Nu börjar Livstolkningsbloggen på Bilda.nu komma igång efter sommaruppehållet. Har just lagt upp en ny bloggpost där, på temat människovärde och prestation. Tankarna började när bruksvärdet på vår lägenhet skulle fastställas.
Klicka på bilden så kommer du dit!
Igår, 14 juli, medverkade jag återigen i SVT:s Helgmålsringning.
Programmet är inspelat på en Örebro Resecentrum och min betraktelse handlar om valfrihet, möjligheter, vägval, missade tåg – och längtan efter att få en ny chans, en möjlighet att börja om, att hitta rätt.
Klicka på bilden från inspelningen (ja, det var ganska kyligt denna majdag) för att se programmet på SVT Play.
Bild: Johannes Söderberg/SVT
– Jag har alltid haft med mig en särskild känsla för den utsatthet det innebär att vara barn, säger Kattis Ahlström, ny generalsekreterare för BRIS.
Bild: Richard Holmberg
– – – – – – – – – – – – – – –
Skratt och allvar, trams och seriositet. Tillsammans med Kattis Ahlström hamnar man lätt i en pendling mellan yta och djup. För henne är de en förutsättning för varandra; hon har därför alltid balanserat upp sina till synes mer ytliga uppdrag med engagemang i tyngre frågor.
– Men jag trivs nog bäst med att som nu få ha huvuddelen av min tid i allvaret – det känns mest meningsfullt.
Även om vi främst är vana att se och höra Kattis Ahlström i olika medier – som journalist och programledare i tv och radio, som redaktör för tidningarna ICA-kuriren och Kattis & Co – var det nog inte så många som blev förvånade när hon i mars blev ny generalsekreterare för BRIS (Barnens Rätt I Samhället). Engagemanget för barn och unga har gått som en röd tråd genom hela hennes karriär; allt från arbete med barn- och ungdomsprogram och Världens barn-galor till engagemang i Rädda Barnen och FN:s befolkningsfond UNFPA. Hon har också i många år varit aktiv i BRIS. Men varifrån engagemanget kommer, det vet hon inte riktigt.
– Möjligen, möjligen har jag varit påverkad av pappa, barnläkaren, men det är svårt att säga … Jag har alltid haft med mig en särskild känsla för den utsatthet det innebär att vara barn. Det här att man inte kan formulera sig och göra sin röst hörd, att man är utlämnad till andra människor. Det finns en sårbarhet i det som jag har lätt att engagera mig i.
BRIS är en ideell organisation som försöker finnas till för barn och unga på olika sätt. Kärnan i verksamheten är möjligheten att få stöd från vuxna via telefon, epost och chatt. Men även vuxna kan vända sig till BRIS kring sådant som rör barn. Organisationen försöker också på olika sätt informera, påverka och skapa opinion i barnrättsliga frågor.
Även om Kattis trivs med sitt nya jobb, är frustration den känsla hon tydligast ger uttryck för när vi träffas. En frustration över att barnrättsfrågor har för låg prioritet i vårt samhälle, över att förändringsarbetet tar för lång tid, över att som frivilligorganisation ha så begränsade resurser.
– Vissa barnrättsfrågor har fastnat och kommer inte någon vart. Jag skulle vilja se betydligt större krafttag från politiskt håll, bland annat när det gäller Socialtjänsten. Varför är det så många som inte känner sig hörda eller sedda? Varför dessa långa handläggningstider?
Det blixtrar till av irritation i ögonen när hon pratar om den gullighetsstämpel som vidhäftar barnfrågor. Det som har med barn att göra betraktas som mjukt och hänvisas ofta till ”eldsjälar”.
– Jag tycker varken vi kan bygga ett barnengagemang eller ett samhälle på eldsjälar! Det måste vara ett medvetet arbete på alla nivåer, kopplat till politiska beslut och lagstiftning.
Kattis tycker det är positivt att de kristna kyrkorna ofta har stort fokus på barn och ungdomar i sin verksamhet och hon ser gärna ett större samarbete mellan BRIS och kyrkorna i framtiden. Hon har störst erfarenhet av denna verksamhet via konfirmationen – som hon beskriver som ett vattenhål, en mötesplats för respektfulla samtal om livets stora frågor. Så har den fungerat för hennes egna barn och bonusbarn.
– Jag ser att det har gjort mycket gott i dem. I takt med den här uppkopplingshysterin finns ett allt större behov av paus, av lugn och ro, av reflektion. Men det finns tyvärr inte så många rum och tillfällen för det i vårt samhälle. Men kyrkan och konfirmationen är just sådana.
Sverige är ett bra land att leva i som barn, men Kattis Ahlström tycker att det på senare år blivit tuffare – bland annat för att spelutrymmet för vad som betraktas som ”normalt” blivit mindre.
– Inte minst i skolan. Det individuella tänkandet är snävare; barnen hänvisas mycket till eget lärande och eget ansvar. Men alla barn kan inte ta det ansvaret – vilket inte betyder att man är sämre eller korkad. Barn är olika och mognar olika, men idag faller man alltför lätt ifrån och hamnar utanför systemet.
Barns samtal till BRIS handlar ofta om olika former av utanförskap. Att inte känna sig välkommen – införlivad i klassen, gänget, familjen, samhället – är en av de mest förödande känslorna för ett barn, ja, även för en vuxen.
– Tillhörighet är bland det allra viktigaste att få känna som människa, och det svåraste att inte känna.
Något som Kattis säger sig höra mycket i BRIS vuxentelefon och se i sin omgivning, är att många föräldrar känner sig vilsna i kontakten med sina barn. Man är osäker på hur man ska bemöta barnen och vågar helt enkelt inte vara vuxen.
– Man har svårt att sätta gränser, att säga ifrån. ”Får man säga nej, när alla andra säger ja?” Det finns också en stor vilsenhet inför det som händer på nätet.
Den nya kommunikationstekniken har drastiskt förändrat vår vardag, mobiltelefoner och internet påverkar våra liv på ett sätt vi inte riktigt kan överskåda. Kattis säger att hon naturligtvis också ser fördelarna, men att hon är oroad över att det hela går så fort.
– Egentligen är det ett enda stort experiment som pågår. Vi har ingen aning om hur det här påverkar oss och våra barn på sikt.
En tydlig baksida av den här utvecklingen, som man ser på BRIS, är hur det påverkat den mobbning som tyvärr alltid funnits.
– Barn som blev mobbade förr, kom ändå hem på eftermiddagen och fick andrum. Men barn som blir mobbade idag mobbas dygnet runt; via sms eller genom att hängas ut på Facebook och andra nätsidor.
Hon efterlyser inga panikreaktioner, men en större koll på vad våra barn har för sig på nätet och mod att våga ifrågasätta och försöka hjälpa barnen att förhålla sig till den nya tekniken.
– Men det är klart att det är svårt; vi vuxna vet ju inte heller hur vi ska förhålla oss.
Men barn är inte bara sårbara och utsatta, de bär också på en stor kraft. Kattis Ahlström säger att det är det som får henne att inte ge upp hoppet eller gräva ned sig i de problem hon möter i sitt arbete på BRIS.
– Varje dag ser jag bevis på att barn har en enorm egen kraft. Bara detta att höra av sig till oss är ett tecken på mod och styrka, på att de tar ansvar och är beredda att ta tag i sin situation. Och det är den kraften vi anknyter till när vi försöker hjälpa dem.
(Intervjun har publicerats i tidningen Sändaren.)
Igår, 16 juni, medverkade jag i SVT:s Helgmålsringning.
Programmet är inspelat på en arbetsförmedling och min betraktelse handlar om vår längtan efter en uppgift och efter att få höra till. Jag pekar också på riskerna med ett samhälle som vårt, där arbete och prestation sätts väldigt högt. Under många decennier präglades Sverige av arbetarrörelsens och socialdemokratins tydliga fokus på arbetet – ett fokus som nuvarande regering närmast förstärkt med den så kallade ”arbetslinjen”.
Baksidan av detta är att vårt värde riskerar att kopplas till vad vi presterar och att vi tvingas alltmer förtjäna vår plats i gemenskapen. Något som jag funderar mycket över och också skrivit en hel del om genom åren. Arbetsförmedlingen känns förstås som en klockren plats för dessa funderingar.
Klicka på bilden för att se programmet på SVT Play.
Bild: Johannes Söderberg/SVT
I den grekiska mytologin får titanen Prometheus uppdraget att skapa människor av lera. Trots Zeus förbud ger han sedan människorna elden som gåva, med hjälp av glöden från en meteorit. För detta straffas han av Zeus genom att för evigt kedjas fast vid berget Kaukasos, där en örn varje natt hackar ut hans lever. Såret och levern läker varje dag, men proceduren med örnen upprepas varje natt – tills Herkules en dag många generationer senare dödar örnen och befriar Prometheus.
Från denna myt har filmskaparen Ridley Scott hämtat namnet till sin nya storfilm, och den rör sig kring liknande teman: Människans ursprung, skapare, himlakroppar och odödlighet. Här finns också kopplingar till Prometheus brott mot Zeus förbud för människornas användning av elden; ett brott som de gamla grekerna såg som både konstens och vetenskapens ursprung.
Prometheus är namnet på det rymdskepp i vilket filmens huvudpersoner färdas till den avlägsna planet där de tror sig kunna finna människans ursprung, kanske även dess skapare. Eller Ingenjörerna, som forskarna i gruppen kallar de utomjordiska varelser som tros vara våra anfäder eller konstruktörer. De följer en ”karta” som dykt upp vid arkeologiska utgrävningar från flera förhistoriska kulturer, som alla visat avbilder av vad som verkar vara jättar från rymden som pekar på en viss stjärnkonstellation. Expeditionen finansieras av koncernen Weyland Corporation, vars åldrade huvudägare och vd har sin egen agenda med resan; en förhoppning att kunna lura döden. Prometheus når planeten år 2093, efter drygt två års resa.
Prometheus är en så kallad prequel, förhistoria, till Ridley Scotts banbrytande science fiction-skräckfilm Alien från 1979, vilken räknas som en av filmhistoriens verkliga klassiker. Filmen har fått tre officiella uppföljare, samt gett upphov till en hel industri av böcker, serier, tv-spel med mera. Många har spekulerat i olika tolkningar av Alien-filmerna, allt från genusforskare till teologer har lyft fram egna synsätt på filmernas hjälte Ellen Ripley (skådespelerskan Sigourney Weavers genombrottsroll) och hennes möten med de utomjordiska monstren.
Det är en spännande och skickligt berättad film, som i huvudsak lever upp till de högt ställda förväntningarna. Samtidigt överraskar den. Om Alien på många sätt var mera skräck än science fiction (sf) så är Prometheus mer typisk science fiction. (Likt Ridley Scotts likaledes banbrytande film Blade runner från 1982.) Visst får vi vår beskärda del av spänning, action, äckliga scener och läskiga monster – filmen är inget för känsliga sinnen och magar – men fokus ligger på ett relativt lugnt dramaturgiskt berättande och klassiska sf-frågeställningar om vetenskapens anspråk, människans plats i universum och drömmar om gudomlighet. Här finns också en mycket intelligent android (mansliknande robot), en given sf-ingrediens och något som i sig väcker många frågor kring liv, intelligens, själ och mänsklighet.
Vårt stora svenska stjärnskott Noomi Rapace spelar huvudrollen som den brittiska arkeologen Elizabeth Shaw, som tillsammans med sin kollega och fästman Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) leder forskningsexpeditionen. De båda är entusiastiska inför vad de ska finna på den fjärran planeten; inför möjligheten att få veta mer om människans ursprung och rentav få möta sina skapare. Förhoppningarna infrias delvis, men som biopubliken förstått redan innan biljetten köptes, blir inte besöket på planeten riktigt som de tänkt sig … Istället släpps krafter lös som hotar rymdfararnas egen hemplanet.
Noomi Rapace gör en strålande insats i sin roll, som bitvis är mycket fysisk, utan att tappa nyanserna. Av de övriga skådespelarna är det Michael Fassbender i rollen som androiden David som glänser mest. David är också den karaktär vid sidan av Elizabeth Shaw som har viktigast roll i berättelsen.
Även om Prometheus ger en del svar på frågor som väcktes i Alien, fungerar den ändå som fristående berättelse. Men det är många trådar som ska vävas samman på dryga två timmar och en del trådar förblir lite otydliga och skissartade. Och även denna gång kommer cineaster och sf-fantaster att göra sitt bästa för att finna tolkningar till filmens olika ingångar och detaljer. Själv fångas jag av detta:
Elizabeth Shaw är kristen, uppvuxen i Afrika med en pappa som var missionär. Hon bär alltid ett kors i en halskedja som ett tecken på sin tro. Något som flera i hennes omgivning påpekar och ifrågasätter, då de vill peka på konflikten mellan en religiös tro och den vetenskapliga expedition de är ute på.
För Elizabeth själv tycks detta inte vara någon konflikt, hennes ivriga sannings- och kunskapssökande motsägs inte av hennes tro på Gud. Snarare ger den henne näring i sitt storslagna uppdrag – även om hennes tro också sätts på prov av det. Det intressanta med upptäckten som pekar på människans härstamning i rymden är att den inte bara utmanar den judisk-kristna skapelsetron, utan på många sätt även den darwinistiska evolutionstanke resans ateister står för. Vems tro är mest öppen för ny kunskap?
Elizabeth har av sin pappa lärt sig att välja att tro; att medvetet sätta sin tillit till något eller Någon som är större än hon själv. Hon har också lärt sig att ha respekt för andras tro. Så blir denna våldsamma, skrämmande och spektakulära saga också en tänkvärd historia om en tro som inte räds ny kunskap, andras övertygelser eller oväntade erfarenheter. En tro som både är en trygg tillit och en drivkraft att nyfiket fortsätta sökandet efter sanning och svaret på frågan: Vad är egentligen en människa?
(Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)
Apokalyptiska teman tycks idag vanligare på bio än i kyrkan. Vi har de senaste åren sett en rad så kallade katastroffilmer om jordens undergång, allt från Roland Emmerichs spektakulära The day after tomorrow och 2012 – till Lars von Triers betydlig mer sofistikerade Melancholia, där den förestående apokalypsen vävs samman med en ung kvinnas depression och det som skildras sker på både ett inre och ett yttre plan.
Jeff Nichols nya film Take shelter har ett liknande upplägg, men utifrån en mer vardaglig och lågmäld berättelse. I en småstad i Ohio bor Curtis LaForche med sin hustru Samantha och deras hörselskadade dotter Hannah. Curtis har mardrömmar om en annalkande storm och om människor som vill skada hans familj. Även när han är vaken får han ibland hallucinationer av en begynnande jättestorm. Men han berättar inget för sin hustru.
Curtis uppsöker läkare, då han är rädd att ha drabbats av samma psykiska sjukdom, paranoid schizofreni, som hans mor diagnostiserades med när hon var i samma ålder. Men han kan samtidigt inte släppa tanken att hans upplevelser är förvarningar om ett kommande oväder; en storm av apokalyptiska proportioner.
Familjen bor i ett område som ofta drabbas av tromber och på baksidan av deras hus finns en gammal stormkällare. Curtis börjar arbeta med att bygga ut den till ett riktigt skyddsrum. Till såväl grannars och vänners som Samanthas förvåning. Michael Shannons återhållna skådespeleri i rollen som Curtis skapar såväl trovärdighet som sympati. Även Jessica Chastain gör en stark roll som den oförstående och frustrerade, men ändå älskande hustrun.
Till skillnad mot i de mer bombastiska katastroffilmerna kryper historien här nära, nära. Filmen – som fick Kritikernas pris vid Cannes-festivalen – är lika gripande som gastkramande. Med små medel bygger regissören Jeff Nichols upp en spänning som aldrig släpper taget om mig som tittare, där ovissheten om vad som egentligen pågår är central. Historien tycks vända flera gånger och tvetydigheten består filmen ut. Kommer hotet utifrån eller inifrån Curtis själv? Försöker han skydda sin familj från en storm eller från sig själv? Eller både och?
Men Take shelter är inte bara spännande. I en samtid där föraningar och känslighet för större skeenden, liksom syner och visioner, regelmässigt diagnosticeras som psykisk instabilitet, känns filmens grundtema dessutom relevant.
(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)
Phil Madeira är rutinerad som musiker, låtskrivare och producent. Han har jobbat med artister som Buddy Miller, Amy Grant, Alison Krauss, Julie Miller, Cindy Morgan och Keb’ Mo’. För närvarande är han medlem i Emmylou Harris band The Red Dirt Boys. Den här skivan har varit hans hjärteprojekt de senaste åren: en ”ickekonfessionell” gospelskiva, där han samlat en rad artist- och musikervänner för att göra en skiva utifrån tanken att Gud är kärlek och att vi alla har något att bidra med i samtalet om Gud, oavsett hur ”säkra” och övertygade vi är. En reaktion mot en dogmatisk, exkluderande och fördömande kristendom han alltför ofta mött i sitt hemland USA.
Resultatet är omskakande bra. Varmt, innerligt och nära, med en genomgående bluesig ton. Phil Madeira medverkar på alla spåren och bidrar också som låtskrivare i flera fall, vilket håller ihop skivan, som inleds av fantastiska duon The Civil Wars From this valley och avslutas av supergitarristen Jon Scofields bluesiga version av hymnen Peace in the valley. Däremellan har artister som Emmylou Harris, Buddy Miller, Dan Tyminski, Cindy Morgan och Phil Madeira själv berört mig med såväl musikaliskt sväng som inkluderande men inte desto mindre utmanande texter.
En av många höjdpunkter är Shawn Mullins bidrag (se videon ovan), skrivet tillsammans med Madeira, Give God the blues, där han deklarerar: ”God don’t hate the Muslims, God don’t hate the Jews, God don’t hate the Christians, but we all give God the blues…”
– – – – – – –
Div artister
Mercyland: Hymns for the rest of us
(Fule/Border Import)
Betyg: 4 (av 5) (Recensionen publicerad i Dagen.)
I berättelsen om Kain och Abel i Första Mosebokens fjärde kapitel ställer Kain den urskuldande frågan: ”Skall jag ta hand om min bror?” (I den gamla översättningen: ”Skall jag taga vara på min broder?”) En fråga som sedan följt mänsklighetens och dess samhällen genom historien. Ska vi ta vara på vår broder? Har vi ansvar för varandra? Det är en fråga för både den enskilda människan och kollektivet, och svaret vi ger får konsekvenser för de val vi gör både som individ och samhälle.
Vi lever i en tid där gamla överenskommelser alltmer ifrågasätts och sätts ur spel, där de ekonomiska klyftorna ökar och den sociala tryggheten på nytt minskar. Främlingsfientligheten växer runtom i Europa och strategier tar form för att stänga ute dem som vill in i vår gemenskap och dela våra privilegier. Frågan om vårt ansvar för varandra – det som kallas solidaritet – är högaktuell.
Så det är säkert ingen slump att flera europeiska filmer på senare tid tycks cirkulera kring den där urgamla frågan: den finländske regissören Aki Kaurismäkis Mannen från LeHavre förgyllde mångas biovinter, just nu går den franske regissören Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro på de svenska biograferna – och nyligen hade den italienske regissören Emanuelle Crialeses nya film Terraferma svensk premiär. Och alla ger de till synes samma svar.
Filmen, som vann juryns specialpris vid Filmfestivalen i Venedig 2011, utspelar sig på den lilla sicilianska ön Linosa, där invånarna genom historien i det mesta varit självförsörjande. Men nu råder nya tider. Det blir allt svårare att leva på fiske, ungdomarna flyttar därifrån, öns enda framtid tycks vara att satsa på turism.
I centrum för filmens handling står den unge Filippo, spelad av Filippo Pucillo, som arbetar på sin farfar Enestos (Mimmo Cuticchio) fiskebåt. Hans far Pietro, även han fiskare, försvann till havs för tre år sedan. Filippos mamma Giulietta (Donatella Finocchiaro), ser inte någon framtid på ön, hon vill ta med sig Filippo och flytta till fastlandet. Tillsvidare ordnar hon så att de kan hyra ut sin lägenhet till turister. Ernestos andre son, Nino (Giuseppe Fiorello), driver en bar och satsar helt och fullt på turismen.
Till de nya tiderna hör att ön med sitt läge hamnar mitt i strömmen av afrikanska båtflyktingar som söker en fristad i Europa – som inte vill ta emot dem. Ernesto, Filippo och Giulietta blir personligen indragna i den här problematiken, då Ernesto med sin båt plockar upp några flyktingar, bland dem en gravid kvinna med sin lille son, ur havet.
De nya italienska lagarna säger att fiskarna inte får plocka upp flyktingar ur vattnet; de ska endast rapporteras så att polisen kan ta hand om dem och se till att de sänds tillbaka. Något som strider mot de urgamla reglerna till havs, som säger att man alltid räddar människor i nöd, att man aldrig låter någon drunkna om man kan hindra det. De gamla fiskarna hamnar därmed i en moralisk konflikt. Vid ett av fiskarnas råd försöker Nino få dem att inte hjälpa flyktingarna även av andra skäl: ”Turister vill inte se halvdöda illegala invandrare på våra stränder, de vill ha lugn och ro.”
Terraferma är en fin film, med en enkel historia som inte problematiserar särskilt mycket; budskapet är klart och tydligt. Men det är ett budskap som är högst angeläget. I en tid då den kollektiva solidariteten och empatin monteras ner, rentav motverkas, blir det allt viktigare att det finns individer som tar personligt ansvar och på den grundläggande frågan svarar: ”Ja, jag ska ta vara på min broder.”
(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)
När hon var yngre var Brittany Howard för blyg för att vara med i kören i baptistkyrkan hemma i Athens, Albama; hon nöjde sig med att nynna med i sångerna där hon satt i bänken. Som 13-åring började hon experimentera med att spela in låtar hemma i sin dator. Idag, som 23-åring, är hon självklar och karismatisk frontfigur i ett av de mest hypade amerikanska rockbanden, Alabama Shakes. Omkring sig har hon tre killar från hemstaden: basisten Zac Cockrell, gitarristen Heath Fogg och trummisen Steve Johnson.
Och det är bara att konstatera att hypen håller: Boys & girls är ett magnifikt debutalbum; varmt, svängigt, opretentiöst och charmigt. Och välbekant på något sätt. För samtidigt som de är unga och står för något nytt, ekar det att av gammal rythm & blues, southern soul och 70-talsrock. Creedence Clearwater Revival möter Staple Singers möter Kings of Leon, typ. I centrum står Brittany Howards fantastiska röst, som en mix av Janis Joplin och Aretha Franklin.
Visst kan invändas att texterna bitvis är lite enkla och ofärdiga. Men här finns ett genomgående tröstande och uppmuntrande drag jag gillar. Något som delvis verkar inspirerat av den gospelmusik hon hörde därhemma i kyrkan. Som när hon i Hold on sjunger: ”There must be someone up above sayin: Come on Brittany, you got to get back up! You got to hold on.”
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
Det finns orter
där tåget fortfarande stannar
men stationen är nedlagd
stationshuset igenbommat
Det är något smärtsamt vackert
över vemodet
hos dessa en gång så fyllda hus
