Annorlunda och befriande film om den randiga sorgen

Postat den 3 november, 2020 av Magnus

Det finns en död och vi lever mot den. Så lyder en fras som återkommer i Ulf Lundells roman Friheten. Med de orden vill huvudpersonen locka in människor i samtal kring livets förgänglighet. Jag har själv i olika sammanhang använt mig av formuleringen, då den träffar så rätt: Vi är alla ständigt på väg mot döden; ”jag går mot döden vart jag går”, som den gamla 1700-talspsalmen uttrycker det. Vi lever också våra liv med döden som ett slags fond, en bakgrund som skänker relief och proportioner åt våra dagliga liv. Det finns en död och vi lever mot den. 

Därför är det också viktigt att vi pratar med varandra om döden, både vår egen och andras; att vi hjälper varandra hitta förhållningssätt som kan hjälpa oss – och kanske till och med berika våra liv. För döden kommer vi inte undan, inte förlusterna, inte sorgen. I den processen kan den gångna helgens allhelgonafirande vara en viktig del. Det finns också alltfler böcker, tv- och radioprogram, filmer, teaterpjäser och poddar som lyfter frågorna kring döden, vilket är lika viktigt som välkommet. Faktiskt tycks den tystnad kring döden som i flera decennier präglat vårt samhälle nu äntligen vara bruten. 

Nyligen hade en amerikansk dokumentärfilm med titeln Dick Johnson is dead premiär på streamingplattformen Netflix. Den är gjord av regissören Kirsten Johnson, som använt sin yrkeskompetens och sina kontakter för att bearbeta sin pappas förestående död. Ett slags sorgearbete i förväg, då pappan diagnosticerats med demens och den gradvisa nedmonteringen är oundviklig. Då Kirsten redan förlorat sin mamma i Alzheimers, vet hon vad som väntar. Det är en film som inte liknar mycket annat i sin genre – och som överraskar, drabbar, värmer, tröstar och åskådliggör uttrycket att sorgen är ”randig”: den kan snabbt växla mellan olika sinnesstämningar.

C Richard ”Dick” Johnson har passerat 80-årsstrecket, bor i Seattle, är uppskattad psykiater med egen praktik och har bland annat arbetat mycket med självmordsproblematik. I filmen får vi se hur han får hjälp att flytta ut sina saker från sitt kontor och sätter på telefonsvararen som meddelar att ”Doctor Johnson har gått i pension och hans kontor är stängt”.

Kirsten Johnson bor i New York med sin familj, men har en nära kontakt med sin pappa och beskriver honom som sin bästa vän. När hon får höra från vänner och anhöriga att Dick börjat glömma saker och varit med om olika tillbud med bilen, skyndar hon hem till uppväxtstaden Seattle. 

Den förtvivlan och skräck hon känner inför att även hennes pappa nu ska tas ifrån henne är påtaglig. För att hjälpa både sig själv och Dick att hantera det som väntar, frågar hon om hon får filma honom. Inte bara det: hon vill iscensätta hans död på en rad olika dramatiska sätt, för att avdramatisera det ofrånkomliga slutet. Dick ger sitt samtycke. Bakom beslutet ligger nog också att Kirsten helt enkelt vill få tillbringa mer tid med sin älskade pappa.

Tillsammans med sitt filmteam och olika stuntmän arrangerar och filmar de sedan en rad situationer – som fall nedför en trappa och olycka i ett gathörn – den ena blodigare än den andra. Låter det absurt? Det är det. Samtidigt oerhört befriande, då skratt och tårar ryms och blandas på ett självklart sätt. Men egentligen står inte dessa iscensättningar i berättelsens centrum. Det hela tar istället formen av en metafilm, där vi får se ett slags ”behind the scenes” eller ”the making of” filmen om Dick Johnsons dramatiska död. Som helhet en ömsint dokumentär om Dick Johnsons åldrande, demens, kommande död och relationer. Mest av allt är det ett porträtt av en mycket älskad människa, pappa och morfar.

En viktig del av Dick Johnsons liv och filmen är den församling tillhörande Sjundedagsadventisterna där han varit medlem i stort sett i hela sitt liv – där också Kirsten är uppvuxen och fostrad, även om hon inte beskriver sig som aktivt troende längre. Vi möter en varm gemenskap som är väldigt tillåtande och förstående inför filmprojektet. Kirsten får bland annat filma när Dick provligger i en kista framme på podiet, som vore det hans egen begravning. I de briljanta och omtumlande slutscenerna spelar också församlingen och kyrkan en viktig roll.

I några scener med stor glimt i ögat filmas Dicks dröm om himlen och dess njutningar. Adventisternas tro att de döda vilar i sina gravar tills de uppväcks av Jesus vid hans återkomst, diskuteras och problematiseras en del. (Man kan faktiskt också se det som att Dick i de olika iscensättningarna får en viss träning på att återuppstå.) Men jag saknar en fördjupning av samtalen kring trons och kyrkans betydelse i Dicks liv och kring vad som gjort att Kirsten inte längre är aktiv adventist.

Så småningom tas beslutet att Dick ska flytta hem till Kirsten och hennes familj i New York. Här finns många vemodiga och gripande scener, främst kopplade till Dicks förvärrade demens och hans försämrade förmåga till minne, förståelse och orientering. Kirsten Johnson klarar dock den svåra balansgången; skildringen bir aldrig så närgången och explicit att den känns förnedrande eller respektlös.

Det sägs att sorgen är kärlekens baksida och pris. Vilket blir väldigt tydligt i Dick Johnson is dead. För även om den kan beskrivas som en annorlunda och befriande film om död och sorg, är den framför allt en stark och vacker film om kärlek.

FILM
Dick Johnson is dead
Regi: Kirsten Johnson
Manus: Kirsten Johnson, Nels Bangerter
Genre: Dokumentär/Drama
I rollerna: Dick Johnson, Kirsten Johnson, Ana 
Hoffman m fl
Streaming: Netflix
Betyg: 4

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Spännande och gripande om barn på flykt

Postat den 22 oktober, 2020 av Magnus

Vissa historier måste berättas – och fortsätta att berättas. 

I år är det 75 år sedan andra världskrigets slut; de som själva erfor och minns krigets fasor och nazisternas brott mot mänskligheten blir allt färre. År läggs till år, distansen ökar till det fasansfulla som pågick i Sveriges absoluta närhet. Därför behöver vi fortsätta att på olika sätt och nivåer berätta och samtala kring det som faktiskt hände de där åren. Det är extra angeläget då vår samtid inte bara visar tecken på glömska och förnekelse, utan också på att nazism och antisemitism på nytt är på frammarsch. Vi ser oroande tendenser till såväl normalisering som aningslöshet även i Sverige. 

Därför är den norska filmen Flykten över gränsen lika angelägen som välkommen. Inte minst då det är en barn- och familjefilm, vilka inte så ofta brukar ha andra världskriget som tema. Regissören Johanne Helgeland – som tidigare arbetat mest med reklamfilm och tv-serier – har för sin spelfilmsdebut valt att filmatisera barnromanen Over grensen, skriven av författaren Maja Lunde (mest känd för succéromanen Binas historia). Historien utspelar sig i ett Norge ockuperat av Nazityskland, där judar förföljs och även deporteras. I eftertexten får vi veta att 773 norska judar deporterades av nazisterna, medan över 1000 lyckades fly till Sverige.

Vi möter syskonen Gerda (spelad av Ann Sofie Skarholt) och Otto (Bo Lindquist-Ellingsen), vars föräldrar dem ovetande gömmer eftersökta norska judar och hjälper dem fly till Sverige. När föräldrarna anges och dagarna före jul förs bort av poliser och de två blir ensamma kvar i huset, hittar de gömda i källaren de två norskjudiska barnen Daniel (Samson Steine) och Sarah (Bianca Ghilardi-Hellsten). Gerda och Otto tar nu på sig uppgiften att i föräldrarnas ställe hjälpa dem ta sig till Sverige. 

Det vill säga, för den rättrådiga Gerda är det med barnets klarsynta logik självklart att hjälpa dem, medan storebrodern Otto till en början är motvillig. Han har via en kompis blivit medlockad till det norska nazistpartiet Nasjonal Samlings möten, där han fått höra att judarna är onda och att kriget och ockupationen är deras fel. Otto följer trots sin tveksamhet ändå med – men kan de andra lita på honom? Frågan är ytterligare ett rafflande orosmoment som läggs till alla andra i denna actionfyllda och olidligt spännande film. 

De flyende barnen får erfara att det finns människor som vill hjälpa dem, men också de som står på tyskarnas sida i fråga om judarna. De lyckas ta sig till Halden, där kusinen Per (Henrik Siger Woldene) hjälper dem vidare mot den svenska gränsen – bitvis förföljda genom snötyngda skogar av tyska soldater med hundar … 

Berättelsen bärs fram av de fyra barnen, och alla skådespelare gör fina insatser. Ann Sofie Skarholt är filmens självklara medelpunkt som den kluriga, rättrådiga och modiga Gerda, som ser sig som musketör och försvarare av det rätta. Till filmens förtjänster hör att människor överlag inte gestaltas som alltför entydiga, såväl barnen som de vuxna tillåts vara komplexa, även hos de tyska soldaterna kan man hitta tveksamhet och till och med empati. Allt är inte förenklat svart eller vitt, här finns nyanser och gråzoner som ökar trovärdigheten.

Filmens barntillåtna format innebär naturligtvis att en hel del inte berättas; som detaljer kring de krigets hemskheter som är berättelsens fond. Men på vissa punkter skulle jag kanske önskat lite större tydlighet och viss fördjupning – som varför en del norrmän valde att sympatisera med nazisterna medan andra engagerade sig i motståndsrörelsen, liksom vad som ligger bakom Ottos val och ändrade inställning. Å andra sidan är det väl så att barns åsikter och val – för den del även vuxnas – ofta har känslomässiga orsaker och mer med tillfälligheter än med djupa övertygelser att göra.                      

Som helhet är Flykten över gränsen en välgjord, fängslande och nervkittlande film. En levande och engagerande historielektion – en film att se med hela familjen, för att sedan samtala kring. Här finns också viktiga och tydliga kopplingar till vår egen tids främlingsfientlighet och nyvaknade nationalism, liksom till synen på flyktingar och flyktingmottagande. När den tveksamme Otto frågar Per varför de ska utsätta sig för fara för Daniel och Sarahs skull – ”de är ju inte som vi” – blir svaret: ”De är människor precis som vi, och människor hjälper varandra.”

FILM
Flykten över gränsen
Regi: Johanne Helgeland
Manus: Maja Lunde, Espen Torkildsen
Genre: Drama/Familjefilm
I rollerna: Ann Sofie Skarholt, Bo Lindquist-Ellingsen, 
Samson Steine m fl
Svensk premiär: 23 oktober 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.

Publicerat i Artiklar, Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Varmt mänskligt om människor på flykt

Postat den 23 september, 2020 av Magnus

Den svenska politiska debatten om flyktingmottagande och integration blir alltmer en tävling i stängda gränser, orimliga villkor och ifrågasättande av de människor som flyr och som söker ett värdigt liv hos oss. 

Jag lyssnar och försöker höra ett uns av empati och en antydan till insikten ”det kunde varit vi” – men förgäves. Istället fler misstänkliggöranden och ett upprepat ”vi” mot ”dom”. Samtidigt berättar nyheterna hur tusentals barn sover under bar himmel på den grekiska ön Lesbos, efter att flyktinglägret Moria brunnit ned. 

Det är med den bakgrunden jag ser David Aronowitsch nya dokumentärfilm Idomeni, där vi får följa två yazidiska familjer som flytt IS förföljelser och folkmord. 

Historien börjar i mars 2016 i det grekiska flyktinglägret Idomeni vid den nordmakedoniska gränsen. Nadia och Nawaf har tillsammans med sex av sina barn kommit dit, för att försöka ta sig vidare till Tyskland. Vi möter också Yasir, vars hustru Khalida är fånge hos IS. Deras sjuårige son Sizar finns i Tyskland hos släktingar. I en stark sekvens berättar Yasir hur deras andra son Adham dödades av IS när han var ett år och tre månader, framför ögonen på Khalida.

Flytten går till ett nytt läger och kampen för att komma till Tyskland fortsätter, liksom kampen för Khalidas frigivning. Filmen följer de båda familjernas liv och öde fram till september 2019.

En dag sker en otäck olycka: två pojkar drunknar i en damm. En händelse som tillåts ta stor plats i berättelsen, då den präglar inte minst barnens upplevelse av livet i lägret. Nadias och Nawafs son Saber var med när det hände, och han försöker trösta Musafer, brodern till en av de omkomna: ”Din bror var som min bror, du kan berätta allt för mig.” ”Jag önskar att vi hade stannat i Irak och aldrig kommit hit”, säger Musafer mellan tårarna.

Vi får lyssna till många fina samtal mellan barnen. Här finns mycket klokskap och medkänsla. På grund av svåra omständigheter har de tvingats bli vuxna alltför tidigt, samtidigt som de behållit leken, fantasin och barnets självklara hoppfullhet. I samtalen blandas sorg, rädsla och flykt med Michael Jackson, tv-spel, Nike och Adidas och frågan om vilka bilar som är bäst.

Trots den dramatiska kontexten – flykten från krig och kampen för ett nytt och tryggt hem – är det överlag lågmält berättat, mycket tillåts att vara antytt och underförstått, kameran kryper nära och det känns som att vi får lära känna personerna.

Det här är de människor som i den svenska flyktingdebatten blivit ett ansiktslöst ”dom” och som alltmer avhumaniserats. Egentligen är det väl så att hela den nuvarande politiken bygger på att vi överhuvudtaget inte ska se de verkliga människorna framför oss; bara så kan vi förtränga och undvika att ta vårt medmänskliga ansvar.

Idomeni sopar effektivt bort den förträngningen. Filmen får mig att känna en stark samhörighet med Yasir, Khalida, Saber och de andra – och det blir närmast självklart att solidarisera sig med dem och deras öde. Vågar du se den?

FILM
Idomeni
Regi: David Aronowitsch
Manus: David Aronowitsch
Genre: Dokumentär
Foto: Pia Lehto                                                                                                 
Medverkande: Nadia Sobji, Nawaf Ibrahim, Yasir Bashar m fl
Svensk premiär: 25 sep
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Den banala ondskan och makten att vägra

Postat den 10 september, 2020 av Magnus

Det är närmast oundvikligt att den iranske regissören Mohammad Rasoulofs nya film There is no evil för tankarna till den tysk-judiska politiska tänkaren Hannah Arendt och hennes mest berömda uttryck: den banala ondskan. Det formulerades när hon rapporterade från rättegången mot SS-officeren och nazistförbrytaren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961. Arendt målar i sin omdiskuterade text bilden av Eichmann, som administrerade förintelsen av miljoner judar, som en torr och duktig byråkrat. Som en som bara lydde order, en kugge i ett maskineri, en liten del av en ond struktur – inte en ond individ. Därmed blir ondskan “banal” och kan lätt få spridning och utföras av vem som helst av oss, om vi inte tar personligt ansvar för våra handlingar.

There is no evil består av fyra kapitel, novellfilmerna There is no evil, She said: You can do it, Birthday och Kiss me. Den som binder dem samman är kopplingen till de avrättningar som sker i stor omfattning i Iran: enligt Amnesty International avrättades minst 251 dödsdömda personer (bekräftade fall) i landet under 2019. 

Rasoulof lägger fokus på dem som tvingas utföra avrättningarna; människor som vi annars skulle referera till som “vanliga”: skötsamma samhällsmedborgare, sådana vi ganska lätt känner igen oss i. I Iran är det ofta rekryter som gör sin militärtjänstgöring som utför avrättningar – som tvingas dra undan stolen för de dömda när de hängs. Lägg till detta att i Iran är militärtjänstgöringen en nyckel till framtiden: utan den kan du inte ta körkort, inte få ett pass, det blir svårt att få jobb, omöjligt att göra karriär.

There is no evil är vacker och storslagen, lämpad för bioformat, kärleksfullt berättad och med fina skådespelarinsatser. De olika kapitlen är fristående men vävs skickligt samman så att problematiken belyses från olika håll. Sinsemellan är berättelserna ganska olika, här finns allt från passionerad romantik och action till enkelt och stillsamt vardagsliv. Människorna vi möter är alla på ett eller annat sätt kopplade till verkställandet av avrättningar; en del har accepterat sitt öde, lytt order, medan andra vägrat. Konsekvenserna av det ena eller andra rullas upp inför våra ögon, både de omedelbara och de mera långtgående. 

Det är på en gång varmt mänskligt och gastkramande klaustrofobiskt. Tillsammans målar de olika historierna bilden av hur det är att leva i ett auktoritärt samhälle där valfriheten och handlingsfriheten är gravt beskuren, där acceptansen och förträngningen ofta tycks vara enda vägen till ett rimligt liv. Däri ligger det klaustrofobiska: vart jag än vänder mig är dörren stängd. “Om vi vägrar, krossar de våra liv”, säger Javad, en av huvudpersonerna, som är på permission från sin tjänstgöring.

Även om människornas situation skildras i all sin komplexitet och huvudärendet inte är att klandra dem för deras olika val, är det en rannsakande och moraliskt uppfordrande film. Utan förenklingar eller försköningar tycks den vilja ställa frågan: “Vad skulle du ha gjort?”

Det råder ingen tvekan om Mohammad Rasoulofs egen ståndpunkt. Att göra motstånd mot orättvisor och förtryck går som en röd tråd genom hans liv och filmproduktion. I intervjuer har han mer än en gång hänvisat till Vacláv Havels formuleringar om att den makt de maktlösa har kvar är den att säga nej. I There is no evil låter han också en av filmens personer säga: “Din makt ligger i att vägra.”

Rasoulof vet själv vad det är att göra motstånd mot makten – och att priset kan vara högt. Strax efter att filmen vann Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin i februari i år – där den också vann den ekumeniska juryns pris – fick han order om att infinna sig till ett tidigare utdömt ettårigt fängelsestraff. Det var inte första gången.

När han 2017 återvände från Cannes-festivalen där han prisats för sin film A man of integrity – en film om korruption och orättvisor i hans hemland – konfiskerades hans pass och han förbjöds att lämna landet. Vad ännu värre var: han belades med yrkesförbud. Trots detta har han otroligt nog med hjälp av sina medarbetare och skådespelarkontakter lyckats skapa denna storartade långfilm ”i smyg”. Eftersom kortfilmer inte tilldrar sig myndigheternas intresse på samma sätt som långfilmer, valde han att göra fyra kortfilmer som sedan sattes samman till långfilmsformat.                      

Samtidigt som There is no evil pekar på den strukturella ondskans makt och vikten av medvetna och modiga val för att inte normalisera den, inger – som jag tolkar det – dess sista och mest ömsinta kapitel ett visst hopp: Det finns kanske ingen självklar automatik i att vår vägran får så negativa konsekvenser att den inte är värd priset – inte ens i auktoritära stater. När vi väljer bort och förlorar något, kan vi ibland också vinna något annat. Inte bara för andras del, utan också för vår egen.

FILM
There is no evil
Regi: Mohammad Rasoulof
Manus: Mohammad Rasoulof
Genre: Drama 
I rollerna: Baran Rasoulof, Mahtab Servati, Mohammad Seddighimehr m fl.
Svensk premiär: 11 sep 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Snygg thriller om vår jakt på lycka

Postat den 1 september, 2020 av Magnus

Det finns i samtiden en tydlig strävan efter såväl lycka som autenticitet, äkthet. Men hur definierar vi denna äkthet? Finns den ens? Och går den i så fall att kombinera med det vi kallar lycka? Inre harmoni kräver väl åtminstone en viss förträngning: att inte tillåta den motsägelsefullhet vi bär på som människor att ständigt vara närvarande. Men är vi då autentiska?

Dessa och liknande frågor väcks av den österrikiska regissören Jessica Hausners nya film Little Joe. I ett brittiskt laboratorium möter vi bioingenjören Alice Woodard (Emily Beecham). Hon leder arbetet med att utveckla en ny blomma – som hon döpt till Little Joe efter sin son Joe (Kit Connor). I en upptagen tid som vill ha lättskötta krukväxter, kräver den här blomman tvärtom mycket omvårdnad och uppmärksamhet, helst ska man även prata med den. ”Vad den här växten behöver är kärlek”, säger labbassistenten Chris (Ben Whishaw). I gengäld utsöndrar den då via sin doft lyckohormonet oxytocin. 

Naturligtvis finns det mycket pengar att tjäna på ”världens första antidepressiva lyckoväxt” – och Little Joe ska snart presenteras på en stor blomstermässa. Men via kollegan Bella (Kerry Fox) börjar misstanken gro hos Alice att Little Joes pollen skapar personlighetsförändringar hos den som andas in det. De verkar visserligen lyckliga, men också märkligt känslokalla och helt fixerade vid Little Joe. De är helt enkelt inte längre sig själva. En av testpersonerna säger: ”Jag känner mig om en skådespelare som spelar mig själv.”

Alice har i smyg tagit hem ett exemplar av Little Joe, och hon tycker sig nu se förändringen hos sin son, som plötsligt är avvisande och vill flytta till sin pappa som han tidigare inte velat umgås med. Eller är det bara puberteten och vuxenblivandet? Alice, som har skuldkänslor för att ha prioriterat arbetet framför Joe, vet inte vad hon ska tro. Flera av hennes forskarkollegor försöker övertyga henne om att hon bara fantiserar. Men de har ju också andats in det där pollenet … Och nog verkar de förändrade? 

Jessica Hausner – som tidigare bland annat gjort guldbaggebelönade Miraklet i Lourdes – har skapat en egensinnig och starkt stiliserad film, såväl vad gäller miljöerna som människorna. Här finns en återhållsamhet i uttrycken som för tankarna till Georgios Lanthimos filmer (The killing of a sacred deer m fl). Allt detta bidrar till den smygande thrillerstämningen, vilken också förstärks av den framträdande musiken. Här finns flera fina skådespelarinsatser – och även om Little Joe inte riktigt lyckats gripa tag på allvar, är dess frågeställningar angeläget oroande och snyggt gestaltade.                      

Vi i publiken hålls i ovisshet, och tvivlar liksom Alice på vad som egentligen är sant. Blir de här människorna verkligen personlighetsförändrade? Och om det är så, är det kanske ändå ett pris värt att betala för lyckan? Antidepressiva läkemedel beskrivs ju också som att kapa toppar och dalar i känslolivet. Och som Alices chef säger: ”Vem kan bevisa vilka känslor som är äkta? Och vem bryr sig?”

FILM
Little Joe
Regi: Jessica Hausner
Manus: Géraldine Bajard, Jessica Hausner
Genre: Drama/Thriller                                                                                     
I rollerna: Emily Beecham, Ben Whishaw, Kit Connor m fl
Svensk premiär: 28 aug 2020
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Absurd komedi om likheter på gott och ont

Postat den 18 maj, 2020 av Magnus

Det kan låta uttjatat, men insikten att ”det mest privata är det mest allmängiltiga” är ofta en nyckel till konst som vill beröra. Att gå till sig själv för att nå fram till andra. Den existentiella grundtanken är att vi människor är mer lika än olika, och att de världar vi skapar därför påminner mer om varandra än vi tror. I takt med globaliseringen blir detta allt tydligare – och likheten förstärkt.

”Som konstnär måste du alltid ha tilltro till att dina erfarenheter inte är lokala utan universella”, säger filmregissören och skådespelaren Elia Suleiman, kristen palestinier från Nasaret i Israel, i en intervju. Detta blir extra intressant då han vuxit upp och lever i ett ”konfliktområde”; något många av oss betraktar som ”där borta”, ett filter genom vilket vi ser på platsen och människorna. 

Suleimans genombrott kom med flerfaldigt prisbelönade Gudomligt ingripande (2002), en kärlekshistoria med förhinder i Israel-Palestina. I sina filmer har han på sitt alldeles egna sätt speglat den palestinska vardagserfarenheten av att leva i konflikt och under ockupation. Genom sitt rika bildspråk och sin varma humor lyckas han på ett tydligt sätt lyfta fram absurditeten med orättvisorna i sitt uppdelade hemland. Men framförallt lyckas han göra berättelserna allmängiltiga, och lyfter därmed av ”där borta”-glasögonen från oss i filmpubliken.

I hans nya film It must be Heaven är temat detsamma, men perspektivet ett annat. Suleiman spelar en fiktiv version av sig själv, som utan ord betraktar sin omvärld. I en metahistoria reser han till Paris och New York för att hitta finansiering till just den här filmen. (”Inte tillräckligt palestinsk”, säger representanten för det franska filmbolaget.)

Elia Suleiman har ofta jämförts med filmmakaren och komikern Jacques Tati, ett släktskap som är tydligt även här. Men Suleimans humor är mörkare, mer experimentell, och för snarare tankarna till Roy Andersson – vilket också förstärks av berättartekniken med tablåer och magnifika bildlösningar. Genom de löst sammansatta scenerna löper frågor om palestinsk identitet, vår längtan efter något att kalla ”hemma” – och om gräset verkligen är grönare på andra sidan. 

Filmens Elia, som lämnar sitt hemland trött på uniformerad bevakning, polisvåld och hårda kontroller, betraktar nu med sin vemodiga men nyfikna blick en militär uppvisning i Paris, ökad närvaro av poliser och uniformerade vakter, liksom noggranna säkerhetskontroller. I en absurd scen ser han hur människor i New York utför veckohandlingen bärande på automatvapen. Som vill han visa att våldet och den uniformerade ”säkerheten” inte (längre) är isolerade till vissa länder. Med Elia Suleimans egna ord: Palestina är ett mikrokosmos av världen, men världen är också ett mikrokosmos av Palestina.

Ibland blir filmen övertydlig och ibland blicken för manlig. Stundtals känns den också lite ofokuserad, närmast disträ. Men som helhet är det en varm, rolig och eftertänksam film om vår gemensamma storhet och litenhet som människor.

FILM
It must be Heaven
Manus & regi: Elia Suleiman
Genre: Komedi
Huvudpersoner: Elia Suleiman, Kareem Ghneim, Vincent Maraval m fl
Streaming: triart.se
Svensk premiär: 8 maj 2020
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: TriArt Films

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Humor och allvar på kollisionskurs

Postat den 29 april, 2020 av Magnus

Den engelske komikern Ricky Gervais, som fick sitt stora genombrott med tv-serien The Office, tillhör numera de stora humorstjärnorna med mängder av tv-serier, filmer, böcker och föreställningar bakom sig. Även om han ofta förknippas med pinsamhetshumor och provocerande vulgaritet, har han också en betydligt mer lågmäld och reflekterande sida. Han är övertygad ateist och starkt religionskritisk, men bärs också av en varm humanism. Inte sällan brottas han på ett kreativt sätt med de existentiella frågorna om mening, ansvar och medmänsklighet.

I tv-serien After life får han kombinera flera av sina sidor. Ricky Gervais har både skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen som journalisten Tony, som har förlorat sin hustru Lisa (Kerry Godliman) i cancer. Han sörjer henne oerhört och har tappat sin egen lust att leva. Då det värsta redan hänt honom, bryr han sig inte om konsekvenserna av det han gör och inte gör. Han sprider cynism omkring sig och är både otrevlig och elak i sin ”ärlighet”.

I den första säsongen (2019) får vi följa Tonys kamp med sorgen och tomheten. När han en dag på kyrkogården möter den betydligt äldre änkan Anne (Penelope Wilton), är det början på en vänskap som långsamt får Tony att förändras. Deras återkommande samtal på en bänk framför sina älskades gravar, blir den plats varifrån ljuset börjar sippra in i den mörka berättelsen. Ja, mörk – men fortfarande en komedi, med plats för många skratt. After life kombinerar skickligt närmast buskisaktig situationskomik med allvaret kring livets svåra frågor. När den första säsongen slutar, har vi fått vara med på en resa med både igenkänning och överraskningar som faktiskt tagit oss någonstans. Slutet gott, allting gott.

Men inte riktigt. After life blev en stor tittarsuccé. Därför har vi nu fått en andra säsong. Tyvärr. Vi får sex nya avsnitt med mer av samma – men sämre. Framför allt är det inte alls lika roligt, vilket är förödande för en komedi med ambitioner. Där Tony tidigare själv levererade mycket av humorn med sin tajming och sina bitska kommentarer, har han nu överlag rollen av den ”nye” Tony; den empatiske och hygglige killen. 

Nu är det de andra karaktärerna vi ska skratta åt (sällan med) – och flera har skruvats så att de är rena karikatyrerna. Dessutom utan finess i replikerna. Till exempel har terapeuten (Paul Kaye) nu helt flippat ut i vulgär sexism. Och han är inte ensam.

Könsordshumorn blir lite väl barnslig och malplacerad när den kombineras med en faktiskt finstämd berättelse om sorg, kärlek, relationer och livets meningsfullhet. Det känns som att Ricky Gervais inte riktigt vågar stå för sitt allvar, och därför vridit upp tonläget i humorn till plump flabbnivå för kontrastens skull. Det som i säsong ett balanserades och vävdes ihop på ett överraskande lyckat sätt, faller här närmast isär i två parallella spår. 

Ibland bör man nöja sig med att se den första säsongen av en tv-serie, särskilt om den har ett bra slut. Sällan har det varit så tydligt som här.

TV-SERIE
After life – Säsong 2
Regi: Ricky Gervais
Manus: Ricky Gervais
Genre: Komedi/Drama
I rollerna: Ricky Gervais, Ashley Jensen, Tony Way m fl
Streaming: Netflix
Premiär: 24 april 2020
Betyg: 2 (av 5)

Bilder: Netflix Media

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Mänsklig värme mitt i krigets helvete

Postat den 27 april, 2020 av Magnus

Krig är ett helvete. Även om berättelserna finns runt omkring oss, ibland närmare än vi tror, har många av oss – tack och lov – ingen som helst erfarenhet av att leva i detta helvete. Men så länge krig är en del av den gemensamma mänskliga erfarenheten, finns all anledning för oss att försöka ta reda på hur det är. Vi behöver ta del av berättelserna, både direkt från människor vi möter och via reportage, bilder, filmer, böcker. Hur jobbigt det än är.

I Waad al-Kateabs flerfaldigt prisbelönade dokumentärfilm Till min dotter förflyttas vi till Syrienkrigets våldsamma vardag i den belägrade och sönderbombade staden Aleppo. Där vi också möts av överraskande mycket mänsklig värme, empati, hopp och uppfinningsrikedom mitt denna extremt omänskliga situation. Det är en lika omskakande som fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande.

Det som började 2011 i spåren av ”den arabiska våren” med protester mot regimen, eskalerade snart till ett blodigt inbördeskrig med inblandning av flera stater och aktörer – som fortfarande pågår. 12 miljoner människor, över halva landets befolkning, beräknas hittills ha drivits på flykt.

Som 18-åring flyttar Waad al-Kateab till Aleppo för att studera på universitetet. Hon engagerar sig i den nyvaknade proteströrelsen och bestämmer sig för att filma den revolution som tycks vara på gång. Hon fortsätter när stridigheterna börjar och sedan övergår i fullskaligt krig. Hon är vän med Hamza, som är läkare, de blir ett par och beslutar sig för att stanna i Aleppo, där Hamza arbetar på ett av de sjukhus som fortfarande finns kvar. De gifter sig och får dottern Sama. De väljer ändå att stanna – tills det i december 2016 blir omöjligt, de allierade ryska styrkorna har då intagit även östra Aleppo.

Filmen är utformad som ett brev till Sama, för att berätta om hennes första år och försöka förklara föräldrarnas val att stanna kvar trots riskerna. ”Kommer du att klandra mig för att jag stannade eller för att jag lämnade?”, frågar Waads berättarröst.

Hamza och den andra vårdpersonalen sliter dag och natt med att ta hand om människor som skadats och dödats i de ständiga attackerna på civilbefolkningen, där även sjukhusen bombas. Här finns många hjärtskärande scener – påfallande många av dem som dödas är barn – men också heroiska och ibland närmast mirakulösa livräddningsinsatser.

Det mest förundrande är att se hur människor under extrema omständigheter lyckas skapa något slags ”normalitet”; där det trots bombraiderna är möjligt att laga mat, umgås, söva barn, undervisa, skratta och leka. Att de minsta barnen inte vet om någon annan verklighet än bombregn över redan raserade hus, är kanske den tyngsta av de insikter som filmen förmedlar.

Till min dotter är en unik, närgången och högst personlig inifrånskildring av att leva i krig – men också ett starkt vittnesbörd om mänsklig värdighet, kärlek, osjälviskhet och verkligt mod. Strimmor av ljus faller hela tiden in i den mörka historien. Det gör inte mörkret mindre mörkt, men visar att det inte är hela sanningen. Varken om människan eller världen.

FILM
Till min dotter
Originaltitel: For Sama
Regi: Waad al-Kateab, Edward Watts
Genre: Dokumentär 
Huvudpersoner: Waad al-Kateab, Hamza al-Kateab, Sama al-Kateab m fl
Streaming: SF Anytime, Cineasterna
Svensk premiär: 13 Mars 2020
Betyg: 5 (av 5)

Bilder: Studie S Entertainment

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Flykten till frihet, vägen till sig själv

Postat den 4 april, 2020 av Magnus

I tider av karantän och inställda kulturevenemang är streamingtjänsterna ett bra och tillgängligt alternativ. Temat i Netflix-serien Unorthodox – berättelsen om en ung kvinnas uppbrott från en ultraortodox judisk miljö – landar också märkligt väl i vår tillvaro av påtvingad social distans.

När den 19-åriga Esty Shapiro från sina nyblivna vänner i Berlin får frågan varför hon lämnat sitt hem i den ultraortodoxa judiska kommuniteten i Williamsburg i New York, svarar hon: ”Gud förväntade sig för mycket av mig.” Hon tillägger: ”Nu måste jag hitta min egen väg.”

Det är denna i grunden allmängiltiga brottning som är temat för Netflix nya miniserie Unorthodox: spänningen och ibland konflikten mellan andras förväntningar – familjens, vännernas, samhällets, Guds, religionens, traditionens – och värnandet om sin egen person; sin fria vilja och sin längtan. I sökandet efter den väg som är vår, kan gemenskapen vara både en hjälp och ett hinder. I ju högre grad den bärs upp av ojämlika maktstrukturer, desto mindre blir utrymmet för individualitet. Särskilt för den med liten eller ingen makt.

Berättelsen tar sin början i Estys uppbrott, då hon lämnar sitt hem, sin man och sitt sammanhang och flyr – även om hon själv inte vill formulera det så – till Berlin. Den stad där hennes mamma redan finns. Hon som själv 16 år tidigare bröt upp från Williamsburg för ett annat liv, och lämnade Esty att växa upp med sin faster och farmor. Sveket gör att Esty inte i första taget söker upp mamman. Hon hamnar istället av en tillfällighet hos ett gäng unga musikstudenter, där hon känner en försiktig samhörighet.

Estys nya liv i Berlin vävs ihop med tillbakablickar på hennes uppväxt i Williamsburg och det som ledde fram till uppbrottet. Livet i den ultraortodoxa judiska miljön känns autentiskt och trovärdigt, och skildras med respekt och värme. Den kritiska blicken är egentligen inte riktad mot religiositet eller tradition, utan mot slutna och kontrollerande gemenskaper och patriarkala maktstrukturer. En svår balansgång, men Unorthodox lyckas över förväntan. Att så mycket av samtalen i serien sker på jiddisch är i sig en stor kulturgärning.

Serien bygger delvis på Deborah Feldmans självbiografi Unorthodox, där hon berättar om sitt eget uppbrott från den chassidiska Satmar-kommuniteten i Williamsburg och sin flytt till Berlin. Israeliska Shira Haas – som vi bland annat sett i hyllade Netflix-serien Shtisel – gestaltar Esty med en stark, magnetisk närvaro och nyansrikedom som fångar från seriens första scen till den sista.

Snart landar även Estys man Yanky (Amit Rahav) och hans kusin Moishe (Jeff Wilbusch) i Berlin, utsända av rabbinen för att hitta Esty. En avgörande faktor till uppdraget är att de fått veta att hon är gravid. De båda är minst sagt olika och representerar vitt skilda – men inte ovanliga – sätt att hantera en sekteristisk uppväxt och tillhörighet: Yanky är en försiktig och känslig själ, som lydigt underordnar sig och är rädd att göra fel. Den betydligt mer världsvane Moishe är pragmatism och dubbelmoral personifierad: ”Det finns en särskild Torah för resor.” Tillsammans blir de därmed också något av seriens ”comic relief”, faktiskt lite för mycket.

”Du bör veta att jag är annorlunda jämfört med de andra”, säger Esty vid sitt första möte med sin blivande make Yanky. ”Annorlunda är bra”, svarar han. En kommentar som tycks komma från hjärtat, men som saknar täckning i hans egen handlingskraft. Medan Esty i sig har en integritet och ett driv som gör att hon instinktivt motsätter sig de strikta regler – varav många bara gäller kvinnor – hon förväntas underordna sig.

Fokus i Unorthodox ligger inte främst på Estys frigörelse, utan på hennes väg till självständighet och egen identitet. Att vägra kontroll och förtryck är en sak. Men vem är hon när inte längre kollektivet definierar henne? Hur kan hon själv, som individ, ta ansvar för att leva ett liv utifrån sin övertygelse, sin längtan och sin tro?                      

Det här är frågor som berör oss alla – och de blir märkligt aktuella just nu i coronasmittans tid, när restriktioner och social distansering tvingar oss att i skarpt läge hantera förhållandet mellan kollektiv och individ i våra egna liv. När spelplanen ritas om och den tidigare gemenskapen inte längre finns där, vem är jag då? Hur tar jag på egen hand ansvar för mitt liv och mitt agerande? 


 TV-SERIE
 Unorthodox
 Regi: Maria Schrader
 Manus: Anna Winger, Alexa Karolinski
 Genre: Drama 
 I rollerna: Shira Haas, Amit Rahav, Jeff Wilbusch m fl
 Streaming: Netflix (4 avsnitt)
 Premiär: 26 Mars 2020
 Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Församlingsherde med stulen prästkrage

Postat den 13 mars, 2020 av Magnus

”Vi är här för att påminna oss om något väldigt viktigt: Var och en av oss är Kristi präst.” Fader Tomasz pekar på de unga männen som samlats till mässa på den polska ungdomsvårdsanstalten: ”Jag, du, var och en av er.” Föga anar han att en av internerna så småningom kommer att ta hans ord högst bokstavligt.

I regissören Jan Komasas nya film Corpus Christi möter vi den 20-årige Daniel (Bartosz Bielenia) som är dömd för misshandel och dråp. Under strafftiden har han hittat en fristad i anstaltskyrkan, där han på olika sätt hjälper till, bland annat som sångsolist. När han blir villkorligt frigiven vill han läsa till präst i katolska kyrkan, men får höra att det inte är möjligt med hans kriminell bakgrund. Fader Tomasz ordnar istället ett arbete åt honom på ett sågverk i en by i södra Polen.

Väl där passerar han förbi sågverket och går in i kyrkan, där han träffar Marta (Eliza Rycembel). När hon frågar om han jobbar på sågverket, får han ett infall, nekar och säger att han är nyutexaminerad präst. Han visar en prästskjorta han snott med sig och presenterar sig som Fader Tomasz – och får då ett helt annat mottagande. Prästen i församlingen visar sig behöva ledigt en tid och erbjuder vikariatet till Daniel, som låter sig övertalas.

Med hjälp av det han lärt sig av Fader Tomasz och Google tar han sig an uppgifterna; leda mässan, ta emot bikt, göra sjukbesök, hålla i förrättningar. Med sin oortodoxa och vardagsnära stil blir han snabbt populär hos byborna: social, empatisk, lika knivskarp som charmigt naiv och med sidor som ingen förväntar sig hos en präst. Daniel växer alltmer in i sin roll, både hans allvar och frimodighet ökar, han vågar utmana både makten och traditionerna.

Byn lider av ett stort trauma: Sju människor, varav sex ungdomar, har omkommit i en bilolycka, som inte bara lämnat sorg utan också skuld och splittring efter sig. Daniel närmar sig denna giftiga härd med viljan att underlätta sorgearbetet, men också för att söka rättvisa och försoning.

Vi i biopubliken svävar hela tiden i ovisshet kring Daniels egen tro, liksom hans egna tankar kring det som pågår. Bartosz Bielenia gör en fantastisk insats som Daniel, det är svårt att slita blicken från honom. Inte minst hans ögon, med vilka han förmedlar så mycket outtalat. Trots en del luckor och viss bristande trovärdighet i berättelsen, är det lätt att omfamna Daniel, att hoppas på honom och önska honom ett gott slut. Men vi väntar också nervöst på att hans förflutna ska komma ifatt honom. Vilket förstås är oundvikligt.

Är Daniel bara en simpel bedragare eller ett slags Kristusfigur? Är hans tid i församlingen bara en ljus parentes i ett liv på förhand bestämt till mörker och våld? Spelar den inre tron någon roll, när ord och handlingar i Guds namn leder till försoning, hopp och upprättelse? Frågorna som väcks är många, liksom inspelen till samtal kring tro, teologi och kyrklig tradition.                      

Den riktige Fader Tomasz inledande ord syftar på att Gud och tron är tillgänglig för precis alla. För mig utvecklar sig Corpus Christi till en stark påminnelse om just denna gränslösa tillgänglighet och inklusivitet. 

FILM
Corpus Christi
Regi: Jan Komasa
Manus: Mateusz Pacewicz
Genre: Drama 
I rollerna: Bartosz Bielenia, Eliza Rycembel, Aleksandra Konieczna m fl
Premiär: 13 mars 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Lucky Dogs

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar