I filmen Tigrar möter vi den 16-årige talangen Martin vars fotbollsdrömmar går i uppfyllelse – för att sedan krossas. En personlig och drabbande berättelse från proffsfotbollens mörka baksida.
Många har lyft fram den ökande psykiska ohälsan bland unga de senaste åren. Orsaker som återkommer i berättelserna är olika former av prestationskrav och en upplevd ökad press. Så att vi den här sommaren hört en hel del om kopplingen mellan idrott och psykisk ohälsa är kanske inte så konstigt. För är det någonstans press och prestationskrav är ständigt närvarande, är det hos elitidrottare.
Under OS i Tokyo berättade bland annat den japanska tennisspelaren Naomi Osaka och den amerikanska gymnasten Simone Biel om sin kamp med depressioner och ångest, vilket satte fart på samtalen och debatten om elitidrottens villkor och baksidor.
Ronnie Sandahls nya film Tigrar kommer lägligt för att bidra till det samtalet. Det är dessutom en mycket bra film; fängslande, känslomässigt drabbande och driven av en suverän skådespelarinsats.
I Tigrar möter vi Martin, en 16-årig supertalang som får se sin dröm gå i uppfyllelse när han får proffskontrakt med den italienska fotbollsklubben FC Inter. Men mötet med den hårda och cyniska proffsfotbollens villkor blir brutalt och Martin får se sin dröm krackelera och falla sönder. Filmen är en fri tolkning av Martin Bengtssons självbiografiska bok I skuggan av San Siro från 2007.
Martin är helt fokuserad på fotboll; med ständig träning, hård kontroll på ätandet och uppmaningar till sig själv som ”tänk inte” är han inställd på en framtid inom fotbollen och att bli bäst. Men väl på plats i Milano blir han en bland många: alla i ungdomslaget är fulla av talang och ambition – och alla slåss de om en plats i A-laget. Varje nyanländ talang är ett hot mot den egna karriärdrömmen.
Lägg till det att Martin är yngst och inte pratar italienska. Vardagen på och utanför planen – spelarna bor alla i samma hus – präglas av konkurrens, pennalism och strikta regler, en del av dem outtalade.
Bilden av fotboll är stora gräsplaner, gigantiska arenor och publikhav. Även om den världen glimtar förbi här, är Tigrar en närmast intim film som följer huvudkaraktären Martin nära, nära. Detta gör den i högsta grad allmängiltig och till mycket mer än en ”fotbollsfilm”.
Filmen bärs från början till slut av Erik Enge. Med en sällsam närvaro och små medel, ofta skiftningar och nyanser i minspel och kroppshållning, är han totalt trovärdig och närmast självlysande i rollen som den nervige och alltmer plågade Martin. Det går nästan inte att slita ögonen från honom. Det skulle förvåna mycket om han inte får ta emot en Guldbagge för sin insats när det svenska filmåret summeras.
Visst är mycket här nattsvart, men tack och lov finns strimmor av ljus i den mörka berättelsen och till slut ett förmedlat hopp. Allt är inte förutbestämt, drömmar och målmedvetenhet kan kanaliseras till förändring.
Tigrar ger inga enkla förklaringar till varför Martin drabbas så hårt och bryts ned. Liksom så ofta när det gäller psykisk ohälsa är det flera faktorer som samverkar och den nådda gränsen kan ibland vara förutsägbar, ibland överraskande och närmast slumpartad.
I diskussionen kring elitidrott och psykisk ohälsa har främst den starka pressen lyfts fram. En press som ökat i takt med att pengarnas betydelse i idrotten blivit allt större. Som elitidrottare presterar du inte främst för din egen skull, du förväntas ”leverera”. I samband med OS sa Simone Biles att hon insett att hon inte längre tävlar för sig själv, utan för andra: ”Det gör ont i hjärtat att känslan av att få göra det jag älskar har ersatts av att främst försöka göra andra människor nöjda.”
Frågan ”för vems skull?” blir tydlig även i Tigrar. I klubbens och dess ägares ögon är den enskilde spelaren en ägodel, en handelsvara, en investering som ska ge högsta möjliga avkastning. Det gamla ordet ”livegen” känns otäckt passande.
Det är välkommet att berättelserna om proffsfotbollens baksidor ges utrymme, vid sidan av de framgångssagor och den hjältedyrkan som i övrigt präglar fotbollen och dess bevakning. Liksom det är välkommet att det breda samtalet om elitidrott och psykisk ohälsa nu på allvar kommit igång.
Nu väntar jag bara på att samtalet ska fördjupas till att också handla om hur själva grunden för så mycket av idrotten – tävlandet och konkurrensen – i sig kan vara problematisk för unga människor, som mest av allt behöver få veta att de duger som de är.
FILM Tigrar Regi: Ronnie Sandahl Manus: Ronnie Sandahl Genre: Drama I rollerna: Erik Enge, Frida Gustavsson, Alfred Enoch, Maurizio Lombardi m fl Svensk biopremiär: 27 aug 2021 Betyg: 4 (av 5)
Bilder: TrArt Film
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
