Under 30 år har äkta paret Karin Bergquist och Linford Detweiler med sitt band Over The Rhine skapat mängder av vacker, känslofylld, berättande folkrock som söker sig mot livets smärtpunkter – för att där finna lugnet i stormens öga. De har blivit ett slags brustenhetens apostlar som med sin musik och sina ord blivit livströstare och livspeppare för många av oss. På nya skivan Love & Revelation har de förfinat sitt uttryck till perfektion, det är bitvis smärtsamt vackert, men också sällsamt levande och varmt. Och hoppfullt.
”If grief is love without a place to go, then I’ve been there, you’re not alone. And if a song is worth a thousand prayers, then we’ll sing ’til angels come and carry you and all your cares”, sjunger de i Let you down. Det kunde vara en deklaration för hela albumet. De möter sorg, förluster och ett orättvist samhälle – men ljuset och kärleken bryter fram och igenom. ”We’re not cureable, but we’re treatable”, sjunger Karin Berquist i den trösterika May God love you (like you’ve never been loved). Den tro och det hopp de sjunger om är inget enkelt eller lättköpt, men växer ur erfarenheten att tillit är vägen.
Det här är en skiva att ta emot som en dyrbar gåva.
OVER THE RHINE
Love & Revelation
(Great Speckled Bird/Border)
Betyg: 5 (av 5)
(Recensionen publicerad i Dagen.)
Det har alltid funnits en påtaglig värme i Christian Kjellvanders musik, oavsett om den viskar eller larmar; en värme som har sitt centrum i den glödande rösten. Men värmen finns också i texternas ömhet inför människans kamp och snubblande steg; i viljan att ta livet för vad det är och utifrån det skapa något bra. Den känns också i den ödmjuka nyfikenheten inför livets stora frågor och andliga dimensioner.
Rosanne Cash fortsätter göra högkvalitativ americana med hög existentiell densitet. Hon känns också väldigt autentisk; grundad i sig själv och i samtiden, både jordnära och intellektuell, med ett starkt socialt och politisk engagemang. På nya skivan reflekterar flera låtar kring att var 60+ och att vara kvinna i den paradoxala tid vi lever i.
Ett förslag till bibeltext på vi-och-domsöndagen skulle kunna vara berättelsen om Jesus möte med kvinnan som begått äktenskapsbrott och enligt lagen ska stenas. Hans ord till hennes domare i folkhopen – och till alla oss andra – är ett av de mest spridda och välkända Jesus-citaten: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”
När pastor Ernst Toller i församlingen First Reformed i den amerikanska staden Snowbridge beslutar sig för att under ett år skriva dagbok och beskriver det som ”en form av bön”, ansluter han till en lång kristen tradition: Dagboksskrivande rekommenderas av många andliga vägledare och ges ibland som råd i själavården. Tollers skrivexperiment presenteras i inledningsscenerna i filmen First Reformed – och det blir tydligt att det är fött ur lika delar längtan efter Guds ledning och frustration över Guds tystnad.
I filmen finns tydlig inspiration från såväl Bressons Prästmans dagbok (1951) och Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963), vilket främst får ses som hyllningar, då Schrader gör något alldeles eget utifrån liknande berättelser och problematik. En del av filmens teman – Guds tystnad, martyrskap – för också tankarna till Martin Scorseses Silence (som Schrader dock inte var inblandad i).
När Ernst träffar honom, pratar Michael om klimatförändringarna och vår mörka framtid. Han menar att deras kommande barn kommer att fråga varför de inte gjorde någonting, trots att de visste. ”Kommer Gud att förlåta oss för vad vi gjort med jorden?”, frågar Michael. ”Vem vet vad Gud tänker?” blir Ernst svar.
Baksidan av ändrade betydelser är förstås att det kan bli problem med det språket är till för. Den kinesiske filosofen Konfucius sa redan 500 år före Kristus att av språket förväntas att ”det bär fram det vi menar”. Om vi inte använder orden likadant blir det svårt att såväl bära fram det vi själva menar som att förstå vad andra menar.
Tyvärr känns det här igen även i det offentliga samtalet i vårt eget land idag. Här finns ett stort spektrum av nya relativiserande ord och förändringar av ords innebörd, utifrån olika agendor. Allt från att övervakningskameror kallas trygghetskameror, dåligt kallas inte bra, problem kallas utmaningar och assimilering kallas integration – till att den som värnar alla människors lika värde kallas mångfaldskramare, den som vill sina medmänniskor väl stämplas som PK (politiskt korrekt) och ordet god inte längre är något självklart bra: att göra gott är istället självgott och likställt med att ”godhetsknarka” … Vi ser också hur tidigare otänkbara rasistiska uttryck blivit alltmer rumsrena i samtalet kring flyktingar och människor från andra kulturer.