriver författaren Jonas Hedman: ”Han var osvensk i sitt sätt genom att sätta upp mål och ofta gå ut offentligt med dem. Men det var så han motiverade sig till att prestera sitt bästa.”

Jag minns en ”uppesittarkväll” i tv i mitten av 1990-talet, då en rad kändisar var gäster, däribland Mattias Sunneborn och journalisten Anette Kullenberg. Sunneborn hade den hösten valsat runt i kvällspressen för några ”skandaler”, bland annat ett uppmärksammat krogbråk. När han i programmet lagt ut texten kring hur viktigt det är med målsättningar på alla plan, lutade sig Kullenberg fram och frågade:

– Mattias, jag undrar: den där kvällen när du gick ut på krogen, hade du då som målsättning att slå någon på käften …?

En fråga som på ett ytterst ironiskt vis antydde att den metod som var så framgångsrik för honom på tävlingsbanan kanske inte fungerade riktigt lika bra i vardagslivet.

Jag kommer att tänka på det där, när jag ser hur vi hela tiden tycks vara på jakt efter heltäckande lösningar. Om vi hittar en metod eller struktur som fungerar i ett sammanhang, vill vi gärna använda den även i andra. Mitt i valfrihetens och individualismens tidevarv är generella lösningar på modet.

Kanske har det alltid varit så? Människan har en medfödd tendens till generaliseringar och förenklingar. Men det finns anledning att tro att den förstärks av att informationsflödet hela tiden ökar och tillvaron därmed blir alltmer komplex; behovet av sådant som ger oss en känsla av kontroll ökar.

Det har pratats och skrivits en hel del om att ekonomiska teorier och marknadslogik idag appliceras på snart sagt alla områden i våra liv och vårt samhälle. I sin lika upplysande som tankeväckande bok Det enda könet skriver Katrine Kielos: ”Samtidigt som vi beskriver marknaden som om den har mänskliga känslor, beskriver vi oss själva i allt högre grad som om vi inte har mänskliga känslor. Som om vi var tomma varor eller företag på, just det – en marknad.”

Vårt språk är idag starkt färgat av detta. Vi ”investerar” i oss själva, i våra barn, i relationer; vi ”köper” inte vad andra säger, vi ”säljer in” oss själva, vi tar känslomässiga ”kostnader” och vi vårdar om våra ”personliga varumärken”. Kielos sammanfattar: ”Ekonomin har blivit oss, vi har blivit ekonomin.”

I politiken och samhället är det här i det närmaste fullt utvecklat; vi är idag konsumenter snarare än medborgare; kunder istället för vårdnadstagare – och vi hör ofta att det är samma sak att vara statsminister som koncernchef, samma sak att leda en kommun som ett företag.

Men det är inte samma sak. Och därför kan inte ekonomisk teori och marknadstänkande direkt överföras till vare sig mänskliga relationer eller till demokratiska processer och strukturer. Marknadens logik fungerar utmärkt på vissa områden, men det betyder inte att den automatiskt kan eller bör överföras till alla områden. Inte bara för att den inte fungerar där, utan för att den också kan förstöra något.

Åter till Sunneborn och hans målsättningar. Talet om strategier och målstyrningar genomsyrar vår tid och vårt samhälle i lika hög grad som det ekonomiska tänkandet. Kanske hänger det ihop. Eller kanske är det bara ytterligare ett försök att hitta den där efterlängtade universallösningen.

Ord som ”strategi”, ”målstyrning”, ”nyckeltal” och ”mätbarhet” hörs snart i alla sammanhang. Vi förväntas göra SWOT-analyser, skriva affärsplaner och formulera visioner på löpande band. Hand i hand med detta går sådant som ”utvärdering” och ”dokumentation” – med följden att såväl lärare som läkare idag dignar under ett pappersarbete som försvårar och ibland förhindrar dem att utföra sina viktigaste uppgifter.

Att strategier, ursprungligen en militär term, och målsättningar fungerar bra inom både tävlingsidrotten och affärsvärlden är inte så konstigt, då det finns likheter i sådant som konkurrens, prestation och tävlan. Men är det lika självklart att det är metoder som också är bra i våra privata liv? Eller i folkrörelser och andra, inte affärsdrivande, organisationer? Är det rentav risk att något viktigt går förlorat i vår jakt på resultat och vår vilja att mäta?

Kärnfrågan är förstås: Hur mäter man kvalitet? Kan man ens mäta kvalitet? Kravet på mätbarhet gör att det ofta slutar med att även måttet på kvalitet blir kvantitativt. Siffror är ju så underbart tydliga!

Men ibland är kvalitet – inte minst i våra liv – sådant som meningsfullhet, lycka, kärlek, sammanhang, mognad, harmoni, tillit, bekräftelse, självkänsla … och hur mäter man sådant?

I kyrkans värld har vi också en tendens att formulera kvalitet i siffror och kvantitet. Inte minst i tider av krympande medlemstal. Mätbart, visst, men frågan är om det egentligen säger särskilt mycket om kvalitet. Det vill säga: om människors inre liv och relation med Gud. Går det att definiera ”mätbara mål” på trons område? Kan man mäta sådant som nåd och kärlek?

I en tv-intervju fick den kände företagsledare PG Gyllenhammar frågan om sina målsättningar i livet. Han svarade ungefär såhär: ”Jag har inte haft en målsättning i hela mitt liv. Jag har bara gjort det jag brunnit för, vilket sedan har lett mig vidare till nya saker.” I sitt framgångsrika affärsliv har han arbetat med formulerade strategier och målskrivningar, men när det gäller hans eget liv flyttar han fokus från målsättningar till drivkrafter.

Det är en tankeväckande förskjutning. Kanske borde vi på vissa områden arbeta mer med våra drivkrafter, vårt engagemang, istället för att försöka formulera utförliga strategier och mätbara mål?

När vi en gång ska utvärdera (!) våra liv kommer inte den viktigaste frågan att vara: ”Har du uppnått dina mål?”, utan: ”Har du älskat?” Svaret på den frågan anges inte i siffror.

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen. Bilder på Sunneborn från SVT Play.)

Publicerat i Artiklar, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Johnny Cash och de tolv stegen

Postat den 20 maj, 2014 av Magnus

Det så kallade tolvstegsprogrammet har hjälpt många människor att återfå ett värdigt liv. Så också Johnny Cash. När nu den tidigare outgivna skivan ”Out among the stars” från 1984 släppts, återfinns där sången han skrev utifrån sin erfarenhet av de tolv stegen: ”I came to believe”.

– – – – – – – – –

Nyligen släpptes en helt ny skiva med den snart sedan elva år bortgångne Johnny Cash, Out among the stars. Det vill säga, den var ny 1984, men släpptes aldrig då. Skivan producerades av legendariske countryproducenten Billy Sherrill, men Columbia vill inte ge ut den. Det här var en riktig lågperiod i Cashkarriären, och skivbolaget – vars storsäljande artist han varit ända sedan 1959 – blev alltmera tveksamt till att fortsätta ge ut honom. Inspelningen hamnade i ett arkiv någonstans, där sonen John Carter Cash så småningom hittade den. Tillsammans med Steve Berkowitz snyggade han till produktionen och kallade in musiker som Jerry Douglas, Buddy Miller och Marty Stuart för att göra en del nya pålägg.

När skivan nu äntligen släppts, 30 år försent, är det ett välkänt Cashsound och en vital 52-åring som möter oss. Även om skivan som helhet kanske inte riktigt lever upp till förhoppningarna, finns här en rad starka låtar. Två av skivans finaste sånger är skrivna av Johnny Cash själv: Call your mother, som placerar sig i klassisk Carter Family-tradition, och I came to believe – som inte är en helt ny bekantskap för oss trogna Cash-lyssnare.

Låten återfinns på den Rick Rubin-producerade American V: A hundred highways som släpptes 2006, med låtar inspelade 2003 under Johnny Cashs sista månader i livet. Men här får vi det som får betraktas som originalet, då sången var nyskriven vid inspelningen. Det är en vacker och gripande trosbekännelse, skriven av en nyrehabiliterad Johnny Cash som just kommit ur en av sina återfallsperioder i tablettmissbruk.

I couldn’t manage the problems I laid on myself
And it just made it worse when I laid them on somebody else
So I finally surrendered it all brought down in despair
I cried out for help and I felt a warm comforter there

Den hyllade filmen Walk the line om Johnny Cash har ett klassiskt lyckligt slut. Med hjälp av Gud och June Carter blir Johnny fri från sitt drogmissbruk och gifter sig med sin älskade June. Den som inte följt Cash närmare tror kanske att det därmed var slut på problemen. Men som så många med den här problematiken kämpade den populäre artisten mot sitt missbruk hela sitt liv. 1983 var han fast i en ond cirkel av smärtstillande tabletter, amfetamin och alkohol. Det hela började med medicinering efter en ögonoperation 1981 och förvärrades av – en struts!

När Johnny Cash en dag promenerade i sin egen lilla djurpark i Hendersonville, blev han attackerad av en struts som med en spark knäckte fyra revben och slet upp ett stort sår över magen på honom. Detta ledde till operationer och mera smärtstillande – som i sin tur ledde till amfetamin och alkohol. Efter några stökiga år fick hans familj och nära vänner nog och ställde honom inför ultimatum att skriva in sig på Betty Ford-kliniken för drogavvänjning.

”En rak begäran, ett rakt svar”, skriver Johnny Cash i Cash – självbiografin. ”Jag är redo att åka, kraxade jag, knappt förmögen att få ur mig orden.” Han skriver att han är fast övertygad om att den här interventionen från hans närmaste var Gud som ingrep i hans liv och som sa att han fortfarande hade en massa saker att uträtta. ”Men först var jag tvungen att krypa till korset inför Gud.”

Betty Ford-kliniken är känd för att den har rehabiliterat många kändisar från olika former av missbruk. Man arbetar utifrån Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram – som hjälpt och hjälper så många människor världen över. Efter tre veckor började Johnny återvända till livet. ”Det var nästan som att bokstavligen födas på nytt, jag hade aldrig känt mig så ren”, skriver han.

Sången I came to believe genomsyras av den ärlighet och ödmjukhet de tolv stegen föreskriver. Refrängens ”I came to believe in a power much higher than I, I came to believe that I needed help to get by” är en tydlig referens till det andra steget: ”Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd.” I sången finns också andra formuleringar som känns igen från de tolv stegen: bönen om hjälp, erkännandet av brister och maktlöshet och överlämnandet av sitt liv i Guds händer.

I sin självbiografi skriver Johnny Cash: ”Mitt problem består. Det är en pågående kamp. Men jag vet att om jag överlåter mig till Gud varje morgon och förblir ärlig mot honom och mig själv, så kommer jag att klara dagen galant.”

– – – – – – – – – – –

(Texten har publicerats i tidningen Dagen. Bilder från skivomslaget till ”Out among the stars”.)

Som en hyllning till Johnny Cash tolkar här Brandon Flowers (The Killers)  I came to believe tillsammans med bandet Dawes:

Publicerat i Artiklar, Musik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Musik på liv och död

Postat den 1 maj, 2014 av Magnus

David Eugene Edwards fortsätter utveckla sin musikaliska vision – som går hand i hand med hans andliga mission. Låttitlar som Good Shepherd, Salome och King David på nya skivan vittnar om att Bibeln fortsätter vara en stor inspirationskälla. Hans kristna tro är inte bara ett ständigt tema i hans texter, den tycks vara den grundläggande energi som driver musiken framåt. I alla fall är musiken en tydlig ventil för de stora, starka känslor som tron föder hos honom.

Att han ofta beskrivs både som väckelse- och domedagspredikant har inte hindrat en stor sekulär publik att ta honom till sitt hjärta. Med Wovenhand gör han musik som är svår att värja sig inför; suggestiv, storslagen, mörk, melodisk. Själv har jag svårt att hitta rockmusik med ett större patos; det här är musik på liv och död.

När David Eugene Edwards efter tiotalet år med sitt band 16 Horsepower 2001 startade projektet Wovenhand var det ett lite mer nedtonat och akustiskt alternativ till sin rockigare föregångare. Efterhand har dock Wovenhand utvecklats till att bli något betydligt tyngre än 16 Horsepower någonsin var. Nya skivan visar dock upp en stor bredd och här finns såväl låtar som för tankarna till första skivan, som Corsicana Clip och Obdurate Obscura, som låtar som kanske är de hårdaste hittills, som Field of Hedon och Hiss. Den här dynamiken är välkommen och gör att Refractory Obdurate höjer sig över de senaste årens visserligen bra, men kanske aningen jämntjocka album från Wovenhand.

WOVENHAND
Refractory Obdurate
(Glitterhouse/Border)
Betyg: 4 (av 5)

Fotnot: 13 juni spelar Wovenhand på Debaser Medis i Stockholm, den 14 juni på Babel i Malmö.

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Uppgrävd och upputsad skatt

Postat den 15 april, 2014 av Magnus

Johnny Cash gick bort 2003, men skivorna fortsätter att komma. Vid sidan av alla samlingar har outgivet material släppts efterhand, dels American V och VI, med material från Cashs sista sommar i livet, dels Bootleg I–IV, där sonen John Carter Cash grävt arkiven med sparade inspelningar genom åren. Nyutkomna Out among the stars spelades in 1984, producerades av Bill Sherrill, men gavs av någon anledning aldrig ut. John Carter Cash och Steve Berkowitz har färdigställt inspelningarna med hjälp av musiker som Buddy Miller och Jerry Douglas.

1984 var Johnny Cash nyrehabiliterad från en av sina återfallsperioder i missbruk – och det hörs att han mår bra; det finns en tydlig energi och glädje i rösten. Det är en riktigt bra skiva och här finns många fina stunder, men ändå blir jag aningen besviken. Dels var början av 80-talet inte Cashs mest spännande musikaliska period, men främst handlar det nog om mina alltför höga förväntningar: Jag vet ju – och min skivsamling visar tydligt – att helgjutna album aldrig var Johnny Cashs främsta styrka. Så jag gläds ändå storligen åt att få ta del av den här hittills gömda skatten.

Två av skivans bästa sånger är skrivna av Cash själv, Call your mother och I came to believe. Den senare inspelad i en fin version även till American V: A hundred highways, men här får vi originalet. Det är en stark trosbekännelse, med en tydlig hänvisning till AA:s 12-stegsprogam. Duetten med Waylon Jennings i I’m movin on är bättre och vitalare än något på duettskivan Heroes de släppte 1986. Lägg till det starka sånger som Out among the stars och She used to love me a lot och det här är en given platta i samlingen.

JOHNNY CASH
Out among the stars
(Columbia/Legacy/Sony)

(Publicerad i tidningen Dagen. Betyg: 3 av 5)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Stark, inkännande och trovärdig romandebut

Postat den 14 april, 2014 av Magnus

”Det känns bara meningslöst, jag tror liksom inte att du kan fatta, inte det här.” Sjuttonårige Jonatan har blivit tilldelad en psykolog när läkarna konstaterat att hans epileptiska anfall beror på psykisk stress. Men som troende och aktiv i en frikyrkoförsamling känner han sig ofta missförstådd av psykologen. Delvis är det ett skydd för att slippa bli ifrågasatt, men här finns också ett tydligt glapp: Utan den egna erfarenheten är det svårt att förstå hur tron kan påverka inte bara livet utan hela verklighetsuppfattningen.

Ett sådant glapp kan också märkas i skildringar av religiösa människor och miljöer i litteraturen. Men i Johan Heltnes starka romandebut Det finns ingenting att vara rädd för är tonträffen total. Berättelsen om Jonatan som går på församlingen Livets Ords gymnasieskola i Uppsala i början av 1990-talet och hans förbjudna kärlekshistoria med sextonåriga Nina, kan kännas skruvad och extrem. Men då den fiktiva historien skapats utifrån Heltnes egna upplevelser ligger den nära verkligheten. Kanske obehagligt nära, då Livets Ord idag ”normaliserats” som en i raden av olika frikyrkor i vårt land – och många säkert skulle önska att ljuset inte på nytt riktas mot rörelsens första decennier.

”Det finns ingenting att vara rädd för”, säger en av pastorerna till Jonatan i en laddad scen – men just rädslan är fundamentet för den religiositet som praktiseras. Rädslan för att tänka och leva fel, rädslan för kroppen och dess syndfullhet, rädslan för djävul, demoner och helvete. I botten: rädslan för en Gud med kritiska ögon, kontrollbehov och prestationskrav. Jonatan får gång på gång höra att Gud ska göra honom frisk från epilepsin. Kravet: att prestera en tro som duger. Fortsatt sjukdom är alltså ytterst hans eget fel.

Det här är ingen klassisk uppgörelseroman. Johan Heltne dömer inte, han berättar inkännande om en tonårings försök att få ihop sitt liv: sin tro, sin kropp, sin sexualitet, sin sjukdom, fotbollen, skolan, förväntningarna. Även om Jonatan ibland tvivlar, försvarar han alltid Livets Ord. Det är också hans trygghet, hans ”vi”, hans hem. Denna dubbelhet gör berättelsen så mycket mer trovärdig – och så mycket mer smärtsam.

Utan att på något sätt förringa de övergrepp som skett i den här miljön, tycks det ibland lite för lätt att ställa sig vid sidan av och peka finger åt ”de där konstiga”, de som inte är som vi. Pröva därför tanken att Livets Ord – tvärtemot både mediabilden och självbilden – kanske främst är en produkt av sin sekulära samtid: En religiös spegelbild av ett det individualistiska marknadssamhället, där allt högre krav ställs på den enskilde – som måste bevisa sitt värde och sin rätt genom att prestera mätbara resultat: arbete, bostad, hälsa, rikedom och fungerande relationer. En sådan läsning gör berättelsen om Jonatan högst allmängiltig.

– – – – – – – – – – – – – – – –

JOHAN HELTNE
Det finns ingenting att vara rädd för
Natur & Kultur 2014

(Recensionen har publicerats i Sydsvenskan.)

Publicerat i Böcker, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Att omfamna sin inre tvilling

Postat den 4 mars, 2014 av Magnus

Trots en svacka efter förra skivan är Jennie Abrahamson nu tillbaka med sitt fjärde soloalbum, ”Gemini Gemini”. Inspirationen kom tillbaka när hon fick chansen att turnera med världsartisten och barndomsidolen Peter Gabriel. Skivans återkommande tema är vår mänskliga dubbelhet. En dubbelhet som vi måste våga se och omfamna, för att sedan kunna mogna och utvecklas dit vi vill.


Inte som ett brinnande inferno; nej, när undergången kommer är den vit och tyst. I den inledande låten Snowstorm på Jennie Abrahamsons nya skiva Gemini Gemini sjunger hon om hur en gigantisk snöstorm utraderar oss alla.

– Det kommer från en dröm jag hade, berättar Jennie när vi träffas på ett kafé i hennes hemmakvarter i Stockholm. Den var otäck förstås, men också vacker …

I låten sjunger hon om hur lite vi brytt oss om jorden och hur vi förträngt att vi styrt oss själva mot undergången. Jennie har ett starkt miljö- och naturengagemang, så klimatförändringar är inget udda ämne för henne. Här speglas också den mänskliga dubbelhet som är något av hela skivans tema. Därav skivtiteln, gemini betyder tvilling och Jennie säger att hon funderar mycket kring människans dualitet, vår ”inre tvilling”:

– Vi är kapabla till så diametrala beteenden och förståelser. Människan kan göra mycket ont – och mycket gott. Vår hjärna är så komplex, den kan tänka en sak och göra en annan. Vi kan veta att något är dåligt för oss och naturen, och välja att göra det ändå.

De senaste åren har hon studerat psykologi, vilket gett näring till de här tankarna. Jag tycker mig också höra ekon från den bibliska beskrivningen av människan; med både ont och gott inom sig – och med förmågan att välja däremellan. Då Jennie är uppvuxen i en norrländsk pingstförsamling, undrar jag om det också påverkat funderingarna.

– Det tror jag … Men jag var nog ett för känsligt barn för att växa upp i en religiös miljö. Den föreställningsvärlden blev alldeles för hotfull för mig, detta att hantera att det skulle finnas en stor ond makt som man skulle akta sig för.

Ett sådant fokus på det onda, samtidigt som man själv ska vara genomgod, menar hon leder till att alla mer eller mindre går omkring med skuld – istället för att omfamna vad det är att vara människa: inte antingen ond eller god, utan ”en mix av alltihop”.

– Det fina är att kunna sträva efter att bli sitt bästa jag, att sträva efter utveckling, och det har vi en enorm kapacitet till.

Gudstron finns kvar hos henne, idag som något ganska odefinierat. Hon är inte längre del av något kyrkosammanhang, men befinner sig inte längre i något ”upprorsläge”.

– Men jag tycker det är sorgligt när de kyrkliga sammanhangen blir begränsande och stänger ute. För det finns ett behov idag av att hitta en andlig hemvist och att få prata om de stora frågorna. Men det blir ofta så mycket rätt och fel – och då ryms inte människan.

Låten The war har beskrivits som en feministisk kampsång – och för Jennie är det självklart att kalla sig feminist och att kampen för jämställdhet måste fortsätta. Även inom musikbranschen, där Jennie menar att strukturerna är ganska motsägelsefulla: I Sverige finns det många tjejer som själva driver sina musikaliska projekt och är framgångsrika, inte minst utomlands – men det finns väldigt få kvinnor i maktposition i den svenska musikbranschen. För att en förändring ska komma till stånd krävs en betydligt större medvetenhet.

Även om Jennies aktiva arbete i alla delar av musiken och produktionen inte handlar om att bevisa något, märker hon att hon blir en förebild för många unga tjejer.

– Jag får mail och de kommer fram till mig efter spelningar och berättar att de blir peppade av det jag gör och att de vill ha mentorstöd av mig. Och det tycker jag är en jätteviktig bit i det jag gör. För vi håller på att fostra en ny generation, och snart kommer de att vilja ta plats!

Gemini Gemini är Jennie Abrahamsons fjärde album och här fortsätter hon förfina sin popmusik, där electro möter stråkar, flöjt och kalimba – och där åttiotal möter nutid och framtid. Jennies röst är i allt detta det mest centrala och utmärkande. Albumet har fått ett mycket positivt mottagande, vilket hon är glad och lättad över.

– Särskilt då man är en sådan som alltid förväntar sig det värsta, säger hon med ett självironiskt leende.

Även om en rad musiker medverkar, är det i högsta grad Jennies skiva. Hon är inblandad i det mesta; som låtskrivare, arrangör, musiker och sångare – men också som producent och mixare tillsammans med Johannes Berglund. Inte nog med det, Jennie ger ut sina skivor på eget bolag, vilket innebär mycket jobb.

Det var där det blev lite för mycket efter förra skivan The sound of your beating heart (2011). Hon började känna sig mest som en administratör och tappade lite lusten att fortsätta. Istället började hon göra andra saker, som att plugga. Men hon fortsatte spela med andra, bland annat i sin goda vän Ane Bruns band. Vilket hösten 2012 ledde till att hon tillsammans med Linnea Olsson fick medverka på Peter Gabriels So – Back to Front-turné i Nordamerika. Platsen var egentligen Ane Bruns, men hon var tvungen att avstå på grund av sjukdom.

– Det är klart att jag fick total panik när jag fick frågan!

Peter Gabriel har länge varit en av Jennies stora idoler, så paniken är lätt att förstå – liksom glädjen. Tänk att plötsligt få stå på scenen i fullsatta arenor och sjunga duett med Gabriel i hans hit Don’t give up! Och uppdragsgivaren var mycket nöjd, så i höstas åkte Jennie och Linnea även med på hans Europa-turné och i april–maj är det dags igen. Men hon kan inte hänga upp sin fortsatta karriär på kopplingen till Peter Gabriel, säger hon, det viktiga är att det gett henne lusten åter att satsa på sin egen musik.

– Det här är ett jättebra steg på den vägen – och jag är otroligt tacksam för chansen.

Kombinationen Gabriel–Abrahamson känns naturlig rent musikaliskt, men även vad gäller engagemang. Peter Gabriel är bland annat väldigt aktiv i Amnesty International och en av grundarna till WITNESS, som utrustar och stöder lokala organisationer att dokumentera övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Ett engagemang som Jennie kan identifiera sig med och känner sig inspirerad av. Hon tror på musikens kraft som bärare av ett budskap. Där ”politikersnack” lätt kan gå oss förbi, där tror hon musiken kan nå fram via andra kanaler.

– Jag skriver om hur det är att vara människa – och det går att använda i sammanhang där det faktiskt spelar roll.

Bilder: Magnus Sundell

– – – – – – – – – – – – – –

JENNIE ABRAHAMSON
Aktuell: Med nya skivan Gemini Gemini.
Favoritlåt med Peter Gabriel: Omöjligt välja, men en är That voice again.
Motto jag försöker leva efter: Att man måste våga satsa för att kunna vinna eller åstadkomma förändring – och att möta andra som jag själv önskar bli bemött.

LIVE I SVERIGE:
28 mars: Umeå Open, Folkets Hus, Umeå
2 april: Victoriateatern, Malmö
4 april: Kägelbanan, Stockholm
5 april: Pustervik, Göteborg
22 maj: Globen, Stockholm, med Peter Gabriel.
6 aug: Frizonfestivalen, Kumla

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Kultur, Musik, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Med fingertoppskänsla

Postat den 11 februari, 2014 av Magnus

Hon har varit en högst etablerad artist i flera decennier, men när Rosanne Cash 2009 släppte skivan ”The list” – med ett urval från den lista med ”måste-låtar” hon fått av pappa Johnny – då fick hon ett sent men ytterst välkommet genombrott även i Sverige.

På nya skivan handlar det om eget material igen, skrivet tillsammans med maken John Leventhal, som också producerat skivan och spelar en rad instrument. Temat är den amerikanska Södern, där hon har sina rötter – och dess rika mylla av historia och mustiga berättelser, välkryddad religiositet och väldoftande matlagning. Eller som hon sjunger: ”If Jesus came from Mississippi, if tears began to rhyme, I guess I’ll start at the beginning. It’s a world of strange design.” Denna förundran inför Södern förfaller dock aldrig till smetig romantik, här är fokus på människornas arbete för dagligt bröd och värdighet, något hon beskriver med stor ömhet.

Bland mina favoriter finns den vackra Tell heaven, en uppmaning till att formulera sina bekymmer inför Något eller Någon som är större än vi själva. When the Master calls the roll är en annan stark sång, där scenen är det amerikanska inbördeskrig som så starkt präglat Söderns självbild. Körhjälpen är här inte den sämsta: Kris Kristofferson, Rodney Crowell, John Prine, Tony Joe White och Amy Helm!

Musikaliskt är det som vanligt singer-songwriter med fingertoppskänsla, här med ett extra bluesigt anslag och ett stillsamt groove. The river & The thread är som helhet Rosanne Cashs bästa skiva hittills.

Rosanne Cash
The river & The thread
(Blue Note/Universal)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Hjältesaga på riktigt

Postat den 23 januari, 2014 av Magnus

Tajmingen är nästan kuslig. Filmen Mandela – Vägen till frihet hade premiär i Sydafrika och USA i slutet av november – en vecka innan Nelson Mandela avled, 95 år gammal – och i övriga världen nu efter nyår. Vi har den senaste månaden läst och sett mängder av hyllningar och levnadsteckningar av denna på många sätt unika statsman. Vad kan då den här filmen tillföra? Är den ännu ett i raden av ”helgonporträtt”? Både ja och nej.

Det är ett ambitiöst projekt regissören Justin Chadwick tagit sig an, tillsammans med manusförfattaren William Nicholson som konverterat Nelson Mandelas självbiografi Den långa vägen till frihet till långfilmsformat. Att på två och en halv timme skildra Mandelas liv från barndomen till han blev Sydafrikas president 1994, låter sig förstås inte så lätt göras. Urval och prioriteringar känns för det mesta riktiga, problemet blir berättartempot; det finns inte riktigt tid att fördjupa de ofta komplexa skeendena såväl i Mandelas privatliv som i den politiska kontexten.

Men utifrån förutsättningarna tycker jag man ändå lyckats väl: Det är både en komprimerad historielektion och en ytterst fängslande berättelse. Starka och engagerande scener, även bildmässigt, radas på varandra.

Visst är det på många sätt en klassisk hjältesaga vi får ta del av, men i just det här fallet skulle det väl knappast kunna vara något annat? Berättelsen om Nelson Mandela tycks faktiskt vara ett sådant där sällsynt exempel på att verkligheten kan överträffa dikten. Samtidigt väjer inte filmen för de mindre helgonlika delarna av historien; som Mandelas otrohet mot sin första hustru eller att han i sin ungdom var med och startade ANC:s beväpnade gren, som utförde en rad sabotage – vilket var en av orsakerna till att han 1962 arresterades och dömdes till livstids fängelse.

Skildringen av äktenskapet med Winnie Madikizela-Mandela är också rättfram och en av filmens stora styrkor. Den lyfter fram något som nog är mindre känt för många: att Winnie var en engagerad aktivist och ledarfigur i ANC medan Nelson satt i fängelse; att hon fängslades och torterades – och till skillnad från sin man var för väpnad kamp och fortsatte tro på hämnd när Nelson kommit att tro på försoning. Detta var en av de faktorer som, vid sidan av att äktenskapet ”kallnat” under 27 års åtskillnad, ledde fram till deras skilsmässa. Idris Elba som Nelson och Naomie Harris som Winnie är båda lysande i sina roller, med stark utstrålning och charm som gör dem trovärdiga som de ledare många följde och såg upp till.

Vad som ledde fram till Nelson Mandelas omvändelse till förlåtelsens och ickevåldets väg blir tyvärr lite oklart, där hade jag önskat en fördjupning. Detsamma gäller president F W de Klerks roll i utvecklingen mot äkta demokrati, som här bara förklaras med att ”han tror sig fått en kallelse från Gud”. Men formatet tvingar som sagt till prioriteringar. Och när filmen når sitt slut och eftertexterna rullar till U2:s specialskrivna sång Ordinary love, då sitter jag där djupt gripen, tacksam – och inspirerad.

– – – – – – – – – – –

FILM
Mandela – Vägen till frihet
Regissör: Justin Chadwick
Skådespelare: Idris Elba, Naomie Harris, Gys de Villiers m fl
Svensk premiär: 24 januari

(Recensionen är publicerad i Sändaren.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Oscar Grants sista dag

Postat den 15 januari, 2014 av Magnus

I en av julens bästa biofilmer, 12 years a slave, skildras slaveriet och rasismen i USA i mitten av 1800-talet. Filmen har startat ett viktigt samtal, inte minst i kyrkor, om rasismen i det amerikanska samhället då och nu (se här). Ryan Cooglers hyllade film Last stop Fruitvale Station – som nyligen belönades med priset för bästa debutfilm vid Stockholms Filmfestival – har mycket att bidra med till det samtalet, då den till stor del handlar om hur det är att vara en ung afroamerikansk man i dagens segregerade USA.

Filmen bygger på en verklig händelse: Den 22-årige Oscar Grant sköts av en polis på perrongen till pendeltågsstationen Fruitvale Station i Oakland, Kalifornien, natten till nyårsdagen 2009 och avled senare på sjukhuset. Oscar var obeväpnad, hade handfängsel och låg på magen när han sköts. Händelsen filmades av många mobilkameror och polisen åtalades för mord, men dömdes för dråp till två års fängelse.

Last stop Fruitvale Station börjar med en av dessa mobilfilmer av skjutningen och vi får sedan följa Oscar Grants sista dag i livet, nyårsafton 2008. Att vi vet hur dagen kommer att sluta skänker allt det vi ser ett ödesmättat drag och fyller vardagliga händelser med nya betydelser. Filmberättelsen får karaktären av en klassisk tragedi.

Michael B Jordan gör en nyansrik och trovärdig tolkning av Oscar Grant, som inte riktigt passar in i den schablonbild av afroamerikanska unga män som populärkulturen skapat de senaste decennierna, där våld, droger och machoideal står i centrum. Oscar har visserligen suttit i fängelse för att ha sålt marijuana, men hans fokus är nu att få ett fungerande vardagsliv tillsammans med flickvännen Sophina (Melonie Diaz) och deras fyraåriga dotter Tatiana (Ariana Neal). Denna nyårsafton skjutsar han bland annat dottern till och från förskolan, han handlar mat till sin mamma Wandas (Octavia Spencer) födelsedagsfest, pratar med chefen om att få tillbaka sitt förlorade jobb på livsmedelsbutiken och avslutar med att åka in till San Francisco med Sophina och ett gäng kompisar för att fira nyår. Oscar tänker som vanligt ta bilen, men hans mamma övertalar honom att han och de andra ska ta pendeltåget.

Oscar Grant porträtteras som en sympatisk, social, hjälpsam och öppen ung man. Medveten om hur han bedöms av sin omgivning utifrån sin hudfärg vill han alltid göra ett gott intryck. Han försöker hålla sig bort från bråk, men i en tillbakablick på fängelsetiden ser vi att det också finns frustration och temperament under den mjuka ytan. När arbetslösheten nu lockar honom att ta till sitt gamla extraknäck – lånen, bilen och hyran måste betalas – bestämmer han sig för att aldrig mer sälja droger, att det är ett avslutat kapitel. För Tatianas och Sophinas skull, men också för sin egen.

Skildringen av händelsen på Fruitvale Station är lika förvirrande som omskakande – vad är det egentligen som händer? – och de anhörigas och vännernas väntan på sjukhuset är plågsamt gripande. Wanda tar med alla i bön och vill att de tillsammans ”lyfter upp” den svårt skadade; hon vill tro att sonen ska överleva, allt annat är otänkbart. Och det var hon som bad dem ta tåget istället för bilen, av omtanke att ingen olycka skulle inträffa …

I all sin enkelhet är Next stop Fruitvale Station en stark film som ställer viktiga frågor till ett segregerat samhälle. Men den är också en berörande berättelse om en älskad son, pappa, sambo och vän – och en påminnelse om livets skörhet och våra bristande möjligheter att förutse och styra vårt eget och andras öde dit vi vill.

– – – – – – – – – – – – –

FILM
Last stop Fruitvale Station
Genre: Drama
Manus & regi: Ryan Coogler
I rollerna: Michael B Jordan, Melonie Diaz, Octavia Spencer m fl
Längd: 85 min
Premiär: 10 januari

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar