Ett hjärta som bultar för rättvisa

Postat den 19 april, 2013 av Magnus

Den amerikanske sångaren och låtskrivaren Steve Earle är aktuell med en ny skiva, ”The low higway”. Som så ofta genomsyras sångerna av ett engagemang för människor på livets skuggsida. Ett engagemang som han grundar i en stark politisk övertygelse. Men också i en tilltro till det Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram lärt honom.
– Jag vill ge något tillbaka, eftersom jag får så mycket varje dag. Det är en andlig princip för mig.

– – – – – – –

Att vara på väg är ett normaltillstånd för Steve Earle. Sedan debutalbumet Guitar town kom ut 1986 har det blivit tusentals och åter tusentals mil i turnébuss. Så att hans nya och femtonde studioalbum fått titeln The low highway är kanske inte så konstigt. Men Steve är noga med att påpeka att skivan inte handlar om ett romantiserande av turnéliv eller om resandet i sig. Nej, det handlar om vad han sett på dessa resor de senaste åren: ett USA i svår ekonomisk kris.
– Jag började skriva låtar om vad jag såg genom bussrutorna, och jag insåg efter ett tag att sångerna handlade om riktigt tuffa tider.
– I den musikaliska tradition jag står i, folk- och protestsångare med rötter tillbaka till Bob Dylan och Woody Guthrie, har vi alltid relaterat till den stora depressionen. Men ingen av oss har varit med om den själva. Förrän nu.

Vi träffas på ett hotell i Stockholm, där Steve Earle under en dag ger intervjuer inför utgivningen av sin nya skiva. Dagen efter väntar Amsterdam, innan han får flyga hem till New York där han numera bor tillsammans med hustrun Allison Moorer, även hon artist, och yngste sonen John Henry. Allison ingår i Steves nuvarande liveband The Dukes (& Duchesses) som också spelar på nya skivan.

Steve Earle är född och uppvuxen i Texas, vilket märks i hans musik som står stadigt i folk- och rockmusik med countryanstrykning. Hans låtar har spelats in av artister som Emmylou Harris, Johnny Cash, Joan Baez och Willie Nelson. Under karriären har han gjort utflykter i såväl traditionell bluegrass som tyngre rock’n’roll. På The low highway kommer flera av hans olika influenser till uttryck.

Det politiska engagemang som Steve Earle gjort sig känd för är förstås tydligt även i de nya sångerna, för som han säger:
– Jag skiljer inte på musik och politik, det har jag aldrig gjort.

Han är freds- och ickevåldsaktivist, miljökämpe, aktiv mot dödsstraff och engagerad i olika organisationer för rättvisa och fattigdomsbekämpning. Just nu deltar han i en kampanj mot Walmart, världens största varuhuskedja och USA:s största arbetsgivare. I en av nya skivans sånger, kontroversiella Burn it down, sjunger huvudpersonen att han funderar på att bränna ner Walmart, som han tycker förstört hemstaden.
– Jag har inte handlat på Walmart på tio år, säger Steve.

Han berättar hur Walmart nekar sina anställda grundläggande förmåner och rättigheter genom att utnyttja kryphål i lagen. Kedjan säljer i stort sett allting, så när de öppnar i en stad tvingas alla mindre butiker slå igen. De har egna fabriker i Kina som tillverkar varor enbart för Walmart, med billig arbetskraft. Genom det bidrar de till bristen på jobb i USA.
– Förr eller senare måste vi nog bestämma oss för om vi vill ha jobb eller billigare tv-apparater.

Genom åren har Steve Earle skrivit flera kontroversiella låtar, som John Walker’s blues där han försökte förstå John Walker Lindh, amerikanen som slogs på talibanernas sida i Afghanistan. Under George W Bush-eran släppte han en rad låtar, till och med hela skivor, som starkt kritiserade politiken – från vänster, där han själv med stolthet placerar sig på den politiska skalan. Jag frågar om det inte är svårt att som artist i det högerorienterade USA så tydligt stå till vänster?
– Det är klart att det är tufft. Allra tuffast är nog att jag lever i ett samhälle där kultur och konstnärliga uttryckssätt bara betraktas som något värdefullt om man kan tjäna pengar på det. Då blir det ett politiskt ställningstagande bara detta att tro på och hålla på med någon form av konst.

Vi kommer in på vikten av att ha sitt engagemang för frihet och rättvisa grundat i något; värderingar, en helhetssyn, en övertygelse. Då Steve ofta uttrycker en tro och en positiv inställning till religion i sina texter, undrar jag om där finns en koppling för honom?
– Min andliga tillhörighet är tolvstegsprogrammet. Och i det är en viktig del att hjälpa andra; att ge något tillbaka eftersom jag får så mycket varje dag. Så: ja, det är en andlig princip för mig.

Han kom i kontakt med tolvstegsprogrammet när hans långvariga drogmissbruk 1994 slutade i ett ettårigt fängelsestraff. Den mesta av tiden avtjänade Steve i ett rehabiliteringsprogram. Alltsedan dess är han nykter, och han försöker delta i AA-möten så regelbundet det går. Steve säger att han alltid trott på Gud, men att det var först via tolvstegsprogrammet han förstod vad Gud hade med hans eget liv att göra.

På Steve Earles förra skiva finns en sång, God is God, som är något av en personlig trosbekännelse. Där uttrycker han en stor tillit till Gud och tillvarons andliga dimensioner. Så vad betyder Gud för honom idag?
– Jag praktiserar inte någon speciell religion, men jag tror absolut på Gud. Jag brukar säga att det enda jag säkert vet om Gud, det är att Gud är Gud och inte jag.

Han tycker det är problematiskt att kristendomen i USA så starkt förknippas med makt och högerpolitik, men säger sig också ha många kristna vänner som han har största respekt för. Som musikkollegorna Buddy och Julie Miller.
– Jag är helt övertygad om att Buddy och Julies väg till Gud är att tro att Jesus är deras frälsare, men jag tror inte att det nödvändigtvis är min väg.

Steve Earle är kreativ inom många områden och ständigt aktiv. Han har bland annat haft roller i tv-serierna The wire och Treme och ska när han återvänder till USA medverka i långfilmen The world may clap. 2011 släppte han den hyllade – och smått fantastiska – romanen I’ll never get out of this world alive och planerar nu för en ny roman. Men först ska han skriva sin självbiografi; något han tidigare sagt att han aldrig skulle göra. Orsaken till att han ändrat sig är sonen John Henry.
– Han har en form av autism. Jag tror att han kommer att klara sig bra, men han måste börja på en väldigt dyr specialskola i New York när han fyller tre år i april. Det här täcks inte av några försäkringar. Det finns en möjlighet att staden New York så småningom kommer att betala, men det kräver att vi driver detta i domstol; det kostar och det finns inga garantier…
– Så jag gick upp till min förläggare och frågade om det finns pengar i en självbiografi, och han sa att det finns massor. Så jag skrev kontrakt på både den och romanen.

Den sista sången på The low highway heter Remember me och är en kärleksförklaring till John Henry och en önskan om att få vara med om hans uppväxt. Steve Earle är 58 år, och tre av hans jämnåriga nära vänner sedan uppväxten har under senaste åren hastigt gått bort, vilket fått honom att fundera över sin egen livslängd.
– Jag har inga klara minnen från när jag var tre år. Så jag skrev sången utifrån insikten att om jag dör nu, då kommer han kanske senare inte att ha några minnen av mig…

För mig har Steve Earle både på scen och på skiva alltid framstått som ett enda stort, varmt och bultande hjärta; fyllt av empati och en tro på att förändring är möjlig. När han på nya albumet sjunger 21st century blues finns där ett besviket konstaterande att världen inte alls ser ut som de positiva framtidsvisionerna från hans uppväxt. Trots detta slutar sången i övertygelsen att ”the world can be anything that we want it to be”. Hur kan han vara så optimistisk?
– Att vara pessimist är bara en ursäkt för att inte göra något! Jag tror inte vi är menade att inte göra något – och jag vill fortsätta försöka förändra saker.

En positiv framtidstro kräver också en tilltro till människan och mänskligheten. Det har Steve Earle. Han tror på godheten i människan, men menar att vi tillsammans måste jobba för att locka fram den. Vi måste vara villiga att lära och förändras. Frånvaron av stora framtidsvisioner idag menar han beror på att det finns en liten rik maktelit som har allt att tjäna på att världen inte förändras. Denna elit har också de ekonomiska möjligheterna och kanalerna för att göra sin röst hörd. Han tar Walmart och mediamogulen Rupert Murdoch som exempel.
– Så vi som vill förändring och tror på rättvisa måste bli mer högljudda. För faktum är ju att det finns tillräckligt med resurser i världen för att räcka till alla.

– – – – – – – –

LÄS MER av vad som sades i intervjun nedan!

Fotnot: ”The low highway” släpptes i Sverige den 17 april. Steve Earle spelar med sitt band The Dukes (& Duchesses) på Nalen i Stockholm den 11 juni.

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen. På deras webb finns också det extramaterial som kan läsas nedan. Jag har även tagit bilderna.)

Publicerat i Artiklar, Kultur, Musik, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | 2 kommentarer

Mera Steve Earle

Postat den 19 april, 2013 av Magnus

Vid intervjun med Steve Earle blev mycket mer sagt, som inte fick plats i artikeln. Så här kommer ett axplock med ytterligare tankar och berättelser från mitt möte med den amerikanske singer-songwritern.

Om att leva sin dröm:
– Visst lever jag fortfarande min dröm. Jag har aldrig, även om det varit tufft ibland, tyckt synd om mig själv. Jag är medveten om att jag är privilegierad. Kom igen – min buss kostar mer än de flesta människors hus!

Om att vara ständigt kreativ och aktiv med olika projekt:
– Jag förstår inte varför jag inte skulle vilja göra något av allt det där? Jag håller igång hela tiden för att … jag kan! Jag är frisk och jag gör exakt det jag vill göra.
– Sedan måste jag förstås hålla igång för att tjäna mitt levebröd. Jag har ansvar för väldigt många människor. Jag bor i New York, det är inte billigt… Och så måste jag köpa gitarrer (skratt)! Jag samlar på gitarrer.

Om nykterhet och kreativ energi:
– Jag behöver inte få fram 5–600 dollar till knark varje dag. Så jag har en massa energi över för att göra saker. Och allt blir mycket enklare. Om du inte skadar dig själv hela tiden, blir verkligen allt enklare. Förstås. It’s not rocket science!

Om pacifism:
– Jag har alltid stått till vänster politiskt. Men en skillnad mot förr är det här med vapen. Även om jag var emot krig och för fred, tyckte jag att jag hade rätt att bära vapen för att skydda mig själv. Jag växte ju upp i Texas – och jag ägde många vapen.
– Men jag gjorde en helomvändning i min syn på det. Huvudorsaken var något som hände när Justin (Justin Townes Earle, en av Steves söner från tidigare äktenskap, numera sångare/låtskrivare/skivartist även han) var 14 år: Han hittade en av mina pistoler i sovrummet – och han tog den och gömde den. Han vägrade berätta var han gömt den, och det skrämde skiten ur mig! Jag hade just kommit ut från fängelset, och det var en tuff period i livet och Justin var ganska oregerlig…
– Jag körde honom till ett vildmarksläger för struliga barn och ungdomar, ett riktigt tufft ställe. Egentligen misstänker jag att de använde barnen till slavarbete åt utrikesdepartementet (skratt). Det var januari och alla var tvungna att sova i tält… Klocka 04.30 nästa morgon ringde Justin mig och talade om var pistolen fanns och ville att jag skulle hämta honom.
– Sedan dess har det aldrig funnits ett vapen i mitt hem. Jag lärde mig mycket av den händelsen.

Om Europa och det högervridna USA:
– Visst är USA mer högervridet än Europa – men tro inte att det inte kan hända här också. Vänstern i Europa har glidit allt mer åt höger även på den här sidan Atlanten … Se bara på England.
– Och se på högerextremismen. Även i Skandinavien; se på vad som händer i Norge … Jag var tvungen att stämma en person i Norge som spelat in en norsk version av Devil’s right hand, för att texten var tydligt rasistisk. Och det är verkligen inte okej!

Om att göra dåliga karriärsval val på grund av politisk övertygelse:
– Jag anser dem inte vara dåliga val. Jag har gjort val som jag vetat skulle medföra att jag sålde färre skivor – men jag ser dem inte som dåliga val.

Om Gud:
– Jag vet ingen som tagit LSD som inte tror på Gud …

Om påvens avgång (den nya var inte utsedd vid intervjun):
– Jag bryr mig inte så mycket, jag är inte katolik. Men jag har inte gillat den här påven, alldeles för konservativ, så för mig får han gärna avgå. Min mor var katolik, men hon blev metodist när hon gifte sig med min pappa. Men har var bara i jorden i tre månader innan hon gick tillbaka till katolska kyrkan.

Om att bli ihågkommen efter döden:
– Människor kommer att titta på hur jag levde och vad jag gjorde, ett tag i alla fall, och jag vill att de ska se … att jag gjorde något bra, i alla fall försökte.
– Och när jag är död kommer min fru förmodligen att sälja mina gitarrer (skratt). Vilket är helt ok! Det är bland annat därför jag köper dem.

Om hyllade romanen ”I’ll never get out of this world alive”.
– Jag är väldigt stolt över den. Den tog mig väldigt lång tid att skriva … och den utvecklades under tiden. När jag började skriva hade jag ingen aning om att det skulle förekomma sådana udda grejor som djurandar i den. En vän sa att jag borde skrivit den på spanska, eftersom den är väldigt mexikansk.

Om nästa roman:
– Den kommer att handla om en slav som överlevde slaget vid Alamo. Det fanns två slavar närvarande vid slaget, den ena tillhörde befälhavaren James Bowie, men han var sjuk i tuberkulos. Den andra tillhörde överstelöjtnant William Travis, som tog över kommandot. Han hade en 17-årig slav som hette Joe.
– Den mexikanska armén hade order om att inte döda några svarta  – och båda slavarna överlevde slaget, tillsammans med ett antal barn och kvinnor. Joe återfördes till sin familj. Jag har snubblat över forskning om vad som hände med Joe i fortsättningen, så det kommer romanen att handla om.
– Men jag har inte börjat skriva, först ska jag skriva självbiografin som jag håller på med.

Om när Johnny Cash bjöd på smörgås.
– Vi skulle spela in soundtrack-skivan till filmen Dead man walking. Jag skulle bland annat spela gitarr på Johnny Cashs sång In your mind. Jag hade precis kommit ut ur fängelset, och hade inte träffat Johnny på några år. När jag klev in i studion på morgonen, stod Johnny vid ett biljardbord. På bordet stod en stor picknickkorg som han hade ena handen nedstoppad i. Han tittade upp på mig och utan att ens säga hej sa han: ”Steve! Vill du ha en fläskfilésmörgås som June gjorde till dig i morse?” Och jag sa: ”Yeah!” Jag kommer aldrig att glömma den där smörgåsen.

(Tidigare publicerat på tidningen Dagens webb.)

Publicerat i Artiklar, Kultur, Musik, Okategoriserade, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | 1 kommentar

Starkt drama om lögner och masshysteri

Postat den 10 april, 2013 av Magnus

Film: Jakten
Regi: Thomas Vinterberg
Skådespelare: Mads Mikkelsen, Annika Wedderkopp, Thomas Bo Larsen, Alexandra Rapaport m fl
Biopremiär: 12 april

Talesättet säger att av barn och dårar får man höra sanningen. Men det stämmer, som vi vet, inte alltid. Sant är däremot att vi i valet av vad vi tror är sant av det vi får höra, är påverkade av mycket mer än avsändaren. Vad tror andra? Vad vill vi tro? Vad är enklast att tro? Hur mycket påverkas vi av den tid och det sammanhang vi lever i? Av fördomar och övertygelser?

I Thomas Vinterbergs nya film Jakten belyses denna problematik genom en plågsamt stark berättelse. Den frånskilde Lucas, som befinner sig i en vårdnadstvist om sin son, arbetar på en förskola i den danska småstad där han växt upp och har sina nära vänner; bland annat i ett jaktlag. Lucas är mycket populär bland barnen. Men en dag berättar femåriga Klara, dotter till Lucas bästa vän, för föreståndaren att Lucas blottat sig för henne. Något som är helt taget ur luften. Trots att Klara tar tillbaka sitt påstående, drar alltfler slutsatsen att övergreppet skett – enligt logik av typen ”ingen rök utan eld”, ”barn ljuger inte om sådant” och ”varför skulle det inte hända här?”.

Lucas blir avstängd från sitt jobb och saken utreds av polisen. Skickligt och utan överdrifter speglas hur masshysterin växer och hur vännerna sviker en efter en. Några få blir dock kvar, men Lucas blir utfryst och föraktad i sin hemstad.

Mads Mikkelsen prisades vid Cannesfestivalen för sin roll – och han spelar den utsatte Lucas med en nedtonad, nervig frustration som skapar medkänsla och gör oss delaktiga i hans öde. På så sätt är det en känslomässigt jobbig film. För vi vet ju att allt är en lögn och väntar ivrigt på att den ska avslöjas.

Den största skådespelarprestationen gör nog ändå Annika Wedderkopp, som med en makalös trovärdighet spelar lilla Klara, som hamnar i centrum för något hon inte alls har förmågan att förstå omfattningen av.

Vägen till återupprättelse för Lucas blir lång, och längs denna väg avslöjas människans flockbeteende och jaktinstinkt – jaktlaget är förstås en tydlig metafor – liksom vår tafatthet när det gäller både att skydda våra barn och att kommunicera kring det som är svårt. Men här finns också, tack och lov, hoppet om att återupprättelse och försoning är möjlig, att sårad vänskap kan bli hel och att livet kan gå vidare – även om det inte är något vi kan ta för självklart.

Thomas Vinterberg lyckas med Jakten äntligen nå upp till samma klass som i sin debutfilm Festen.

(Recensionen publicerad i Sändaren.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Trogen sitt hjärta

Postat den 7 april, 2013 av Magnus

My Morning Jackets frontfigur Jim James har alltid intresserat sig för moraliska frågeställningar både på personlig och samhällelig nivå, vilket också tagit sig uttryck i hans låttexter. Detta är också kopplat till ett genuint andligt sökande. Även om han ofta är skeptiskt till organiserade religioner, uttrycker han respekt för dessa och den vägledning de försöker ge oss förvirrade och meningssökande människor. När Jim James nu släpper sin första fullängdssoloplatta, så blommar detta andliga sökande ut mer än någonsin – vilket redan titeln antyder.

Musikaliskt är det lite mer tillbakalutat än My Morning Jacket och det hela bygger mer på elektroniska sound. James har spelat in i sin egen studio och spelar alla instrument själv. Det hela är väldigt vackert, med ett drag av vemod – något James alltid varit bra på, och som han verkligen har den rätta rösten för.

Flera av skivans låtar är inspirerade av Lynd Wards träsnittsnovell God’s man från 1929, som handlar om en konstnärs kamp att vara trogen sig själv och sin konst. Jag kan förstå kopplingen: få artister på dagens musikscen ger ett mer ärligt intryck än Jim James; och han har en tydlig strävan att vara trogen sitt hjärta.

Skivan avslutas med God’s love to deliver, en smått fantastisk sång om hur Gud verkade och talade genom Martin Luther King Jr – och hur allas vårt uppdrag är att fortsätta sprida Guds kärlek.

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Deadman still alive!

Postat den 30 mars, 2013 av Magnus

Austin-bandet Deadman har gett mig flera starka konsertupplevelser de senaste åren – när de likt ett återuppståndet The Band kokat ner den amerikanska musiktraditionen till en oemotståndlig musikalisk brygd. Det var därför med sorg jag mottog beskedet att Steven Collins upplöst den senaste versionen av sitt projekt Deadman. Samtidigt blev jag nyfiken på vilken väg denne begåvade musiker nu skulle ta med sina visioner.

Nu är en ny EP här, How shall we then live? men fem starka låtar – som kanske inte ger något entydigt svar på frågan vart han är på väg, men som är ett tydligt styrkebesked. EP:n visar också att Steven Collins fortsätter sikta in sig på en plats bland de stora amerikanska låtskrivarna och sångarna. Musiken har fortfarande hjärtat i den amerikanska Södern. Ibland med country-twang och cajun-dragspel, som i Our fellow man. Ibland med mer svävande atmosfäriska ljudlandskap – där han på många sätt knyter ihop det tidiga soundet från när Deadman var en duo med den senare mer ”rootsiga” versionen – som i How shall we then live? och Hard pill.

Steven Collins Bob Dylan-influenser är tydliga och det känns därför helt naturligt att skivan inleds med en tolkning av Dylans Things have changed. När Collins och bandet Deadstring Brothers just nu är på gemensam Skandinavienturné – ett möte det slår gnistor om – är det en av de låtar de brukar spela tillsammans. När de besökte Örebro i måndags fångade jag just den låten med min iPhone.  Håll till godo!

Publicerat i Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Stark, hemsk, varm och gripande tsunamifilm

Postat den 15 mars, 2013 av Magnus

Film: The impossible
Regi: Juan Antonio Bayona
Skådespelare: Naomi Watts, Ewan McGregor, Tom Holland m fl
Svensk premiär: 8 mars

I den stora tsunamikatastrofen i Sydostasien på annandag jul 2004 miste närmare en kvarts miljon människor livet. Sverige var med 543 döda och cirka 1500 skadade ett av de värst drabbade länderna utanför Asien. En sådan oväntad, förödande och dramatisk händelse rymmer förstås mängder av berättelser: hemska, förtvivlade, sorgliga och hjärtskärande. Men också överraskande, hoppfulla och förunderliga.

En av dessa ligger till grund för den spansk-brittiska filmen The impossible, som har svensk premiär på fredag. Den spanska läkaren María Belón med make och tre söner var en av de familjer som på sin semester drabbades av den enorma flodvågen. I filmen är familjen brittisk och består av Maria och Henry Bennett med sönerna Lucas, 13 år, Thomas, 7 år, och Simon, 5 år.

Som så många andra överraskas familjen av flodvågen när de njuter av sol och bad i turistparadiset Khao Lak i Thailand. De kommer ifrån varandra, och vi får följa såväl den dramatiska kampen i vattenmassorna som den stora ovissheten och letandet efter de andra. Naomi Watts blev Oscarsnominerad för sin roll som Maria, och hon gör verkligen ett starkt porträtt av den svårt skadade mamman, som med hjälp av sonen Lucas, även han övertygande spelad av Tom Holland, lyckas överleva och ta sig till sjukhusvård.

The impossible är ytterst välgjord och följer på många sätt mönstret för klassiska katastroffilmer, men det skänker förstås en helt annan dimension att veta att berättelsen om huvudpersonerna i grunden är sann. (Belón fanns med under inspelningen, för att hjälpa till med trovärdigheten.)

Många av oss har starka minnesbilder från katastrofen 2004 – och det nationella trauma som följde – och kopplingar, direkt eller indirekt, till människor som omkom eller skadades där, vilket gör filmen minst sagt omtumlande. Då skildringen av tsunamin, kampen för livet och förstörelsen är så realistisk, kan filmen nog inte rekommenderas till någon som var på plats när det hela ägde rum; risken är stor att det blir för obehagligt.

Men med det förbehållet är det en gripande, hoppingivande och förunderlig historia som berättas. Om mänsklig värme och hjälpsamhet, om mirakulösa sammanträffanden, livsvilja, beslutsamhet och kärlek. Tårarna rinner i ena stunden av sorg och förtvivlan, i nästa av gripenhet och glädje.

(Texten publicerad i Sändaren.)

Publicerat i Film, Recensioner | Lämna en kommentar

Handling och konsekvens

Postat den 26 februari, 2013 av Magnus

Film: Cloud Atlas
Regi: Andy & Lana Wachowski, Tom Tykwer
Skådespelare: Tom Hanks, Halle Berry, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Bae Doona m fl
Svensk premiär: 22 februari
Betyg: 3 (av5)

Denna mastodontfilm efter David Mitchells roman med samma namn är nästan tre timmar lång. Men till skillnad från i flera andra aktuella filmer i det formatet, hålls intresset här uppe från början till slut. En av anledningarna är att vi hela tiden kastas mellan sex olika historier och tidsepoker, från 1800-tal till 2300-tal, ofta med väldigt snygga övergångar. Synnerligen effektivt för att hålla berättartempot och skapa spänning, även om det också innebär att det tar ganska lång tid innan sammanhangen börjar klarna för mig som tittar. (Det vill säga: vissa saker klarnar inte förrän i slutet; precis som det ska vara.)

Regisyskonen Wachowski är bland annat kända för Matrix-filmerna, och här finnns en hel del av deras berättarsignum och känsla för science fiction-action. Men här finns också annat: de sex olika historierna har delvis väldigt olika karaktär: den som utspelar sig i vår samtid är närmast en slapstick-artad komedi. Snyggt, välspelat och välgjort är det dock hela vägen.

Cloud Atlas bär på ett genomgående tema av uppror mot förtryck av olika slag och en kamp för frihet. Från slavmotstånd på 1850-talet, via oljeindustrins smutsiga affärer på 1970-talet, till ett framtida uppror mot hur mänskliga kloner förslavas och utnyttjas. Filmens huvudbudskap är att handlingar alltid fortplantar sig och kan få konsekvenser långt in i framtiden. Enstaka goda, osjälviskla och hjälpsamma handlingar kan bli fröet till kommande revolutioner.

Här finns också något slags återfödelsetema, vilket åskådliggörs genom att samma skådespelare återkommer i historierna, ibland sminkade till oigenkännlighet. Samtidig tycks multirollerna inte bara handla om detta; det finns ingen riktig logik i detta. Det tar också ibland bort fokus från historien, och får mig att sitta och fundera över vem som döljer sig bakom en viss mask; och att fnissa över att Hugo Weaving, den ondskefulle agent Smith i Matrix-filmerna och lika ondskefull skurk i en av historierna här, plötsligt dyker upp som kvinnlig föreståndare på ett ålderdomshem! Och det finns förstås en gräns för hur många lösnäsor man vill se Tom Hanks eller Hugh Grant i …

Med det sagt, tycker jag Cloud Atlas är en i högsta grad sevärd film. Fascinerande, spännande och hjärnkittlande. Den lyckas också – trots det fullskaliga filmiska artilleriet – att på ett ganska lågmält sätt, utan att predika, få mig att fundera kring handling och konsekvens. Och påminnas om att det i den sanning Bibeln uttrycker med orden ”vad man sår får man också skörda” kan finnas ett betydligt större perspektiv än det individuella – och att det ibland kan vara väldigt långt mellan sådd och skörd.

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Nuet och vår hopplösa framtid

Postat den 22 februari, 2013 av Magnus

Vi lever i en tid som i mycket präglas av uppgivenhet och förlorad framtidstro. När hörde vi senast stora visioner deklareras för vår värld? Vem drömmer de hoppfulla drömmarna om vår framtid? Och ändå tycks vi leva mer där, i framtiden, än i nuet.

Jag jobbar ofta på att det ska ”bli bättre se’n”. Ibland funkar det. Men alltför ofta är läget att när detta se’n kommer – då är jag upptagen med att jobba för ännu ett se’n som ligger en bit fram i tiden… Med andra ord är jag precis rätt måltavla för andliga vägledares och livsstilscoachers budskap om vikten av att vara närvarande i nuet. Medveten närvaro, mindfulness, ja, ni vet. Och jag både vill och försöker. Med varierande resultat.

Att jag också skriver ganska mycket om vikten av en sådan närvaro, har förstås till stor del att göra med min egen bearbetning; som så många skribenter skriver jag främst till mig själv. Jesus ord om att inte bekymra sig för morgondagen är direkt riktade till mig. För jag har fortfarande en tämligen grundmurad idé om att mina bekymmer visst ska lägga några alnar till min livslängd. Om inte annat att de ska se till att det blir bättre se’n.

Forskare och analytiker tycks vara överens om att tempot och prestationskraven ökat i vårt samhälle; liksom stressen, pressen och oron. Lite förenklat kan man säga att oro alltid handlar om framtiden. Det som har varit, det som vi gjort och sagt, kan förstås också göra oss oroliga – men även denna oro är kopplad till framtida konsekvenser.

Det finns idag starka ekonomiska intressen i att hålla vår individuella oro på en hög nivå. En av grundtankarna i det kommersiella samhället är att vi ska oroa oss för än det ena, än det andra. För att sedan övertygas om att vi ska kunna köpa oss trygga: hälsa, säkerhet, social acceptans, beundran, status, bekräftelse, frihet – allt detta och mycket mer intalas vi att marknaden tillhandahåller, till rätt pris. För att hålla en sådan marknad igång krävs att vi inte har vårt fokus alltför mycket på nuet. Som lydig medspelare i det race som pågår måste jag jobba på att det för mig som individ ska bli bättre se’n.

Budskap om vikten av – liksom övningar i – att leva i nuet är därför viktiga. Nuet är allt vi har. Bara i nuet kan oron lägga sig, och ron ta vid.

Men även om vi på många sätt lever alltför mycket i framtiden, är paradoxalt nog en lika sann beskrivning av vår samtid att vi lever alltför lite i framtiden.

För samtidigt som vi uppmuntras till att oroa oss inför framtiden är ett av vår tids mantran: ”Allt nu!” Varför vänta, om jag kan få något nu? Tålamod är inte längre någon dygd. Och om livet är en tävling, då är det verkligen nu som gäller. Kortsiktighet tycks alltmer prägla såväl politiken som våra vardagsliv.

Vem vågar prata om framtiden idag? Om kommande generationer? Vem tar ut de riktigt långa perspektiven? Vem formulerar de stora framtidsvisionerna? För alla, för världen?

Jag är uppväxt med ord från visionärer som Martin Luther King Jr ringande i öronen: ”I have a dream!” En ljus framtid. Jämlikhet och frihet åt alla. Kampen för fred och rättvisa tog sig tydliga uttryck. Ibland naiva, men drömmarna och visionerna om en bättre värld – för alla – levde.

Det var också en tid då visionen om ett svenskt solidariskt samhälle fortfarande hölls vid liv; en vision där klyftorna var utjämnade, skyddsnäten välutvecklade, gränserna öppna, vapenindustrin nedlagd och energin kom från miljövänliga och säkra energikällor. När hörde vi senast sådana visioner om vår framtid? Ökad BNP, tillväxt, låga räntor och nästa mandatperiod tycks ha ersatt de långsiktiga utopier ett gott samhälle behöver.

Hur är det med våra egna tankar om framtiden? Drömmer vi drömmar som inte bara är kortsiktiga och kopplade till den egna hälsan och lyckan? Målar vi bilder i vårt inre av en värld som vi är med om att göra bättre även för andra? För alla? På lång sikt?

Men för att formulera hoppfulla visioner om framtiden måste vi tro att de är möjliga att förverkliga. Och det blir alltmer tydligt att vi lever i en tid med haltande hopp och förlorad framtidstro. Undersökningar visar att dagens föräldrar inte tror att deras barn ska få det bättre än de själva har det. Det är ett trendbrott; tidigare generationer har burit på ett hopp för kommande generationer. Och om perspektivet är kort, om vi inte tror på framtiden – då gäller det att satsa allt på nuet, att roffa åt sig medan tid är och bygga på den egna lyckan. Se dig om; verkar det bekant?

Från individ- till nationsnivå tycks vi ha smittats av detta dystra och kortsiktiga perspektiv. Vem har tagit framtidshoppet ifrån oss? Kan det vara samma krafter som vill få oss att oroa oss för vår egen privata lycka? När man börjar tänka efter, passar pusselbitarna ihop: De mäktiga kommersiella aktörerna lever på individuell oro och erbjudande om individuella lösningar. Våra stora överlevnadsfrågor kan de inte sälja några lösningar på.

Tvärtom finns det en stor intressekonflikt mellan ökad konsumtion och en tro på en ljus framtid för oss och våra barn. Klimatförändringar, miljöförstöring, ekonomiska klyftor, energibrist och andra hot mot vår gemensamma framtid är i mycket en konsekvens av att det individuella perspektivet – ”att se om sitt eget hus” – premieras framför det gemensamma.

I den kristna tron är hoppet något centralt. Tyvärr har det ofta förenklats och förminskats till att bara gälla ett framtida ”bortom” och ”efter”. Men det stora hoppet i den kristna tron är möjligheten till förändring och förvandling: Tron på att det aldrig är kört, att inget egentligen är omöjligt – med Guds och varandras hjälp.

Vår värld står inför stora problem. Inga av dessa är omöjliga att lösa, mänskligheten och planeten har resurser nog att skapa en bra framtid. Men oron är en dålig inspiratör och vägledare. Vad vi behöver är en tro som föder hopp. Eller kanske ett hopp som föder tro.

Och tron och hoppet finns bara i nuet. Det är här vi lever våra liv. Här vi möter oss själva och varandra. Vår framtid skapas här och nu. Ingen annanstans. Varken förr eller senare.

Bild ur Dagen, foto: Luca Kleve-Ruud / Samfoto.

(Texten publicerad i tidningen Dagen under rubriken ”Sviktande framtidstro bäddar för roffare”.)

Publicerat i Artiklar, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | 1 kommentar

Att sjunga är att be

Postat den 19 februari, 2013 av Magnus

Iris DeMent kastade inte ut barnet med badvattnet när hon lämnade sin barndoms kyrka. Även om hennes tro inte längre låter sig definieras, känner hon idag främst tacksamhet för sin uppfostran.

* * * * * *

Att bli vuxen innebär också att förhålla sig till sin barndom. En process som kan se lika olika ut som våra uppväxter, men som är viktig för oss alla. Det är ingen slump att så mycket av litteratur, musik och annat konstnärligt skapande handlar om att bearbeta sin uppväxt.

Den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Iris DeMent har allt sedan debutskivan Infamous angel (1992) varit en av de mest hyllade företrädarna för de senaste decenniernas folk/americana-våg – även om hon ofta hållit sig undan rampljuset och de stora scenerna. I sina sånger har hon bland annat bearbetat uppväxten i en konservativ kristen familj i den amerikanska Södern, som yngst av fjorton barn. Så också på den senaste skivan, smått fantastiska Sing the Delta, som utkom i höstas.

Redan på hennes första skiva fanns ifrågasättanden av det som predikades i barndomens kyrka, som hon beskriver som ”full gospel-fundamentalist”. Hon har dock aldrig kastat ut barnet med badvattnet, utan försökt behålla det som är gott och hitta ett eget förhållningssätt till Gud och tro. I sången  Let the mystery be deklarerade hon att hon inte vet vad hon ska tro om Gud eller livet efter detta, men att hon heller inte har behov av det: ”Well, I believe in love and I live my life accordingly. But I choose to let the mystery be.”

Gradvis verkar det som att hon återerövrat begreppet Gud. I sången Keep me God på tredje albumet The way I should (1996) sjunger hon att hon inte vet vem Gud är, men att hon överallt ser spåren av något eller någon som är större än hon själv och att hon väljer att kalla det Gud. En tro många säkert kan känna igen sig i.

Men hon släpper inte kyrkan – och inte dess musik. Hennes fjärde album (2004) innehöll uteslutande gamla gospels och hymner. Skivtiteln, Lifeline (livlina), säger något om hur viktig den tradition hon är sprungen ur är för henne.

På nya skivan Sing the Delta, tycks Iris DeMent mer försonad än någonsin med sin barndom. Något som delvis tycks kopplat till sorgen efter hennes bortgångna mamma. I en radiointervju (NPR) i samband med skivsläppet berättar hon om hur livet när hon var liten gick ut på att se till att man inte var på väg till helvetet:

– Men jag beklagar inte en sekund att jag uppfostrades så, tvärtom. Visst, det förde med sig en del värdelösa saker och en del som var rent skadligt … Men det fanns ett allvar och en ärlighet i allt det där, och ett väldigt bra budskap om vad som pågår under ytan i våra liv. Mina föräldrar gav mig genom det en ovärderlig gåva.

I samma intervju berättar hon också om hur hennes mamma, som sjöng hela sitt liv, en dag sa till henne: ”Du förstår, Iris, att sjunga är att be och att be är att sjunga, det är ingen skillnad.”

– Så jag tror att även om jag lämnade kyrkan och mycket av det som inte var bra för mig där, så fortsatte jag att be. Att sjunga är så nära bön jag kan komma.

Fotnot: Iris DeMent spelar i Annedalskyrkan under årets Way Out West-festival i Göteborg 8–10 augusti.

Bilder: Pieta Brown

(Artikeln publicerad i Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Kultur, Musik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

En tillit bortom de färdiga svaren

Postat den 16 februari, 2013 av Magnus

Den amerikanska singer-songwritern Sandra McCracken är i ständig artistisk utveckling. På hennes nya album fortsätter hon den musikaliska resa som är tätt sammanflätad med den personliga; hon har en stark förmåga att omvandla livsresans erfarenheter och insikter till kommunikativa sånger. Det är en ynnest att få följa med på den där resan, där hon musikaliskt hela tiden öppnar nya dörrar och där hennes kristna tro djupnar och förenas med det djupt mänskliga.

Produktionsmässigt är Desire like dynamite ett samarbete mellan Sandra och maken Derek Webb, där Sandras akustiska folkrock väldigt snyggt färgas av några delar elektronica och några delar storslagen pop. Men som alltid står melodin och Sandras uttrycksfulla röst i centrum.

Den röda tråden genom skivans låtar skulle kanske kunna uttryckas som: längtan och hopp. Här finns en enkel klarsynthet om livets svårigheter och en tro som alltmer uttrycks som en tillit bortom de färdiga svaren. Sandra har alltid skrivit bra texter, med poetiska metaforer som väcker igenkänning men också utmanar och väcker nya tankar. Så också här. Men här tar hon på flera plan steg ett steg till; Desire like dynamite är hennes klart bästa skiva hittills – och jag misstänker att den kommer vara med på min lista över 2013 års bästa skivor.

(Recensionen har publicerats i Dagen. Betyg: 4 av 5)

Publicerat i Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar