Igår, fredag 1 november, sändes ännu en av mina helgmålsringningar i SVT. Denna gång var temat döden och allhelgonahelgen. Programmet spelades in i en bedövande vacker höstomgivning på en kyrkogård i Linköping, där de gula löven skapade ett varmt ljus. Producent och fotograf var som vanligt Johannes Söderberg.
Programmet kan ses i SVT Play en månad framåt. Klicka på bilden, så kommer du dit.
I och med NSA-avslöjandena har detta med avlyssning och registrering kommit på tapeten igen. Jag hittade en text jag skrev i Trots Allt i samband med FRA-debatten 2006, som jag tycker fortfarande känns lika aktuell:
_ _ _ _ _ _ _ _ _
I sin essäsamling Den sjunde djävulen skriver Georg Klein om den tyske 1700- talsförfattaren Lessings pjäs Dr Faustus, där han ger sin version av det berömda Faust-dramat. Pjäsen har gått förlorad, kvar finns idag bara några sidor. På dessa sidor skildras hur Faust begär av den djävulske härskaren Mefistofeles att få träffa den allra snabbaste demonen i hans rike. Sju andar träder fram. Faust frågar dem i tur och ordning om deras snabbhet.
Den förste är inte särskilt snabb, han bränner sig när han flyger över helvetets eld. Men den andre är lika snabb som pestsmittan, den tredje som vinden, den fjärde som ljuset. Kan man vara snabbare? frågar man sig. Jo, den femte anden är lika snabb som människans tankar – och den sjätte lika snabb som hämnarens hämd. När Faust så vänder sig till den sjunde med frågan ”Hur snabb är du?” blir svaret: ”Lika snabb som det godas övergång till det onda!”
”Ha! Du är min djävul!” utbrister Faust. ”Ingenting är snabbare än det!”
Nedmonteringen av den personliga integriteten pågår för fullt. Utan någon större debatt tillåts utökad övervakning, kontroll och registrering av de svenska medborgarna. Det flesta tycks tycka att det är helt okej, rentav befogat och bra.
”Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta.” Detta argument hörs från såväl politker som mannen och kvinnan ”på gatan”. Det kan låta vettigt. Men det är det inte. Detta hänvisande till rent mjöl är synnerligen problematiskt av politiska och demokratiska skäl. Alla dessa lagar handlar inte bara om hur vi ska skydda oss mot grov brottslighet. De handlar också, kanske främst, om vilket samhälle vi vill ha.
Men utvecklingen blottar också en allvarlig ideologisk brist och existentiell hemlöshet i vårt samhälle.
I och med sekulariseringen och kyrkans minskade inflytande förändrades den ”allmänna” människosynen. Kyrkans pessimistiska syn på människan som ond och fördärvad ersattes av en optimistisk människosyn där människan är god och ondskan placeras utanför oss själva. Människor beskrivs inte längre som onda, endast handlingar, miljöer och strukturer. Ondska är därför något som kan lagstiftas, utbildas, vårdas eller tränas bort, eller kanske rentav byggas bort.
Denna optimistiska människosyn präglar fortfarande Sverige. Samtidigt tycks vi märkligt nog räddare än någonsin för Ondskan. Som vi inte vet vad det är. (Men kanske är den mörkhyad och har bomber innanför västen?) I alla fall finns ondskan Någon Annanstans. Eller snarare hos Någon Annan. Som vi måste skydda oss mot. Förvirringen är total.
Kyrkans människosyn må förr ha varit alldeles för svart och pessimistisk. Idag predikas sällan att människan är född ond. Däremot är en central tanke i det kristna budskapet att alla människor inom sig har förmågan till både gott och ont. Att människan dels har förmågan att välja mellan dessa, men också att vår förmåga till såväl ont som gott genom olika former av påverkan kan triggas till en omfattning vi inte trodde var möjligt.
Vi har både godheten och onskan inom oss. Ömheten och grymheten lever sida vid sida. Helt rent mjöl i påsen har ingen av oss. Detta brukar ibland kallas för en realistisk människosyn.
En sådan syn skapar en stor ödmjukhet inför egna och andras misslyckanden och destruktivitet, men den skapar också ett ansvar att i sitt eget liv ständigt välja det goda.
Det är kanske i glappet mellan den optimistiska människosynen och vår rädsla för den svårtolkade ondskan, som dagens märkliga utveckling ska ses.
Med en optimistisk människosyn följer också en optimistisk samhällssyn. En oreflekterad tilltro till att vår upplysta och välutbildade demokrati per automatik är ”god” – den byggs ju av ”goda” svenska människor. Då är det ingen fara att montera ned skyddet för den personliga integriteten och tillåta övervakning och kontroll av medborgarnas privata sfär. Det är ju alltid någon annan som ska upptäckas och rensas ut från det goda samhället. Inte vi.
Men vi glömmer – eller; vi vill inte tro på – den sjunde djävulen. Vi glömmer att inget är snabbare än det godas övergång till det onda.
Vår frihet, vårt demokratiska system och vår trygghet vilar alltid i människohänder. I våra händer, dina och mina. Händer som vi vet kan göra både gott och ont. Regler, lagar och system måste därför främst tala till våra goda sidor och inte till de dåliga och grumliga. Vilka sidor talar all den här nya övervakningen och registreringen till? Både vad gäller dem som sköter kontrollen och oss andra som blir ”uppkollade”?
Det goda samhället bygger på tillit. På delaktighet. På att alla tillerkänns samma värde och har inflytande över sin egen situation. Ett utökat kontrollsamhälle bäddar istället för misstänksamhet. Som i sin tur skapar mer rädsla. Med rädslan minskar tryggheten.
Trygghet skapas aldrig med lagar och hot om straff. Säkerhet möjligen. Men inte trygghet. Trygghet är frånvaro av rädsla. Trygghet är tillit.
I grund och botten handlar det kanske om självkännedom. I ett av sina brev skrev den holländska judinnan Etty Hillesum mitt under andra världskrigets förföljelser: ”Det är det enda möjliga, jag ser ingen annan utväg. Var och en måste gå in i sitt eget väsen och i sig själv utrota och förinta allt det som han vill utrota och förinta hos andra.”
Eller som Jesus sa: ”Rensa först bort det dåliga mjölet ur din egen påse, innan du inför kameraövervakning av din nästas skafferi.”
Idag ska ”monsterstormen” St Jude slå till mot Sverige. Just på den dag, 28 oktober, som särskilt hedrar helgonet som fått ge namn åt den.Men St Jude, Sankt Judas, är till skillnad från ”hans” orkan inte någon att frukta, tvärtom. Han är de hopplösa fallens och de hopplösa människornas särskilda skyddshelgon – och kan kanske därför snarare representera lugnet mitt i stormen.
(Att SMHI nu valt att i Sverige kalla stormen för Simone, får kanske ses som ett utslag av sekulariseringen….)
Jag skrev en text om Sankt Judas i tidskriften Trots Allt för några år sedan, och tyckte det var läge att lägga upp den här idag. (Med reservationen att några av mina katolska vänner kanske tycker att mina helgonkunskaper är något bristfälliga.)
* * * * * * * * * * * * *
Allhelgonahelgen närmar sig. En tid för att såväl hedra våra nära och kära som uppmärksamma de olika helgonen. I den protestantiska tradition som sedan 1500-talet varit rådande i vårt land har inte helgonen stått särskilt högt i kurs, men i dagens förändrade kyrkolandskap och mer sökande och öppna klimat har intresset för dessa figurer – vars främsta uppgift kan sägas vara att bedja för oss och vara förebilder – ökat.
Låt mig här presentera ett helgon som för några år sedan ramlade in i mitt liv – vid en tid då jag behövde honom. Att han hjälpt och tröstat tusenden och åter tusenden genom historien visste jag inte då. Men nu vet jag.
Han kom skivvägen. Naturligtvis kom han skivvägen – vilken väg skulle han annars komma till en som söker sin andliga vägledning lika mycket bland sångare, låtskrivare och musiker som bland filosofer, teologer och författare. Peter Case, en av mina favoriter bland amerikanska singer-songwriters, hade döpt sin då nya skiva till Thank you St Jude. CD:n pryds av en traditionell målning av denne St Jude, på svenska: Sankt Judas. Jag förstod av baksidestexten, som var en tackbön, att detta helgon betytt något särskilt för Peter Case. Jag lockades att läsa på.
Sankt Judas visade sig vara de hopplösa fallens särskilda skyddshelgon. Helgonet med speciell omsorg om de omöjliga människorna och de omöjliga situationerna. Redan i detta fann jag tröst.
Judas, i Bibeln även kallad Taddaios, var en av Jesus lärjungar – dock inte den Judas som förråde honom – och enligt traditionen bror, eller troligare kusin till Jesus. Möjligen är han också författaren till Judasbrevet i Nya testamentet, men därom tvista de lärde. Han tros ha lidit martyrdöden i Persien eller Syrien. Han avbildas oftast med en ljuslåga på huvudet, vilket är en symbol för Den heliga anden som föll över lärjungarna, och en medaljong med en bild av Jesus i handen eller runt halsen (vilket har sin särskilda historia, för lång att återge här).
Ofta misstas Sankt Judas-bilder för Jesus-bilder, då det finns stora likheter i hur de avbildas. Ljuslågan och Jesus-medaljongen kan vara det enda som skiljer.
På 1100-talet hyllade Bernhard av Clairvaux helgonet Sankt Judas som en förebild, detsamma gjorde Den heliga Birgitta på 1300-talet, som i en syn uppmanades av Jesus själv att vända sig till Judas, eftersom ”han kommer att visa sig vara den allra villigaste att hjälpa dig”. Sedan dess har tilltron till Sankt Judas spridit sig över världen, och idag finns det mängder av kyrkor, ordnar, sjukhus och organisationer uppkallade efter honom.
Det finns en speciell bön till Sankt Judas, en novena, som enligt sedvänjan ska bedjas nio gånger om dagen i nio dagar (lärjungarna väntade nio dagar på Anden) av den som vill få hjälp med ”omöjliga” bekymmer av olika slag. Många människor säger sig ha fått sin novena besvarad, inte bara Peter Case.
Idag tycks intresset för Sankt Judas vara större än någonsin. En av de många hemsidor detta sympatiska helgon förärats med på internet, förklarar intresset så här:
”All vår fantastiska teknologi och andra mänskligt utformade nymodigheter har inte lyckats bistå med tröst och hopp när det verkligen behövs.” Om detta kan vi nog alla hålla med, oavsett vad vi anser om helgon.
Texten konstaterar vidare: ”Sankt Judas har visat sig vara en verklig vän och en hoppets fyrbåk för dem som vänder sig till honom.” Och vem kan säga att en sådan hoppets fyrbåk inte behövs?
Idag, den 28 oktober firas Sankt Judas egen dag. En dag speciellt för dig som känner dig liten och omöjlig.
I lördags var det dags igen. Då sändes ännu en av mina helgmålsringningar från ”livets vardagsrum” i SVT. Denna gången från en bank. För att se programmet på SVT Play, klicka på bilden.
Vill du läsa mer om mina kommande helgmålsringningar, klicka här.
Baptistpastorsonen Israel Nash Gripka tar ibland Bibeln till hjälp i sitt bildspråk, som i inledande Woman at the well på nya, tredje albumet Rain plans. Något som passar väl in i hans utveckling mot mer poetiskt eftertänksamma texter. Efter att ha lämnat New York och bosatt sig på landsbygden utanför Austin, Texas, finns här lite av ett tema kring naturens storslagna komplexitet och människans svårplacerade plats i den.
Musikaliskt tar Gripka här också ett steg mot ett större och mera drömskt sound. Det ekar 1970-tal och kanske framförallt Crosby, Nash, Stills & Young och tidigare Neil Young. Och det är underbart!
Vid första mötet kan kanske Rain plans kännas lite svår att tränga in i, med sitt ganska kompakta sound och sina nio ganska långa låtar. Men melodierna drar snart med mig på resan, för att sedan övertyga mig helt. Tycker mycket om hans tidigare skivor, liksom det jag hört av honom på turné i Sverige, men den här skivan har med sina melodier och sina lager av gitarrer och stämsång en förmåga att bädda in mig i en stämning jag gärna vill stanna i, länge, för att värmas i en allt svalare höst.
Låtarna utgör en väl fungerande helhet där såväl den episka titellåten som den altcountrydoftande Just like water blir självklara pusselbitar. I november turnerar Israel Nash Gripka i Sverige igen. Missa inte!
Israel Nash Gripka
Israel Nash’s Rain plans
(Rootsy/Warner)
Betyg: 4
Datum och platser på Israel Nash Gripkas Skandinavien-turné här.
(Recensionen tidigare publicerad i Dagen.)
I Stefan Einhorns nya roman ”Stenträdet” står mänsklighetens överlevnad på spel. Vägen till räddningen går via en andlighet med rötter i Bibeln och delvis förlorade religiösa traditioner.
– Andlighet är en av flera faktorer som kan bidra till en bättre värld, säger Stefan. En sund andlighet gör ofta människor mer ansvarstagande och får dem att bry sig om sin nästa. Men andlighet som övergår i fanatism kan också bli en destruktiv kraft.
* * * * * * * * * *
Det finns de som menar att konsumtionssamhället och vår uppskruvade livsstil har täppt till kanalerna till Gud i vårt inre. Kanske har de rätt. Och kanske ökar det vår längtan efter konkreta andliga verktyg: Ge oss en metod, en formel, ett piller!
I läkaren och professorn Stefan Einhorns nya bok, spänningsromanen Stenträdet, spelar det mytomspunna livets träd från Bibelns skapelseberättelse rollen av ett sådant verktyg. Inte som en drog som skapar hallucinationer, utan som en faktisk ”genväg” att få kontakt med Gud. Trädet har varit en del av floran i Mellanöstern och enligt en förlorad tradition använts för att få kontakt med Gud. Stefan berättar:
– Jag fann en diskussion om översättningen av berättelsen om Edens lustgård; att det kanske inte står att Gud förbjuder människan tillgång till trädet, utan att det mer är en fråga: ”Vad händer om de får tillgång till livets träd?” Jag förklarar det i boken som att livets träd inte ger evigt liv till individen, utan till mänskligheten.
– Men att det skulle finnas en biologisk art som är livets träd är taget ut fantasin. Men inte orimligt, tycker jag.
Stenträdet är en fristående uppföljare till Den sjunde dagen (2003) och en rafflande thriller, en riktig bladvändare i stil med Dan Browns Da Vinci-koden. Psykiatern Daniel Weiss och botanikern Laura Giacometti dras iväg på ett uppdrag som visar sig ha med mänsklighetens överlevnad att göra, ett uppdrag med rötter i den judiskt religiösa traditionen. Längs vägen blir de jagade av företrädare för såväl religiösa som ateistiska fundamentalister. Mitt i det rafflande är romanen en berättelse om människans förhållande till Gud och vårt ansvar för jordens framtid.
Stefan Einhorn har blivit välkänd för böcker som Konsten att vara snäll och Vägar till visdom. Att han skrivit en thriller överraskar därför många. Men Stefan påpekar att han faktiskt hittills skrivit hälften facklitteratur och hälften skönlitteratur, fyra böcker av varje.
– Jag drivs dels av lustprincipen, dels av nå ut-principen – och den här gången ville jag nå en annan grupp människor än dem som vanligtvis läser mig. Min förra bok, Änglarnas svar, var ett slags pusselmysterium och jag tyckte inte steget till en thriller var särskilt långt.
Men även om Stenträdet är en spännande och underhållande historia, ligger hans eget fokus på att lyfta frågor som han tycker är viktiga. Han har alltid drivits av en vilja att popularisera och kommunicera, att försöka göra svåra saker lite mer begripliga.
– Det som driver mig framåt är att göra kunskap tillgänglig för alla. Att skriva en thriller bara för sakens skull är jag inte intresserad av. Jag vill att människor ska börja fundera över de frågor jag tar upp.
– Mina böcker är spretiga vad gäller form, men definitivt inte vad gäller innehåll. Temat för alla mina böcker är: Hur ska vi leva våra liv? På vilket sätt optimerar vi förutsättningarna för mänskligheten att överleva in i framtiden?
– Mänskligheten balanserar idag på en knivsegg, mellan möjligheten till en fantastisk utveckling och risken att förstöra alltihop. Det är därför jag försöker lämna mitt bidrag till att försöka tippa över den här balansvågen åt rätt håll.
Även om Stefan Einhorn har rötter i den judiska traditionen och gjort sig känd som försvarare av människors behov av andlighet och rätt till religion, definierar han sig själv som agnostiker; en som håller det öppet om Gud finns eller inte.
– Jag brukar säga att om den totala kunskapen om allting ryms i en stor stad, så har vi hittills samlat in kunskap som ryms i en garderob i ett av stadens hus. Och allt det här vi inte vet, det kan vi bara spekulera om. Att då utesluta hypotesen att det finns något gudomligt, tycker jag är brist på ödmjukhet. En dag kommer kanske Gud att rymmas inom ramen för det vi kan analysera vetenskapligt, det är inte omöjligt. Eller också når vi en kunskapsnivå där vi kan utesluta hypotesen om Gud. Oavsett vilket, är vi långtifrån där än.
När jag frågar vad som skulle krävas för att han skulle definiera sig som troende, blir han tyst en stund. Sedan lyfter han fram hur hänförd man kan bli – inte minst som forskare – av universums och människans komplexitet.
– Men man kan inte basera en tro på det. I alla fall kan inte jag det. Det skulle också behövas den känslomässiga upplevelsen av Gud – och den har jag inte. Annat än möjligen i mycket korta ögonblick.
I Stenträdet ges ingen direkt positiv bild av de organiserade religionerna. Samtidigt ryms det som är bokens sanning inom ramen för just dessas traditioner. Så vilken roll kan den etablerade religionen spela idag och inför framtiden?
– Vissa aspekter av den etablerade religionen är förstelnade, andra aspekter väldigt levande och en bra jordmån för andligt sökande. Jag tror att man kan söka både inom och utanför religionerna.
– Jag tror att människan har ett inbyggt behov av andlighet, av att få uppleva mysteriet i tillvaron. En människa utan en andlig ventil kan bli olycklig och destruktiv. Och ett samhälle som förnekar det här behovet kan bli olyckligt och destruktivt.
I mystiken förenas de olika religionerna, menar Stefan, något han bland annat utvecklat i boken En dold Gud (1998). Vad som behövs inför framtiden är ett återupptäckande av religionens kärna, en förnyad kontakt med den mystiska traditionen.
I den judiska traditionen finns tanken att det behövs 36 rättfärdiga människor för att hålla världen uppe, något som spelar en viktig roll i Stenträdet.
– Det är en utmaning för oss alla att leva vårt liv som om vi vore en av dessa 36 rättfärdiga, säger Stefan Einhorn. Att så tydligt känna att ansvaret för världens framtid vilar på våra axlar.
(Intervjun har publicerats i tidningen Sändaren.)
Bilder: Thron Ullberg / Forum
Amy Speace gick igenom en tuff period präglad av sorg och uppbrott, när hon till råga på allt förlorade rösten. Hjälp från vänner hjälpte henne att komma igenom, och rösten återkom tack och lov. Bearbetningen av erfarenheterna blev till sånger till hennes nya och sjätte album How to sleep in a stormy boat. Som en bakomliggande referens i flera av sångerna finns ingen mindre än William Shakespeare, en författare hon är väl förtrogen med sedan sin tid som teaterskådespelare.
Musikaliskt handlar det nu mer om visa och folkrock än om altcountry. Jag hör en ny ton, både i musiken och rösten, som gjort henne ännu mer angelägen. Här finns en ömhet inför brustenheten i tillvaron, en varm mänsklighet, och insikten att ingen klarar sig på egen hand. Titellåten är en bön om hjälp att kunna navigera, men framförallt att finna ro i den gungande båten på livets hav. En annan låt med havstema är The sea and the shore, en intagande duett med John Fullbright. Den har närmast formen av en folksaga; en kärlekshistoria och dialog mellan havet och stranden, där havet rastlöst rullar iväg för att upptäcka nya saker, medan stranden bara kan ligga still och vänta. Utan att avslöja slutet, så är det en liknelse som liksom skivan som helhet rymmer en del livsvisdom.
Hunter moon är skivans enda riktiga upptempolåt och lite mer tydligt inspirerad av Shakespeare. Den påminner också nästan otillbörligt mycket om Julie Millers All my tears. Jag väljer dock att främst se det som uttryck för god smak.
Amy Speace
How to sleep in a stormy boat
(CRS/Border)
Betyg: 4
(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)
Har inför hösten fått förmånen att spela in fem så kallade Helgsmålsringningar för SVT. De fortsätter på temat ”Livets vardagsrum”, som de jag gjorde förra året. I lördags sändes den första, som är inspelad på ett kafé. Temat är ”Vad är viktigt?” och jag funderar utifrån ny teknik och sociala medier.
Programmet kan ses på SVT Play en månad framöver. Klicka på bilden nedan, så kommer du dit!
Ett av de många citat som tillskrivs Albert Einstein lyder: ”Fred kan inte tvingas fram med makt, fred kan bara uppnås genom förståelse.” Detta synsätt tycks varit ledstjärna för den amerikanske generalen Douglas McArthur, när han som högste befälhavare ledde ockupationen av Japan efter krigsslutet 1945. I filmen Emperor gör den rutinerade Tommy Lee Jones generalen till en något excentrisk men kompromisslös och rättrådig man. En skådespelarinsats som är en av filmens stora tillgångar – och som också går i linje med hur MacArthur beskrivs i historieböckerna.
USA står inför en grannlaga uppgift: Hur ska man hantera kejsare Hirohito, som av japanerna anses som gudomlig och har deras hängivna lojalitet? Ska han dömas för krigsbrott, något som riskerar orsaka ett folkligt uppror? Vilken roll spelade egentligen kejsaren för kriget i allmänhet och anfallet mot Pearl Harbor i synnerhet? Är han verkligen den pacifist han sägs vara och kriget ett resultat av andra krafter?
Douglas MacArthur förstår att här krävs försiktighet och framförallt kulturförståelse. Därför har han utsett general Bonner Fellers (Matthew Fox) till sin högra hand, eftersom denne bott och studerat i Japan innan kriget. Han får tio dagar på sig för en utredning om kejsarens roll. Något som kräver att han lyckas ta sig in bland japanska ministrar för att få dem att berätta om vad kejsaren gjort och sagt. Än en gång får han inblick i en kultur där begrepp som heder, lojalitet och hängivenhet spelar en högst aktiv roll – och där tradition och modernitet existerar parallellt.
Fellers använder också tiden till att försöka få reda på vad som hänt med Aya (Eriko Hatsune), en ung japanska han haft ett förhållande med, men som bryskt avslutats innan krigsutbrottet. Deras kärlekshistoria speglas i tillbakablickande scener filmen igenom. Tyvärr tillför inte denna något klichéartade historia särskilt mycket, snarare drar den ner tempot och tar bort fokus från det verkligt intressanta: Fellers utredning om kejsaren.
Här saknas också en problematisering av USA:s eget agerande i krigsslutet. De förödande atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och brandbombningen av Tokyo nämns mest som konstateranden. Ändå en sevärd film om en tid och en process som finns all anledning att spegla. Emperor är ingen vanlig krigsfilm, snarare än fredsfilm – och sådana behövs det fler av.
– – – – – – – – –
Film: Emperor
Regi: Peter Webber
Skådespelare: Matthew Fox, Tommy Lee Jones, Eriko Hatsune m fl
Svensk premiär: 6 september
(Recensionen publicerad i Sändaren.)
Precis som i den gamla psalmen vandrar sorgen och glädjen tillsammans i regissören Felix Van Groeningens nya film The Broken Circle Breakdown. Det är en film full av starka känslor, sorg, livsglädje, oväntade möten och paradoxer. Den belgiske bluegrassmusikern Didier Bontinck träffar tatueraren Elise Vandevelde och omedelbar förälskelse uppstår trots de bådas olikheter. Han är en bullrig pratkvarn, hon mera tyst och inåtvänd. Han älskar amerikansk folkmusik som country och bluegrass, hon har aldrig hört talas om Bill Monroe och Hank Williams. Han är övertygad ateist och tycker att vetenskapen räcker, hon har tatuerat ett kors i nacken och bär på något slags tro, om än lågmäld, och en öppenhet för att tillvaron är större. Men attraktionen tycks ligga just i deras olikheter och de påbörjar ett passionerat kärleksförhållande. Elise dras in i Didiers stora musikintresse och börjar så småningom själv sjunga i hans band.
När Elise berättar att hon är gravid blir Didier först panikslagen, men den lilla dottern Maybelle blir deras stora glädje och binder dem samman. När de får beskedet att den sexåriga dottern drabbats av cancer ställs allt på ända. De olikheter som varit en tillgång blir nu ett problem – och när Maybelle dör återstår inget som håller dem samman. Både Johan Heldenbergh som Didier och Veerle Baetens som Elise gör starka och trovärdiga skådespelarinsatser.
Historien berättas effektivt och i ganska högt tempo. Filmen är inte kronologisk, vi vet redan från början om det hemska som ska ske – vilket höjer intensiteten och kastar skuggor över de scener där allt är bra. Det bildmässiga berättandet är lika genomtänkt som intagande, trots att det är ganska begränsade miljöer det hela utspelar sig i. Den på många sätt melodramatiska historien skulle kunna ha känts klichéartad och förutsägbar, men Van Groeningen lyckas tillsammans med skådespelarna befriande nog undvika allt sådant.
Filmen har fått en del besk kritik i amerikanska medier för några scener där Didier uttrycker sin frustration och sin ilska över religion och religiösa människor som kallar sig ”pro life” men som hindrar forskning som kan rädda liv. Det hela utspelar sig i början av 2000-talet, när George W Bush la in sitt veto mot pengar till forskning på embryonala stamceller; något som Didier menar kunde ha räddat hans dotter. Men jag uppfattar inte filmen som polemisk eller som ett debattinlägg, för mig blir hans utbrott mest gripande uttryck för hans stora sorg och maktlöshet inför dotterns öde.
Hans egen brottning med frågan om det andliga och livet efter döden är heller inte entydig, då hans bluegrassband till stor del sjunger religiöst färgade så kallade ”hemlandssånger”, sånger som också blir till hjälp i det svåra. Just denna paradox är för mig en av filmens intressantaste trådar. Här finns också Elise som en motpol, även om hon inte lika tydligt som Didier verbaliserar sin övertygelse. Något som i sig bidrar till filmens tragiska förlopp; den utåtagerande Didier har större beredskap att hantera sorgen.
Den låt som går som en röd tråd genom filmen och som gett både Didiers band och filmen sitt namn är den gamla amerikanska läsarsången Will the circle be unbroken, en lika frågande som hoppfull sång om en återförening med nära och kära efter döden. The Broken Circle Breakdown lyckas hålla både frågorna och hoppet levande. Och detta till fantastisk musik.
Musik spelar ofta en viktig roll i filmer, för att förstärka och skapa stämningar, men sällan ser man den så integrerad och viktig för handlingen som här. Det är en fröjd att se hur de olika sångerna används som en viktig samtalspartner både för personerna i filmen och för oss i publiken. Filmen blir därmed mitt i sin tragiska historia en påminnelse om musikens oerhörda kraft och dess livsledsagande, för att inte säga själavårdande, möjligheter.
FILM
The Broken Circle Breakdown
Regi: Felix Van Groeningen
Genre: Drama
I rollerna: Johan Heldenbergh, Veerle Baetens, Nell Catrysse m.fl.
Premiär: 6 september
Betyg: 4 (av 5)
(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)
