Tycker & tror

Jag åker mycket tåg i mitt arbete. Då får jag höra både det ena och andra. Häromveckan satt en ung mamma med sin son på platserna framför mig. Jag gissar att pojken var tre–fyra år, i alla fall i en riktigt frågvis ålder. Med stor tålmodighet besvarades en rad varför, hur, när, var och vart? De gånger mamman inte kunde svara, sa hon: ”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.” Aldrig tycktes hon välja den lätta vägen – som väl alla föräldrar någon gång gjort – att låtsas som att hon faktiskt var säker på något hon inte hade koll på. 

Det sägs att vi lever i en tvärsäker tid. I den offentliga debatten – som alltmer förs på sociala medier – saknas ofta nyanserna. Där regerar snabbheten och tvärsäkerheten; alla tror sig vara experter på en rad olika områden efter att ha läst en rubrik här och en tweet där. För vem har tid och ork att kolla fakta? Särskilt om informationen tycks stärka den position jag redan intagit. Särskilt om det viktigaste är att framstå som vinnare i något slags tävling eller kamp. Här gäller därför regeln: ”Vid eventuell osäkerhet, höj rösten.”

Ändå är det osäkerheten, tvivlet och ofta långsamheten som är grunden till såväl sann kunskap, som till att utvecklas: viljan – och tiden – att ta in flera perspektiv, att lyssna, reflektera och prova sig fram till de bästa lösningarna. Inom såväl den vetenskapliga forskningen som folkbildningen är det här självklart.

 Vår hjärna strävar alltid efter att ordna och förenkla det vi uppfattar, för att hjälpa oss hantera vår tillvaro. En process som kan gå väldigt snabbt och som påskyndas av sådant som rädsla, stress och fördomar. Och naturligtvis av mängden av information som når oss. Det tycks vara en ren överlevnadsinstinkt att vid överbelastning snabbt sortera, välja och välja bort, istället för att försöka förstå och värdera allt. Vilket alltså inte betyder att hjärnan har rätt, att den alltid drar riktiga slutsatser. Verklig kunskap och bildning kräver reflektion. 

Detsamma gäller erfarenheterna; vi lär oss inte alltid av dem. Den erfarne är faktiskt inte per automatik klokare, för att dra lärdomar krävs att vi reflekterar över våra erfarenheter. Och reflektion tar tid och är något vi kan välja eller välja bort.

Idag går en våg över världen där många tycks vara beredda att följa de ledare som ger enkla, tydliga svar på svåra och komplexa frågor. Längtan efter att livet och tillvaron ska vara enklare är lätt att identifiera sig med. Däremot har jag svårt att förstå hur vi kan hylla ledare som aldrig tycks osäkra, som aldrig tvekar eller visar brister. Min egen respekt ökar alltid för människor som vågar säga ”jag vet faktiskt inte” eller ”jag hade fel”. Helt enkelt för att jag vet att allt annat är en fasad och en chimär. Livet är inte enkelt, världen är komplex och människan ett instabilt mysterium. Hur kan jag ha förtroende för den som låtsas något annat?

Ledarskap är ett ämne som ständigt är hett. Ledarskapsteorier formuleras och publiceras på löpande band, utbildningar och kurser anordnas och säljs i mängd. Själv har jag sällan sett och hört en bättre ledarskapsidé än den som mamman presenterade där på tåget:

”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.”

(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)

Nyligen var det domsöndagen. En dag med fokus på framtiden och vårt förhållande till Gud. En viktig dag. Men kanske skulle vi också behöva en vi-och-domsöndag i kyrkoåret, med fokus på samtiden och vårt förhållande till varandra.

Det pratas mycket om den ökade polariseringen i samhället. Någon tolkade skämtsamt ordet som att det betyder att vi i de sociala mediernas tid skaffar oss alltfler polare. Möjligen finns en sådan sorts polarisering också – där antalet vänskapsband ökar – men framförallt tycks polariseringen tyvärr öka i sin vedertagna betydelse: åsikter och känslor leder alltmer till förenklade slutsatser och tydliga skiljelinjer: det skapas två läger, där vi avkräver av varandra att välja sida. Vi ser det inte bara i politiken, medierna och det offentliga samtalet, det kryper också in i våra vardagliga samtal.

Så blir en värd full av nyanser förvandlad till svartvit och uppdelad i ”vi” och ”dom”. Ofta hinner en person inte tala till punkt, förrän han eller hon etiketteras och förpassas till den ena eller andra gruppen. I ett sådant klimat skiljer vi inte på sak och person, där blir det viktigare att svartmåla och fördöma andra än att formulera vad vi själva tänker, tycker och tror.

Ett förslag till bibeltext på vi-och-domsöndagen skulle kunna vara berättelsen om Jesus möte med kvinnan som begått äktenskapsbrott och enligt lagen ska stenas. Hans ord till hennes domare i folkhopen – och till alla oss andra – är ett av de mest spridda och välkända Jesus-citaten: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”

Berättelsen går helt på tvärs med vår polariserade och högröstade samtid. Jesus avslöjar vår reflexmässiga tendens att utifrån en snabb och ytlig bedömning vara beredda att utdela straff eller belöning, avsky eller gillande.

Han vädjar inte till vår empati, ber oss inte sätta oss in i kvinnans situation. Istället ber han oss rikta blicken mot oss själva. Han tvingar oss att ställa frågan: Vem är jag? Därmed kommer han åt vår taktik att genom att döma ut och peka finger åt andra rikta fokus bort från oss själva.

Vi har så lätt att bedöma och döma andra människor – vad de gör, vad de säger, hur de ser ut – så svårt att låta bli. Varför? Kanske för att det är en snabb och enkel väg att framstå som bättre själv. Att döma ut och svartmåla andra är ett sätt att skapa en rangordning där vi höjer oss själva och stärker vår egen position.

Med det ständigt ökande informationsflöde vi lever i går det här ofta väldigt snabbt. Att läsa eller lyssna klart, se till helheten och bedriva källkritik kräver både eftertanke och tid. Det blir för jobbigt – så vi dömer ut och delar vidare. Bekräftar det vi tar del av vår egen uppfattning eller tro, går det extra lätt och fort.

Men när fingret inte längre pekar mot någon annan, utan mot oss själva, då krackelerar bilden av vår egen förträfflighet. Det perfekta må vara en bild vi håller upp inför andra – inte minst i sociala medier – men det är bara en illusion och  ett skydd, det vet vi. Bristen och det ofullkomliga är något som förenar oss människor och som utjämnar våra positioner. I möten med den utgångspunkten finns inte längre ett ”dom”, bara ett ”vi”.

(Krönikan har publicerats i Sändaren.)

Rekordsommaren är inte över än. Jag skriver det här i skuggan under eken vid den lilla stugan i skogskanten där vi brukar tillbringa en stor del av somrarna. En skugga som i år inte alltid kunnat ge så mycket svalka, då värmen slagit det ena rekordet efter det andra; på bredden, höjden och tvären.

Men som vi har längtat efter en varm och solig sommar! Och som vi nu har njutit! Inte minst av badvatten som äntligen erbjudit rimliga temperaturer och av ljumma sommarkvällar som fått oss att stanna ute på verandor, balkonger och altaner mer och längre än på många år. Våra frusna och stela kroppar har tinat upp, mjuknat och tankat energi inför kommande höst- och vintertider.

Samtidigt har det legat något lite förbjudet och skuldmedvetet över vår njutning. För vi fattar ju att vädret knappast varit normalt, utan extremt på mer än ett sätt – och vet att värmen och torkan också fört med sig en massa elände. ”Galen sommar! På ett lite läskigt sätt …”, skriver en sommarälskande vän i ett sms. På Instagram kallar en annan vän sommaren apokalyptiskt – ”med dagar av eskapism och nätter av oro”.

Eskapism är kanske rätt ord. För visst är det lätt att inför de massiva hot som klimatförändringarna utgör reagera med verklighetsflykt och låtsas som att allt egentligen är lugnt. Skjuta bort tankarna på den helvetesresa vi tycks ha kommit ganska långt på, och sorglöst packa badkläderna, picknickkorgen och sommardeckaren för ytterligare en dag vid stranden. Som uttryck för maktlöshet är verklighetsflykten förståelig, även som uttryck för vår ovilja till förändring. Men hör även själva njutningen hit? Är den också en verklighetsflykt och något att känna skuld över?

Ett lyxproblem? Förmodligen. Men ändå: är det inte fullt möjligt att på en och samma gång älska de heta, klara, regnfria dagarna – och samtidigt inse det akuta läget och kämpa för en miljöpolitik som tar hoten på allvar och inte låtsas som att vi redan gör vad vi kan? Att vara glad och tacksam för att semestern äntligen blev lika somrig som på bilderna och i drömmarna – och samtidigt känna och ge uttryck för oro och be om kraft och klokskap att kunna prioritera omsorgen om den jord som är den enda vi har?

Kanske är min förhoppning här för stor. För även om förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt behövs mer än någonsin, är det inget vi tränas i av samtiden, tvärtom. Enkelspårigheten har tagit ordet och polariseringen slår vilt omkring sig; hyllar det ena och förkastar det andra. Glorifierar några och skuldbelägger andra. Men livet är inte bara antingen eller, förvånansvärt ofta är det både och. Komplext.

Hotet mot vårt klimat är högst reellt och behovet av förändring akut. Men jag tänker att det ofta är viktigt för oss att kunna härbärgera – och använda oss av – motstridiga känslor. I det här fallet: att bejaka både njutningen och oron. Själv älskar jag sommaren – och älskar aldrig vårt land och den svenska naturen mer än en lång het sommar. Och just den upplevelsen och kärleken ger bra bränsle åt viljan att vara rädd om det vi fått och har, att leva ansvarsfullt och hållbart.

En sommar som denna ger mig också energi att ta nya tag. Tag som verkligen behövs.

(Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.)

Skyll inte på mig. Det är inte mitt fel, det är någon annans! Vi är så bra på det där. Övade sedan starten att flytta problemen utanför oss själva. Så vi slipper ta ansvar. Eller för att rädda ansiktet och uppehålla bilden av vår egen förträfflighet. Ibland kanske bara för att slippa göra något som känns jobbigt.

”Integration är att ställa krav”, skriver moderatledaren i ett debattinlägg som publicerades i flera svenska tidningar i mitten av maj. Där presenteras en rad förslag på vad de som flyttat till Sverige måste fås att göra för att de ska integreras i samhället, bli en fullvärdig del i den gemenskap som kallas Sverige. Inget handlar om oss som är födda och uppväxta här. Det skulle kunna var skrivet av flera av de andra partiledarna, då retoriken inte är unik för Kristerssons parti – den tycks på kort tid blivit den dominerande politiska idén, läs: valstrategin.

Visst är segregationen i Sverige ett problem, visst behöver det jobbas med integrationen. Men det är inte enbart – eller ens i första hand – en uppgift för dem som flyttar hit. Att skjuta över ansvaret för integrationen på dem, påminner om den simundervisning som går ut på att knuffa icke simkunniga i vattnet för att de på egen hand ska tvingas lära sig simma: Det fungerar möjligen i något enstaka fall, men som pedagogisk modell är den inte bara förkastlig, den är livsfarlig.

Att huvudproblemet skulle vara att de som invandrat hit inte vill in i gemenskapen är i bästa fall ett missförstånd och i sämsta fall en medveten lögn för att slippa ansvar. För en rimligare bild av läget är: De släpps alltför sällan in. Varken på arbetsmarknaden, i bostadsområdena, i offentligheten och maktstrukturerna – eller i våra hem, i vår gemenskap.

Naturligtvis är det vi som redan är hemmastadda här som bär det största ansvaret för integrationen: Det är bara vi som kan släppa in, dela med oss av våra erfarenheter och kunskaper, vara intresserade av dem som kommer hit; av deras liv, deras erfarenheter och drömmar. När en tidigare statsminister, märkligt nog från samma parti som Kristersson, uppmanade oss att ”öppna våra hjärtan”, var han något centralt på spåren vad gäller integration.

Det finns tack och lov många människor som har förstått detta runt om i vårt land, och som gör just det: öppnar upp, välkomnar, bjuder in, skapar vänskapsband. Jag vet till exempel – inte minst via mitt jobb på Bilda – vilket fantastiskt arbete många kristna församlingar gör för nyanländas integration och etablering. En stark och hoppfull motkraft till det rådande populistiska politiska klimatet.

Det är nog ingen slump. För i kristen tro är den andre inte en främling eller någon som är sämre än vi själva. En av evangeliets största och viktigaste utmaningar är att inte exkludera; att istället våga inkludera. Detta inkluderande tycks från Jesus sida vara närmast gränslöst; han går alltid ett steg längre: Älska era fiender, döm aldrig, var generös mot främlingen, gå en extra mil, i de minsta och de för er mest främmande möter ni Gud.

Med andra ord: Det är inte de andra som är problemet. Det är vi själva. Tänk om det perspektivet skulle få vara utgångspunkten i det svenska integrationsarbetet. Då skulle kanske att ”ta ansvar” kunna bli något annat än en politisk klyscha.

(Krönikan har publicerats i tidningen Sändaren.)