Starkt debutalbum från Two Birds

Postat den 29 augusti, 2013 av Magnus

Duon Ellen Vingren (Örebro) och Emanuel Sandgren (Göteborg) har inför sitt debutalbum byggt upp en stark förväntan från oss som hört dem live och följt dem i olika sociala medier. Och faktum är att Two Birds till och med lyckas överträffa mina förväntningar. Det här är riktigt, riktigt bra.

De beskriver själva sin musik som en mix av indiepop och americana – vilket är en ganska bra beskrivning. ”Atmosfärisk folkrock” skulle kanske också funka. Låtarna rör sig här ofta i ganska storslagna ljudlandskap, men har hela tiden fokus på sången, de starka melodierna och att leverera en text som berör. Lite som om Daniel Lanois producerat Over The Rhine (om nu någon kan tänkas förstå liknelsen).

Att ha två leadsångare i ett band, dessutom en kille och en tjej, är inte alltid helt lyckat, då det kan göra att själva soundet skiftar för mycket mellan låtarna. Detta är dock ingen fara för Two Birds, här blir istället Ellens och Emanuels olika röster en tillgång, ett självklart komplement och en naturlig andning i musiken.

I skivans texter finns mycket av tröst, hopp och uppmuntran. Här finns en stor förståelse för mänsklig svaghet och snubblande steg, liksom en stark tillit till Guds kärlek, nåd och omsorg. Här finns också tillit till människans möjlighet till förändring, goda beslut och gudskontakt – och vägen går inåt, via hjärtat. Vilket bland annat inledande Matter of the heart lyfter fram. Den är också en klockren poplåt som – liksom flera låtar här – förtjänar många radiospelningar. Kort sagt: En mycket stark debut.

Two Birds
Two Birds
(ONE98ONE Music)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Alldeles, alldeles underbart

Postat den 30 juli, 2013 av Magnus

Smått legendariska rythm’n’blues- och gospelsångerskan Mavis Staples nya skiva är liksom hennes förra You are not alone producerad av Jeff Tweedy, till vardags frontfigur i bandet Wilco. Deras samarbete har här utvecklats till en nära och varm relation, och resultatet är även denna gång alldeles, alldeles underbart.

I pappa Roebuck ”Pops” Staples I like the things about me släpper Tweedy lös Wilco-takterna med en effektfullt ylande elgitarr, i övrigt är arrangemangen denna gång mer renskalade, med ännu större fokus på Mavis röst.

Jag skrev en gång en artikel om Johnny Cash, där en av slutsatserna var att det fanns väldigt mycket tröst i hans röst, något läkande och uppmuntrande. Detsamma kan i högsta grad sägas om Mavis Staples fantastiska stämma, som med åren bara blivit ännu mera omfamnande, varm och trösterik. Det där har Tweedy tagit fasta på, både i låtval och arrangemang. Om det finns ett genomgående tema, så är det tryggheten i tron; en Gud som både ger ett framtida hopp och är närvarande mitt i vardagens bekymmer.

Tonen slås an redan i inledande tolkningen av Lows Holy Ghost, följd av Tweedys Every step och finns med genom traditionella gospels som Woke up this morning (with my mind on Jesus) och Sow good seeds och bidrag hämtade från helt andra källor, som Nick Lowes Far celestial shore och George Clintons Can you get to that – till avslutande titellåten, hämtad från en udda Wilco-utgivning.

Trösterikt, som sagt. För att använda ett lite mer gammaldags ord så skulle jag vilja kalla One true vine för en i högsta grad uppbygglig skiva.

Mavis Staples
One true vine
(ANTI/Playground)
Betyg: 5 (av 5)

Fotnot: Mavis Staples besöker Sverige och Malmöfestivalen den 19 augusti.

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Öppenhetens utmaning

Postat den 29 juli, 2013 av Magnus

Öppenhet har kanske inte alltid tillhört den kristna trons och kyrkans storord. Men från 1970-talet och framåt har ordet varit flitigt använt av troende människor och gemenskaper som beskrivning av något viktigt. Och som med så många andra storord har dess betydelse haft olika nyanser, beroende på skillnader i såväl tidsanda som teologiska och personliga utgångspunkter.

Ofta hörs ordet i kombination med ett annat, nämligen tydlighet: ”Vi vill stå för både öppenhet och tydlighet.” Med det menas att vi ska vara tydliga med att vi är kristna och vad den kristna tron står för – och samtidigt visa öppenhet mot dem som inte tror som vi. Därmed vill man markera att det inte finns någon motsättning däremellan.

Gott tänkt, men det kan finnas en risk med detta med tydlighet. Kanske vill vi med det ordet antyda att vi är de enda som har Sanningen; att det är det vi ska vara tydliga med, även om vi tillåter andra att fritt uttrycka sina tankar och åsikter. Så generöst, liksom …

Om öppenhet alls behöver kombineras med andra ord, borde vi kanske hellre prata om öppenhet och övertygelse. Även om också övertygelse kan tyckas hänga ihop med sanningsanspråk, kan faktiskt övertygelser förändras och överges, medan sanningen står där den står.

Och det är inte riktigt samma sak att bära på en övertygelse som att vara fast övertygad om något. Att ha en viss politisk övertygelse betyder ju inte att vara fast övertygad om ett helt systems förträfflighet i detalj. Detsamma gäller en religiös övertygelse. Båda har med egna erfarenheter att göra, och erfarenheter får vi hela tiden nya. Så även i övertygelsen finns utrymme för tvivel, ifrågasättanden och förändring – vilket gör att den ligger nära trons väsen.

Men egentligen behöver inte öppenheten någon reservation eller kombination för att vara en viktig hållning. Finns det egentligen någon anledning att inte leva öppen mot andra människor?

Som en röd tråd i Jesus förkunnelse går öppenheten och ömsesidigheten. Från den gyllene regelns: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er det ska ni också göra mot dem” till den återkommande uppmaningen ”Döm inte!”. I sin undervisning och med sitt liv visade han också att alla är värda att uppmärksammas, lyssnas på, umgås med, påverkas av. Värda att inkludera. Att till och med älska.

Öppenhetens stora utmaning är att den bär på en beredskap till förändring: Dess grund är nyfikenheten på och intresset för andra människors tankar och erfarenheter; tilltron till att jag har något att lära av andra, oavsett vilka de är eller vad de tycker och tror. Motsatsen till öppenhet är att vara sig själv nog. Att inte vilja utvecklas, inte vilja förändras eller mogna. Att vara färdig. Vilket knappast går ihop med ett liv i gemenskap med livets och skapelsens Gud.

Man kan också fråga sig: Går det att vara öppen mot Gud men inte mot sina medmänniskor? I en av sina böcker berättar den judiske filosofen Martin Buber om hur Rabbi Mendel från Kozk en gång överraskade några lärda män med frågan: ”Var bor Gud?” De skrattade: ”Så ni talar. Världen är ju full av hans härlighet.” Men rabbins eget svar blev: ”Gud bor där han blir insläppt.”

Kanske kan den gamla historien läsas som en berättelse om vikten av öppenhet. Världen är full av Guds härlighet. Men öppnar vi och släpper in den?

_ _ _ _ _ _

Bild: Janerik Henriksson/Scanpix

(Texten har publicerats i Dagen, där jag i sommar också skrivit om ett annat ”storord”; Nåd.)

Publicerat i Artiklar, Tro/Andlighet/Livsfrågor | 3 kommentarer

Att fånga ögonblicket

Postat den 5 juli, 2013 av Magnus

Fotografering har fått ett enormt uppsving och vi delar bilder och filmer med varandra via olika sociala medier. Men vad händer när alltfler ser på omvärlden genom en kameralins?


Bild: Dita Alangkara

– – – – – – – – – – – – –

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och visst kan bilder förmedla något annat, och ibland mer, än bokstäver och ord. Bilderna är ofta mer tolkningsbara än de fastslående och begränsande orden. Därmed inte sagt att ord inte är bra och viktiga, men vi behöver också bilder för att kunna beskriva och tolka tillvaron. Och när vi tröttnar på orden, då kan det vara skönt att få ta sin tillflykt till bilder.

Idag finns ett stort intresse för bilder av olika slag. Det sägs ofta att den unga generationen föredrar bilder framför text. Och det stora intresset för såväl filmer och tv-serier som serier och grafiska noveller, kan peka på det. Men samtidigt är en stor del av informationen på internet liksom den kommunikation som ständigt pågår – sms, chatt, Facebook, Twitter med mera – i huvudsak baserad på ord.

Men bilder spelar en allt större roll även där. För första gången på flera år lär ökningen av antalet Facebookanvändare i Sverige ha stannat av, däremot ökar användandet av Instagram, som bygger på bilder, stort. Kanske börjar ordtröttheten ta överhanden även i de sociala medierna?

Vad som i alla fall är tydligt är att intresset för fotografering har exploderat i takt med att den digitala tekniken blivit utvecklad, lätthanterlig och billig. Idag är telefonen den vanligaste kameran, och det går utmärkt att ta högkvalitativa bilder och filmer med dagens smartphones. Det finns också en uppsjö av små, riktigt bra digitalkameror. Även de lite större systemkamerorna går idag att köpa till relativt låga priser. De har också en utvecklad automatik som gör att du redan som nybörjare kan ta bilder av hög kvalitet, vilket gör fotograferandet lika tillgängligt som roligt.

Förr, i den analoga eran, fick man vara sparsam med antalet fotografier man ”knäppte”; filmen var dyr, likaså framkallningen av den. Idag kan du ta en bild, och om den inte blev bra eller du finner den onödig, direkt radera den från kamerans minne. Att ta många bilder och sedan kunna göra ett urval av de riktigt bra bilderna, ökar förstås chanserna till att fånga det exakt rätta ögonblicket och bli nöjd med resultatet.

Nu är nog sanningen att de flesta av oss tar många bilder bara för att vi kan, för att det är enkelt och billigt – och att vi sedan inte raderar särskilt många. Förr satte vi – i bästa fall – in våra semesterfoton i album, som sedan – i bästa fall – plockades fram vid högtidliga tillfällen. Idag ligger miljontals fotografier och skräpar gömda och glömda på diverse datorer och hårddiskar världen över. Våra liv har aldrig varit så väldokumenterade. Men vem ska titta på alla bilderna?

Överallt ser vi människor med sina telefoner fotografera eller filma sin omgivning. Publiken på dagens rockkonserter kännetecknas av att det i de uppsträckta händerna finns telefoner och kameror som förevigar det som sker.

Varifrån kommer denna dokumentationshysteri? Det var knappast detta Horatius menade med sitt carpe diem, fånga dagen, men det verkar som att vi har ett stort behov av att fånga och bevara våra dagar. Livet är så flyktigt, så förgängligt, att vi vill fånga de goda stunderna och hålla dem kvar. Det roliga vill vi skratta åt igen. Det vi är med om vill vi avbilda för att minnas, men också för att visa att det verkligen hänt; att det var möjligt. Går det sedan att använda till att imponera på andra – ja, då har det förstås alltid gett mänskliga pluspoäng. Så viljan att dokumentera har följt oss genom historien. Den stora skillnaden mot tidigare är att idag har vi både tiden och möjligheterna att göra det.

Nu har vi dessutom en ständig publik att exponera våra bilder och filmer inför – via bloggar, hemsidor och forum som Facebook, Twitter, Instagram, Flickr, Vine och många fler. Vilket förstås triggar fotograferingsviljan ännu mer; för vårt behov av bekräftelse tycks närmast omättligt.

En positiv sak med det nyvaknade intresset för fotografering är att det kan lära oss att se det vackra i tillvaron, i det vardagliga vi har omkring oss. Om vi börjar se oss omkring efter fotograferingsobjekt, om vi alltså börjar se vår omgivning i bilder som vi kan lägga upp på Instagram eller Facebook, skärps vår blick. Vi ser plötsligt det där speciella ljuset, den vackra kompositionen, kontrasterna, människornas originalitet och skönhet. Tänk att så mycket som vi annars inte lägger märke till, utan springer förbi, är värt att fotografera! I bästa fall skänker det oss en välbehövlig förundran inför livet och världen.

Detsamma gäller vårt behov av skratt och humor. Genom att försöka se och fånga den där bilden som väcker skratt och leenden, tränas vi i att se det humoristiska i tillvaron.

Men det finns också faror med den här utvecklingen. Jag var på en konsert med Ulf Lundell häromåret, där han vände sig till en kvinna vid scenkanten som filmade med sin mobilkamera och bad henne sluta: ”Kan du inte bara var här, i stunden, och uppleva det som sker här och nu?” En synnerligen berättigad vädjan.

För risken med att jaga bilder och att ständigt betrakta världen genom en kameralins är att vi inte är riktig närvarande i den värld vi tror oss dokumentera. Paradoxalt nog kan det istället leda till att vi bli alltmer distanserade till det nu vi försöker behålla och bevara. Medvetet eller omedvetet börjar vi välja bilderna framför verkligheten. Vi tror att vi fångar ögonblicket genom att fotografera det – när vi egentligen kanske förlorar det.

I ett avsnitt av den amerikanska talkshowen The Tonight Show med Jay Leno skojade komikern Louis CK om att när Jesus kommer tillbaka till jorden, då kommer människor som möter honom vara mer intresserade av att fotografera honom och lägga ut på Twitter för att tala om att ”Wow, jag är här! Med Jesus!” – än att lyssna till vad den Jesus som står framför ögonen på dem har att säga …

– – – – – – – – – – – – – –

Artikeln är tidigare publicerad i Dagen (tillsammans med den stora bilden).

Publicerat i Artiklar, Bilder, Kultur, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Personlig och eftertänksam Billy Bragg

Postat den 16 juni, 2013 av Magnus

Brittiske Billy Bragg är en på många sätt klassisk politisk protestsångare, i rakt nedstigande led från Woody Guthrie. Med rötterna i 1970-talets punk, har han under drygt 30 år utforskat såväl folk- som rockmusiken och kombinerat detta med politisk aktivism från vänster.

De senaste åren har han, överraskande för många, varit regelbunden gäst på den kristna kulturfestivalen Greenbelt. Bragg ser sig inte som troende, men har både stor respekt och fascination inför kristendomens sociala sida och rättvisepatos.

Så att han på sin nya skiva har en sång,  Do unto others, om vikten av att leva efter den gyllene regeln som den uttrycks i Nya testamentet, är kanske inte så konstigt. Eller att han i There will be a reckoning låter som en biblisk en profet när han utlovar en räkenskapens dag för ”hatets langare” och politiska ledare som inte företräder rättvisa.

Tooth & nail är Billy Braggs första studioplatta på fem år, och här har han sänkt röstläget något och ställt undan demonstrationsplakaten. Engagemanget finns kvar, men det hela är lite mer eftertänksamt, lite mer personligt. Det sparsamma americana-sound producenten Joe Henry försett skivan med passar detta tonläge som hand i handske.

Och trots den sorg Billy Bragg ger uttryck för inför världens utveckling, avslutar han med hoppfull optimism i Tomorrow’s gonna be a better day, där han avvisar uppgivna cyniker och kontaterar att framtiden kommer att bli bättre, helt enkelt för att ”we’re gonna make it that way”.

(Recensionen publicerad i Dagen. Betyg: 4 av 5)

Se och hör Billy Bragg spela sången ”No one knows nothing anymore” från skivan ”Tooth & nail:”

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Gripande om oväntad vänskap

Postat den 6 juni, 2013 av Magnus

Film: Zaytoun
Regi: Eran Riklis
Skådespelare: Stephen Dorff, Abdallah El Akal, Alice Taglioni m fl
Svensk premiär: 7 juni


Den hyllade israeliske regissören Eran Riklis (The Syrian bride, Citronlunden m fl) är tillbaka med ännu en film som utspelar sig i det konfliktfyllda Mellanöstern, Zaytoun. Denna gång har manus skrivits av den palestinske amerikanen Nader Rizq. Filmen börjar med en kort lägesbeskrivning: ”Libanon 1982. Politiska, militära och religiösa fraktioner slåss om kontrollen över det krigshärjade landet medan Israel, utsatt för raketbeskjutningar från PLO, förbereder sig för att invadera.”

Den 12-årige Fahed bor i ett palestinskt flyktingläger i Beirut, tillsammans med sin far och farfar. Han älskar att spela fotboll, går motvilligt i skolan och lika motvilligt i PLO:s träningsskola för unga män. En dag dödas hans far i en israelisk bombräd, vilket ökar Faheds motivation för vapenträningen. Han övertar också skötseln av den olivträdsplanta som fadern drömde om att en dag få plantera i den palestinska by i nuvarande Israel där han föddes.

En dag tillfångatas en nedskjuten israelisk stridspilot, Yoni, och Fahed tillhör dem som får övervaka den fängslade. Trots sin misstänksamhet och sitt hat, inser Fahed att Yoni skulle kunna bli hans biljett bort från Beirut, hem till det Palestina hans far berättat om. Mot löfte från Yoni om att ta honom med till gränsen, lovar Fahed att hjälpa honom rymma. Det blir en strapatsrik resa, där Fahed hela tiden bär med sig faderns olivplanta. (Zayhoun är det arabiska ordet för oliv.) En för dem båda oväntad vänskap växer fram mellan den israeliska soldaten och den palestinske pojken.

Även om berättelsen ibland blir lite förenklad och skissartad, så är Zayhoun en gripande och vacker film som lyfter fram vardagen och de enskilda människoödena i en våldsam politisk konflikt. På den nivån tar de mänskliga likheterna överhanden – och olikheter och motsättningar på ”den stora” nivån ter sig ännu mer obegripliga och djupt sorgliga.

Med lite mer förkunskap om den konflikt som är filmens kontext – som bara presenteras med de nämnda korta raderna i inledningen – får berättelsen på många sätt en djupare dimension. (Slutet blir också starkare.) Men kanske är den begränsade informationen ett mycket medvetet grepp, för att helt fokusera på individnivån.

(Texten publicerad i Sändaren.)

Publicerat i Film, Recensioner | Lämna en kommentar

Är sig själv, inte ett varumärke

Postat den 4 juni, 2013 av Magnus

En lågmäld uppmuntran. Så beskriver Denison Witmer sin nya skiva, som inte bär någon annan titel än hans namn. Ett uttryck för att sångerna är ännu mer personliga än tidigare.
 – Den viktigaste beståndsdelen i min konst har alltid varit ärlighet, säger han.

– – – – – – – – – – – – – – – – –


Den amerikanske singer-songwritern Denison Witmer är aktuell med en ny skiva, där han fortsätter med sina vackra, lite vemodiga sånger om det han möter i sitt liv; om sin familj, sina vänner, sin tro och sin längtan.

När jag når Denison under pågående Europaturné, förklarar han att han valde att bara ha sitt namn som titel på skivan – hans tionde – för att han insåg att den handlar ännu mer om honom själv än hans tidigare. Men det finns också en lite mer, som han säger, sarkastisk anledning: Idag pratas det mycket om vikten av att ha ett “varumärke”. En mentalitet som Denison är ytterst obekväm med; han vill inte se sig själv som ett varumärke.

– Den viktigaste beståndsdelen i min konst har alltid varit ärlighet. Genom att kalla min skiva Denison Witmer, kände jag att jag erövrade rätten till mitt varumärke – och skojade samtidigt lite med mig själv – men det är samtidigt den mest ärliga titeln jag kunde ge den. Det är jag. Jag gömmer mig inte bakom något annat än mina egna idéer och berättelser.

Denison, som bor i Philadelphia tillsammans med hustrun Jennie och ettårige sonen Asa, äger numera en inspelningsstudio i Brooklyn i New York. Där spelades skivan in med kompanjonen Devin Greenwood som producent. Den ges ut av skivbolaget Asthmatic Kitty, som grundades av artistkollegan och vännen Sufjan Stevens, som även medverkar på skivan.

– Jag skrev mycket av texterna utifrån fria associationer. Några av dem kom till genom att jag sjöng vad som kom för mig medan vi spelade in. Det kändes befriande att bara släppa tanken fri och inte fundera så mycket över vad allt betydde förrän sången var klar. Jag försöker ha tillit till det gamla talesättet att “sanningen visar sig i sin egen tid”.

Han beskriver skivan som en lågmäld uppmuntran till den som känner sig frågande inför sitt förflutna och sin framtid – och kämpar med att förbli hängiven till något man känner sig kallad att göra. Även om sångerna är skrivna utifrån hans högst personliga perspektiv tror han att sångerna kan vara allmängiltiga.

– Jag relaterar själv främst till konst som är extremt personlig, så jag hoppades att desto mer personlig jag var, desto mer skulle jag beröra lyssnarna med något relevant för deras egna liv.

Låtarna innehåller mycket av reflektioner över åldrandet, livet och karriären. Har han då kommit fram till något beslut vad gäller framtiden och sin egen kallelse?

– Just nu vill jag bara vara den bästa tänkbara maken, pappan och sonen. Jag är inte helt säker på hur musiken passar in i allt det där. Jag kommer aldrig sluta att skriva och spela in sånger, men jag kan inte säkert säga att det kommer att fortsätta vara min karriär. Det får visa sig.

– Jag är här för att dela med mig av min konst, och det kommersiella är bara en biprodukt som antingen finns eller inte finns där. När jag inte längre får betalt för att göra musik, då hittar jag ett annat jobb där jag får hjälpa människor på något sätt.

Denison Witmer har genom åren spelat mycket i Sverige, bland annat har han tre gånger medverkat på festivalen Frizon utanför Örebro. Det är dock inte aktuellt i år. Så när får vi se honom här igen?

– Snart, hoppas jag! Jag älskar Sverige, och lämnar kvar en del av mig själv varje gång jag är där.

(Artikeln publicerad i tidningen Dagen.)

Bilder: Asthmatic Kitty

Publicerat i Artiklar, Kultur, Musik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Patty Griffins mästerverk

Postat den 31 maj, 2013 av Magnus

Efter den live-inspelade gospelskivan Downtown church är Patty Griffin tillbaka med en studioinspelad skiva baserad på egna sånger. Men den ruffiga själfullheten har hon behållit. Något som säkert också beror på att hon de senaste åren ingått i Robert Plants Band of Joy, tillsammans med musiker som Buddy Miller och Darrell Scott.

Förhoppningsvis ska denna respekterade sångare och låtskrivare nu äntligen nå en större publik, för American kid är något av ett mästerverk. Musiken är renskalad och jordnära americana, med bl a Luther och Cody Dickinson från North Mississippi Allstars bland musikerna. I fokus står Pattys fantastiska röst.

Flera av skivans låtar är inspirerade av Pattys far, som gick bort 2009. Inledande Go wherever you wanna go ger en ljus bild av döden och livet bortom, och avslutande Gonna miss you when you’re gone handlar om sorgen och saknaden efter fadern. Däremellan har fadern och hans liv – han var bland annat krigsveteran från andra världskriget – inspirerat till berättelser om livsval, kärlek, kamp, längtan och hopp.

Bland en rad höjdpunkter finns Ohio, en suggestiv och intagande duett med Robert Plant, och den hårt svängande Don’t let med die in Florida, där Pattys röst hittar just den där speciella kraften och friheten som de senaste åren tycks ha gett henne.

Låten som berör mig starkast är ändå Wild old dog, där hon beskriver Gud som en hund som vi sparkat ut och som nu stryker längs med landsvägen. En sång full av igenkänning och tolkningsmöjligheter.

Patty Griffin
American kid
(New West/Warner)

Recensionen publicerad i Dagen. Betyg: 5 av 5.

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Intensiv musikhelg

Postat den 28 maj, 2013 av Magnus

Det blev en intensiv musikhelg för min del, med en rejäl dos av högkvalitativ americana. I fredags Emmylou Harris och Rodney Crowell på Stockholm Waterfront – och i söndags Lucinda Williams på Cirkus i Stockholm.

Som så ofta är fallet med live-musik, så blev det inte riktigt som jag tänkt mig. I förväg var mina förväntningar på Lucinda-konserten högt ställda, inte minst då hon denna gång spelade i ett annorlunda format än de gånger jag hört henne tidigare, inte med fullt band utan i en trio med gitarristen Doug Pettibone och basisten David Sutton.

Mina förväntningar på Emmylou och Rodney var inte lika höga denna gång. Dels tycker jag att deras gemensamma skiva Old yellow moon inte är så bra som jag vill att den ska vara ­– eller som den hade förutsättningar att bli. De har helt enkelt gjort det lite för enkelt för sig. Samtidigt har Emmylous senaste besök, även om de varit bra ­– hon har en väldigt hög lägstanivå – varit lite … loja, lite rutinmässiga, där hennes Red Dirt Band bestått av kompetenta men kanske lite väl trygga herrar.

Nu blev det precis tvärtom om mot förväntat. Emmylou Harris och Rodney Crowell bjöd på en utsökt show, där dels låtarna från skivan höjdes några snäpp, men där de framförallt generöst bjöd på starka tolkningar av låtar från sina respektive karriärer. En del av förklaringen låg i det nya bandet, där de lite äldre rävarna Byron House (bas) och Steve Fishell (steel guitar) satts samman med de betydligt yngre Jedd Hughes (gitarr), Gerry Roe (trummor) och Chris Tuttle (piano). Dessa unga musiker bidrog med en bra energi till musiken.

Lucinda Williams bjöd däremot på en betydligt mera ojämn, och ibland lite skakig, show. Bitvis levererade hon tillsammans med sina briljanta medmusiker ren magi, men stundtals kändes hon lite osäker och … enahanda. Bra blev det förstås ändå, men jag hade förväntat mig att det, som tidigare, skulle vara fantastiskt.

Med iPhonen fångade jag några fina stunder i båda konserterna. Här Spanish dancer med Emmylou och Rodney, och Copenhagen med Lucinda. (Bildmässigt är ingen av dem någon höjdare, men det låter bra!)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Stadling sjunger Cash

Postat den 2 maj, 2013 av Magnus

Goda vännen Anna Stadling har släppt en skiva med låtar ur Johnny Cashs stora repertoar, med fokus främst på låtar Cash skrev själv. Skivan heter kort och gott Stadling/Cash och bjuder på en rad personliga tolkningar, akustiska och nedtonade, men med ett tydligt grundsväng. Bandet består av Anna själv på sång och gitarr, Pecka Hammarstedt på gitarr, dobro, trummor, slagverk, tramporgel och körsång – och Andreas Nordell på kontrabas, gitarr, tamburin, tramporgel och körsång. På skivan gästar också musikerna Thomas Tjärnkvist och Robert Öberg.

Jag har under flera år följt det här projektet växa fram och fick också den stora förmånen att skriva en text om Johnny Cash i CD-häftet (på vinylutgåvan heter det väl innerfodral).

Turnépremiär med Anna Stadling Trio blev det i Örebro den 19 april. På ett fullpackat East West övertygade de stort, och recensionen i Nerikes Allehanda blev därefter. Läs här. Med iPhonen i högsta hugg förevigade jag några av låtarna, med i alla fall hyfsad ljud- och bildkvalitet. Håll till godo.

Publicerat i Kultur, Okategoriserade | Lämna en kommentar