Oscar Grants sista dag

Postat den 15 januari, 2014 av Magnus

I en av julens bästa biofilmer, 12 years a slave, skildras slaveriet och rasismen i USA i mitten av 1800-talet. Filmen har startat ett viktigt samtal, inte minst i kyrkor, om rasismen i det amerikanska samhället då och nu (se här). Ryan Cooglers hyllade film Last stop Fruitvale Station – som nyligen belönades med priset för bästa debutfilm vid Stockholms Filmfestival – har mycket att bidra med till det samtalet, då den till stor del handlar om hur det är att vara en ung afroamerikansk man i dagens segregerade USA.

Filmen bygger på en verklig händelse: Den 22-årige Oscar Grant sköts av en polis på perrongen till pendeltågsstationen Fruitvale Station i Oakland, Kalifornien, natten till nyårsdagen 2009 och avled senare på sjukhuset. Oscar var obeväpnad, hade handfängsel och låg på magen när han sköts. Händelsen filmades av många mobilkameror och polisen åtalades för mord, men dömdes för dråp till två års fängelse.

Last stop Fruitvale Station börjar med en av dessa mobilfilmer av skjutningen och vi får sedan följa Oscar Grants sista dag i livet, nyårsafton 2008. Att vi vet hur dagen kommer att sluta skänker allt det vi ser ett ödesmättat drag och fyller vardagliga händelser med nya betydelser. Filmberättelsen får karaktären av en klassisk tragedi.

Michael B Jordan gör en nyansrik och trovärdig tolkning av Oscar Grant, som inte riktigt passar in i den schablonbild av afroamerikanska unga män som populärkulturen skapat de senaste decennierna, där våld, droger och machoideal står i centrum. Oscar har visserligen suttit i fängelse för att ha sålt marijuana, men hans fokus är nu att få ett fungerande vardagsliv tillsammans med flickvännen Sophina (Melonie Diaz) och deras fyraåriga dotter Tatiana (Ariana Neal). Denna nyårsafton skjutsar han bland annat dottern till och från förskolan, han handlar mat till sin mamma Wandas (Octavia Spencer) födelsedagsfest, pratar med chefen om att få tillbaka sitt förlorade jobb på livsmedelsbutiken och avslutar med att åka in till San Francisco med Sophina och ett gäng kompisar för att fira nyår. Oscar tänker som vanligt ta bilen, men hans mamma övertalar honom att han och de andra ska ta pendeltåget.

Oscar Grant porträtteras som en sympatisk, social, hjälpsam och öppen ung man. Medveten om hur han bedöms av sin omgivning utifrån sin hudfärg vill han alltid göra ett gott intryck. Han försöker hålla sig bort från bråk, men i en tillbakablick på fängelsetiden ser vi att det också finns frustration och temperament under den mjuka ytan. När arbetslösheten nu lockar honom att ta till sitt gamla extraknäck – lånen, bilen och hyran måste betalas – bestämmer han sig för att aldrig mer sälja droger, att det är ett avslutat kapitel. För Tatianas och Sophinas skull, men också för sin egen.

Skildringen av händelsen på Fruitvale Station är lika förvirrande som omskakande – vad är det egentligen som händer? – och de anhörigas och vännernas väntan på sjukhuset är plågsamt gripande. Wanda tar med alla i bön och vill att de tillsammans ”lyfter upp” den svårt skadade; hon vill tro att sonen ska överleva, allt annat är otänkbart. Och det var hon som bad dem ta tåget istället för bilen, av omtanke att ingen olycka skulle inträffa …

I all sin enkelhet är Next stop Fruitvale Station en stark film som ställer viktiga frågor till ett segregerat samhälle. Men den är också en berörande berättelse om en älskad son, pappa, sambo och vän – och en påminnelse om livets skörhet och våra bristande möjligheter att förutse och styra vårt eget och andras öde dit vi vill.

– – – – – – – – – – – – –

FILM
Last stop Fruitvale Station
Genre: Drama
Manus & regi: Ryan Coogler
I rollerna: Michael B Jordan, Melonie Diaz, Octavia Spencer m fl
Längd: 85 min
Premiär: 10 januari

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Hoppfullt vemod från kapellet

Postat den 27 december, 2013 av Magnus

Det är något med Christian Kjellvander och kapell. Hans första soloskiva hette Songs from a two-room chapel (2002) och var något av en sensation och en singer-songwriter-platta i världsklass. Nya och femte albumet The pitcher är på många sätt hans starkaste sedan debuten – och det är inspelat i ett gammalt kapell utanför Vingåker som numera både är familjens hem och inspelningsstudio.

Det är som helhet ett lågmält album, ibland ryter en elgitarr, oftare lyfter stråkar den stämningsfulla musiken. I centrum står Christians nyansrika sångröst som förmedlar nio starka sånger rakt in i hjärtat, ibland vackert omslingrad av hustrun Karla-Thereses lika nyansrika röst.

Det är sånger som andas bearbetning; uppgörelse med uppväxten, pappans och broderns död, vägval inför framtiden. Ibland mer berättande, som i The trip, ibland mer metaforiskt, som i The crow, men alltid med en mörk underton och det starka vemod som blivit något av Christian Kjellvanders signum. Ett vemod som inte har något med förlorat hopp att göra, tvärtom.

Svenska Akademiens ordlista beskriver vemod som ”längtansfull sorgsenhet” och i längtan finns det hopp. När jag intervjuade Christian en gång beskrev han det som att för honom betyder vemod ”inåtvänt mod”. Jag tänker att det är just detta mod som får honom att i den hymnliknande The bloodline, i skivans allra sista mening, slå fast: ”There is nothing wrong with love.”

CHRISTIAN KJELLVANDER
The pitcher
(Tapete/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Starkt och osminkat om slaveriet

Postat den 17 december, 2013 av Magnus

På tidningen Sojourners hemsida publicerade redaktören och pastorn Jim Wallis en krönika när 12 years a slave gick upp på biograferna i USA i oktober, där han skriver att alla amerikaner borde se den. Han skriver också att en mening i Sojourners 1987 fortfarande är det mest kontroversiella han någonsin skrivit – med tanke på reaktionerna. Meningen löd: ”Amerikas Förenta Stater upprättades som ett vitt samhälle, och grundades på i det närmaste utrotning av en ras och förslavande av en annan.”

USA var uppenbarligen ännu inte redo att titta närmare på den mörka delen av sin historia. Wallis och många andra frågar sig om tiden nu, 26 år senare, äntligen är mogen att med öppna ögon se på den skamfläck slaveriet är i landets historia, och på den rasism som präglat den amerikanska politiken. Filmen 12 years a slave och mottagandet av den tycks i alla fall peka på det.

Filmen bygger på boken med samma namn från 1853, där Solomon Northup berättar sin historia. Northup levde som en fri man med fru och två barn i staten New York. Han var etablerad i samhället både som snickare och violinist. Men 1841 kidnappades han, fraktades till Louisiana och såldes som slav. Under 12 år levde han under tre olika slavägare, innan han lyckades få hjälp att bevisa att han var en fri man.

Den brittiske regissören Steve McQueen har förvandlat Northups berättelse till en av årets starkaste filmer – så räkna med att den kommer att finnas med bland årets Oscarsnomineringar.

12 years a slave har hyllats som den första riktigt osminkade skildringen av slaveriet i USA. Och här finns sannerligen ingen Borta med vinden-romantik; slaveriets grymhet skildras i all sin råhet. I fokus finns Solomon Northups dagliga kamp för mänsklig värdighet. Chiwetel Ejiofor gör rollen med total trovärdighet och en magnetisk karisma. Jag lever, lider och – slutligen – gläds med honom.

Det som är extra jobbigt – och som fått Jim Wallis och andra kristna ledare i USA att anordna visningar av filmen i kyrkor – är att det blir plågsamt tydligt hur slaveriet rättfärdigades med Bibeln. Edwin Epps (mästerligt spelad av Michael Fassbender), den tredje och mest sadistiske av Northups ägare, har för vana att läsa Bibeln för sina slavar. I en scen läser han ur Lukas 12:47: ”Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.” Utifrån detta menar sig Epps ha Guds uppdrag att piska sina slavar, som han inte ser som människor utan ägodelar.

Förutom påminnelsen om också kristendomens mörka historia, väcker detta den rannsakande frågan: Hur tolkar och misstolkar, brukar och missbrukar, vi Bibeln idag?

Sojourners har under rubriken 12 years a slave: A conversation on race in America startat en blogg på hemsidan sojo.net, där olika skribenter delar intryck från filmen och tankar kring rasismen i USA – vilken en del menar fått förnyad aktualitet, bland annat genom Högsta Domstolens beslut i somras att försvaga lagstiftningen om minoriteters rösträtt i The Voting Rights Acts från 1965.

Drygt 70 kristna ledare med olika etnisk bakgrund har också formulerat uppropet One church – One body, med uppmaning till försoning och jämlikhetssträvan i ett segregerat samhälle och ett bejakande av församlingen som en självklar mångkulturell och multietnisk plats: ”en enda kropp”. I uppropet finns också en uppmaning till Högsta Domstolen att återupprätta styrkan i The Voting Rights Acts.

Att en film kan få igång så viktiga samtal och skapa så stort engagemang är förstås något stort i sig. Men även oavsett detta är filmen något av ett mästerverk. Se den.

_ _ _ _ _ _ _

FILM
12 years a slave
Regi: Steve McQueen
Genre: Drama
I rollerna: Chiwetel Ejiofor, Lupita Nyong’o, Michael Fassbender, Brad Pitt m fl
Svensk premiär: 20 december

(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | 1 kommentar

Det är olikheterna som är poängen

Postat den 11 december, 2013 av Magnus

Douglas León, mer känd som hip hop-artisten Dogge Doggelito, har börjat plugga teologi. Han har dock svårt att se sig som präst i framtiden, kallar sig hellre ”poet och profet” och fortsätter predika rikedomen i våra mänskliga olikheter.

Nog är han en något udda fågel på Teologiska Högskolan Stockholm, Dogge Doggelito, eller Douglas León som han egentligen heter. Med sin mångkulturella förortsbakgrund, med sin karriär som hip hop-artist, skådespelare, barnboksförfattare med mera – och med sin kändisstatus. När jag påpekar det när vi möts på skolan, ser Dogge lite oförstående ut och säger trevande:

– Udda… nej, jag är nog inte mer udda än någon annan. Jag tror många är rätt udda här, vi är ganska olika allihop.

Ett ganska typiskt Dogge-svar. Ödmjukt och med en varm blick för olikheter. För det är våra olikheter som är själva poängen för Dogge. Född och uppvuxen i Alby i Botkyrka i Stockholm, med en mamma från Sverige och en pappa från Venezuela, kan man säga att han är mångkultur av födsel och ohejdad vana. Han bor kvar i Alby och säger att han säkert kommer att bo där om 40 år också. När han ska beskriva varför han trivs så bra där, är det olikheterna och mångfalden som kommer först:

– Jag har grannar från Bangladesh, Argentina, Pakistan, Sverige, Finland, Chile, Kongo … den här mixen av hela världen är en otrolig rikedom och något man växer av som människa.

I mitten av 1990-talet var Dogge en av förgrundsfigurerna i Europarådets uppmärksammade kampanj ”Alla olika, alla lika”. Han beskriver det som en fantastisk resa då han lärde sig mycket om Sverige och om sina egna och andras fördomar. Idag ser han på rasism som ”ett förlegat 1800-talstänk” och inget som passar vårt upplysta samhälle.

– Varför ska du ha en vän när du kan ha 500? Varför låsa dörren när du har nyckeln till att öppna den? Varför inte gå in, se vad som är bakom den och lära dig något nytt?

Tron på Gud har funnits med sedan barnsben, men med åren har Dogges identitet som kristen blivit allt tydligare, även i offentligheten. Men att han skulle börja plugga teologi var inget han egentligen tänkt sig. Det hela började med att han på en fest i våras träffade en kvinna som sa till honom: ”Du borde bli präst!”

– Nej, sa jag. Visserligen vore det kul att läsa lite mer om Bibeln och jag har alltid haft en dröm om att läsa på universitetet, men … Då erbjöd hon sig att hjälpa mig fylla i ansökan och jag sa: ”Okej, vi kan köra och se vad som händer.”

Beskedet att han blivit antagen gjorde honom glad, men också väldigt tveksam: skulle han klara det här? Och framförallt: skulle han hinna med? Som ensamstående pappa med fyra barn och en karriär i underhållningsbranschen, hur skulle han finna tid att plugga på heltid i fyra och ett halvt år? Men han beslutade sig för att försöka.

– Och det är fantastiskt kul! Så nu springer jag till lektionerna, typ. Det är ju mycket att planera och fixa för att få vardagen att funka. Men jag har klarat de två första tentorna, så nu känns det bra.

Vad studierna ska leda till vet han inte än. Men han har inga planer på att bli präst eller pastor. Det är prästkunskapen han hungrar efter, inte prästrollen. Han vill fördjupa kunskapen om Bibeln och den kristna tron för sin egen skull och för att kunna dela med sig till de människor han möter. Kanske kan hans ovilja att bli präst också hänga ihop med hans syn på kyrkan:

– Kyrkan är inte så viktig för mig egentligen. Gud finns inom mig och är med mig hela tiden. Kyrkan är en bra samlingsplats för människor med samma tro. Men jag tror inte Gud bor i kyrkan, även om han förstås är närvarande där. Gud bor i mitt hjärta. Guds rike finns inom oss, som Jesus sa.

2004 drabbades Dogge av sitt livs hårdaste slag. Hans älskade hustru Leonida dog i cancer, och han blev ensam med deras tvååriga dotter. Hur klarar man något sådant?

– Man klarar det inte, säger Dogge tyst. Men man blir tvungen … Vad gör man när hela världen försvunnit? Man får försöka hålla ihop sig själv, jobba hårt och försöka hitta vardagen igen…  Det tog tid. Det har nu gått nio år och jag börjar kunna känna mig lycklig i livet igen, även om sorgen finns kvar.

Han ser det nu som att det ändå fanns en mening i det som skedde. Jesus-orden att inte ens en sparv faller till marken utan att Gud vet om det, tolkar han som att Gud är med i allt som sker.

– Jag försöker tänka såhär: Min frus högsta dröm var att få barn och att gifta sig. Vi fick barn och vi gifte oss, sedan gick hon bort. Om alla har en viss livsresa – den kan vara lång eller kort – så kom jag in i slutet av hennes resa för att hjälpa henne förverkliga sina största drömmar.

1991 kom den då 16-årige Dogge tillsammans med sina kompisar i gruppen The Latin Kings trea i Rap-SM. Det ledde till skivkontrakt och debutalbumet 1994, ”Välkommen till förorten”, blev en stor succé och banbrytande för svensk hip hop. The Latin Kings hyllades bland annat för att de gav röst åt förorten.

– Men vi tänkte aldrig så, säger Dogge. Vi berättade bara om vår vardag.

När The Latin Kings upplöstes 2005 kunde de se tillbaka på en framgångsrik karriär med stor skivförsäljning, listplaceringar, grammisar och flitigt turnerande. Sedan dess har Dogge släppt ett par soloskivor och gjort sig ett namn i många olika sammanhang. Han ser sig som underhållare och multikonstnär, med en uppgift att beröra och göra människor glada.

– Jag försöker vara mig själv hela vägen, men Dogge har ju blivit ett slags varumärke som gör att jag får jobb. Jag är inte rädd för att laga mat i tv eller göra reklam, lekprogram, rappa, sjunga … underhålla, det är ju det jag älskar. Men jag har gjort det så pass länge, det finns inget nytt för mig i den branschen.

– Man måste gå vidare och utvecklas som människa. Då är det här en bra grej för mig att göra. Det kommer få mig att växa och visa mig nya stigar och vägar i livet.

_ _ _ _ _ _

Douglas León, alias ”Dogge Doggelito”
Född: 1975
Familj: Fyra barn: tre, fyra, fem och elva år.
Yrke: Underhållare/multikonstnär.
Aktuell: Nybliven teologistudent.
Motto: Följ din dröm och gör det nu, vänta inte!

(Artikeln har publicerats i Sändaren. I tidningen hade Lars Rindeskog tagit bilderna. Här är det mina egna telefonbilder.)

Publicerat i Artiklar, Intervjuer, Kultur, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Briljant om livets skörhet och vår längtan

Postat den 6 december, 2013 av Magnus

Ett språk för dom dömda innehåller sju låtar från teaterföreställningen Dracula på Uppsala Stadsteater, där Jonathan Johansson både spelade en av rollerna och skrev musiken tillsammans med Johan Eckeborn.

Även om här inte finns riktigt samma omedelbarhet som på Jonathans popplattor och många låtar är ganska långa, så finns mycket att hämta här för den som tagit Johanssons och Eckeborns tidigare samarbeten till sitt hjärta. För mig är det högst välkommet att höra dem ta ut svängarna lite mer. Elektroniska ljudlandskap, mäktiga slagverk och vackra stråkar skapar något som möjligen kan betecknas som modern goth, men egentligen inte behöver genrebestämmas alls. Briljant är det hursomhelst.

Och låtarna funkar alldeles utmärkt utanför sin kontext; det är vackra sånger om livets skörhet och tuffa villkor, om det vi förlorat och om vår längtan efter närhet och enkelhet.

En av flera höjdpunkter är Stormen och vågorna, en bearbetad version av psalmen Härlig är jorden, med nya textrader som ”kunde vi glömma stigarnas törnen och hoppas på en annan sång”. För mig blir det en sång som tycks stå i dialog med det avslutande eposet Den brända jorden och dess ”vi är så nära nu, det är så långt kvar”. Men jag får hela tiden nya bilder i huvudet när jag lyssnar – vilket är ännu ett tecken på den här skivans storhet.

– – – – – – – – – – –

JONATHAN JOHANSSON & JOHAN ECKEBORN
Ett språk för dom dömda
(Epic/Sony)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen, i något kortare version.)

Publicerat i Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Helgmålsringning från Bilprovningen

Postat den 24 november, 2013 av Magnus

Min sista helgmålsringning i SVT för i år sändes i lördags, 23 november. Inför Domsöndagen hade jag valt att förlägga inspelningen till Bilprovningen, då jag ser en koppling mellan Domsöndagens fokus på prövning och dom och den för de flesta inte så särskilt populära bilbesiktningen.

För att se programmet på SVT Play, klicka på bilden av mig och besiktningsmannen Björn och du kommer dit!

Producent och fotograf är  Johannes Söderberg. För redigeringen svarar Per-Ola Hellberg. Musik: EST.

Publicerat i Kultur, Personligt, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

En våldsspiral utan slut

Postat den 20 november, 2013 av Magnus

Kan öppenhet bevaras genom hemligheter? I och med flera avslöjanden om avlyssningar och övervakning är den frågan högaktuell. Närbesläktade frågor är: Kan demokrati försvaras med odemokratiska metoder? Kan fred och trygghet uppnås genom våld? Kan terrorism utplånas genom krig? Alla dessa frågor aktualiseras i regissören Richard Rowleys hyllade och omskakande dokumentärfilm Dirty wars, som nu gått upp på de svenska biograferna.

I filmen får vi följa Jeremy Scahill, utrikeskorrespondent för den amerikanska tidningen The Nation. Scahill har rapporterat från flera av världens konflikthärdar och gjort sig känd för sin kamp för demokrati och öppenhet; en grävande journalist som inte räds att kritisera sitt eget lands politik. I Dirty wars får vi möta honom när han i Afghanistan upptäcker att det genomförs ett stort antal militära attacker vilka det finns väldigt få uppgifter om – och där många civila dödas. Han möter drabbade afghanska bybor som pratar om några de kallar för ”de amerikanska talibanerna”.

Det han kommit på spåren är Joint Special Operations Command, JSOC, den specialstyrka som dödade Usama bin Laden 2011 och då blev vida känd och fick hjältestatus. Styrkan har dock funnits sedan 1980, men opererat i största hemlighet. När filmen tar sin början i februari 2010 möts Scahill av tystnad och förnekanden från USA:s politiker och armé. Nya uppgifter för honom till länder som Yemen och Somalia – och fram växer bilden av en styrka som lyder direkt under Vita Huset och presidenten, utan någon insyn från senat eller kongress.

JSOC visar sig ha och ta sig stora friheter och opererar även i länder som inte befinner sig i krig. Antalet döda civila på deras samveten är stort och tycks inte ses som något problem varken för soldaterna eller uppdragsgivaren. JSOC har, oväntat för många, fått ännu större befogenheter under president Obama än under Bush.

Förutom det ytterst problematiska med att ett demokratiskt land har en styrka som arbetar utanför demokratins riktmärken och kontroll, är Scahills slutsats – understödd av flera av hans kontakter ”på insidan” – att USA:s krig mot terrorn blivit en självuppfyllande profetia och skapat oändligt många fler fiender och terrorister än de lyckats oskadliggöra. En våldsspiral utan slut.

Dirty wars är uppbyggd som en thriller eller pusseldeckare, men övertygande i sin bevisning. Dess slutsats är inte ny, utan en lärdom som världen tyvärr alltid haft svårt att ta till sig: Våld föder våld.

– – – – – –

Film: Dirty wars
Regi: Richard Rowley
Medverkande: Jeremy Scahill m fl

(Recensionen publicerad i Sändaren.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Vår längtan efter kärlekens under

Postat den 19 november, 2013 av Magnus

Ställda inför starka kulturupplevelser och stora konstverk säger vi ibland att de är verk att ”vara i”. Något som oftast är lättare att påstå om bildkonst och musik än om till exempel romaner och filmer, där vi har förväntningar på berättelse och budskap. En del författare och filmskapare är dock så skickliga på att skapa stämningar, dialog och karaktärer att vi även där kan uppleva det viktigare att få vara med i det som utspelar sig, än att få våra förväntningar på dramaturgi och bra slut uppfyllda.

Den amerikanske regissören Terrence Malick har utvecklat ett filmspråk där bilder, ljus, musik och stämningar alltmer står i fokus. I sin nya film To the wonder, som nu släppts på dvd i Sverige, kan man kanske beskriva det som att han helt ”släpper sargen” – helt släpper det traditionella filmberättandet – och utmanar publiken att också våga göra det; att fullt ut våga vara i filmens nu, utan krav på omedelbar förståelse. För den som vågar anta utmaningen väntar en omtumlande upplevelse och en djupare förståelse.

Hans förra film, det storslagna eposet Tree of life, prisades i Cannes men delade såväl recensenter som publik i två läger: de som älskade den och de som tyckte den var alltför konstig, pretentiös och religiös. Stilmässigt känns mycket igen i To the wonder: de vackra bilderna, ljuset, de viskande berättarrösterna, den kristna tematiken. Men där Tree of life anlade perspektivet från skapelse till evighet, där har To the wonder en enkel och mer begränsad ramberättelse – en kärlekshistoria – samtidigt som den är ännu mer abstrakt och känslomässigt berättad. Filmen ger inga svar, men ställer en rad frågor, varav den mest grundläggande nog är: ”Vad är egentligen kärlek?”

Handlingen kretsar kring amerikanske Neil (Ben Affleck) som i Paris träffar och blir förälskad i Marina (Olga Kurylenko). Marina och hennes tioåriga dotter Tatiana (Tatiana Chiline) följer med tillbaka till Neils hemstad i Oklahoma. Väl där utsätts förhållandet för hårda prövningar och förälskelsens enkelhet har gått förlorad. Exakt vad som fattas i deras förhållande är svårt att veta, men riktigt bra blir det aldrig.

Den katolske prästen i den lilla staden, Fader Quintana (Javier Bardem), brottas med sin tro. Gud känns så mycket längre bort nu än när han var ny i tron; gudsförälskelsens enkelhet har gått förlorad. Han möter dagligen människor i nöd – fattiga, sjuka, fängslade – och har svårt att känna hopp och förtröstan. Samtidigt håller han lågmält fast vid kärleken som ett val och en handling, oavsett känslor, och är både Neils och Marinas själavårdare när det krisar.

To the wonder är inspelad enbart med naturligt ljus, kameran är ständigt i rörelse – fotografen Emmanuel ”Chivo” Lubezki har stor del i Malicks filmspråk – och ibland känns det nästan som att filmen dansas fram i välkoreograferade rörelser. Det är bedövande vackert och stämningsfullt. Men vi vet väldigt lite om de personer vi följer, replikerna känns mest som delar av en ljudkuliss, de tankar vi får ta del av via berättarrösterna ger bara enstaka pusselbitar. Som om Terrence Malick inte vill förlora sig i yta och detaljer utan gå direkt på djupet, till något allmängiltigt som förenar oss: vår längtan efter kärlekens under – och vår svårighet att hantera detta under när vi möter det.

FILM DVD
To the wonder
Regi: Terrence Malick
Genre: Drama
I rollerna: Ben Affleck, Olga Kurylenko, Javier Bardem, Rachel McAdams m fl.

(Recensionen har varit publicerad i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Om väntan

Postat den 17 november, 2013 av Magnus

Igår sändes ytterligare en av mina helgmålsringningar i SVT. Temat är ”Väntan” och programmet är inspelat i väntrummet på Skebäcks vårdcentral i Örebro.

Vill du se programmet i SVT Play, klicka på bilden, så kommer du dit.

Producent och fotograf är  Johannes Söderberg. För redigeringen svarar Per-Ola Hellberg. Musik: John Coltrane.

Publicerat i Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Döden är inget ensamjobb

Postat den 13 november, 2013 av Magnus

SVT:s nya programserie ”Döden, döden, döden” tar upp våra största rädslor kring döden.
– Det är en serie som inte väjer för det svåra, säger programledaren Anna Lindman. Starkast för mig såhär efteråt är känslan att döden är något vi delar, och att vi tillsammans måste göra jobbet att försöka acceptera den.

– – – – – – – – – – – – –

Den tystnad kring döden som lagt sig över vårt samhälle håller kanske äntligen på att brytas. Anna Lindman, programledare för SVT:s nya programserie Döden, döden, döden tycker sig se en klar förändring:

– Det finns idag ett stort behov av att prata om döden. En naturlig reaktion på att vi på bara några generationer distanserat oss så från döden.

Hon beskriver det som en 40-årskris för den första genomsekulariserade generationen i vårt land. En generation som också varit med om den moderniseringsprocess där döden flyttats bort från oss och våra hem. Vi har inte längre egna bilder av döden, den har blivit abstrakt. Därför vill nu ”alla” prata om döden.

– Men tyvärr omfattar det inte människor som drabbas av död och sorg. De som varit med om hemska saker, till exempel förlorat ett barn, upplever att det blir alldeles tyst omkring dem. Den berättelsen har återkommit flera gånger under inspelningen. Och det är inte värdigt. Jag  hoppas att de här programmen kan bidra till att bryta även den tystnaden.

Anna Lindman har som journalist och programledare i många år arbetat med olika existentiella frågor, senast i Annas eviga och Från Sverige till himlen, och döden har kommit upp i alla de program hon gjort. Och en dag fick hon idén att göra något mer specifikt kring döden.

– Döden är ju på något sätt det viktigaste av allt. Döden och kärleken.

Grundidén är att utgå från de rädslor vi har inför döden. Serien består av åtta program och bland de rädslor som tas upp finns rädslan för vad som ska hända med vår döda kropp, rädslan för att skiljas från dem vi älskar och för att lida. Anna berättar att hon själv blev väldigt rädd för döden när hon fick barn. Något hon tror är en vanlig erfarenhet.

– Jag tror det överraskar oss; all den här kärleken man känner och med den insikten att vi kan och vi kommer att förlora varandra. Sedan är detta att föda barn en stark existentiell upplevelse, man är nära livet och nära döden – och de är starkt sammankopplade.

Religion är inget stort tema i programmen, men det sista ägnas åt rädslan för det som kommer efter döden. Då tar man bland annat upp religionens betydelse för hur människor sett och ser på döden. Vi får också följa en ortodoxt kristen begravningsentreprenör.

– Det många religionsforskare ser idag är att människor i Sverige har ett slags ”dubbel bokföring” vad gäller döden. Alltfler säger sig inte vara religiösa – men samtidigt, när man går till graven pratar man med den döda, man beskriver en stark känsla av kontakt och en möjlighet till återförening.

Anna Lindman säger att den här serien är det absolut tuffaste hon gjort. Allra värst var det fjärde programmet, som handlar om att förlora ett barn.

– Det är en serie som inte väjer för det svåra. Men jag hoppas att människor ska våga se den. Starkast för mig såhär efteråt är känslan att döden är något vi delar, och att om vi vågar prata och tillsammans gör jobbet att försöka acceptera döden, då blir det bättre. Det är när vi tränger undan den som döden blir som hemskast.

_ _ _ _ _ _

Fotnot:
Serien ”Döden, döden, döden” sänds onsdagskvällar kl 20.30 i SVT2 med start 6 november.

Bild: Knut Koivisto/SVT

(Artikeln har publicerats i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Artiklar, Intervjuer, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar