Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Många av oss kan orden till Lina Sandell-Bergs älskade psalm utantill. Snart hör vi den kanske också på torgmöten och i kampanjfilmer – men med Gud utbytt mot namn som Stefan, Annie, Ulf, Ebba eller Jimmie. För trygghet har seglat upp som ett av den kommande valrörelsens allra hetaste ord.
”Jag och regeringen kommer arbeta outtröttligt för er trygghet”, sa statsminister Stefan Löfven i ett uttalande efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm förra våren – och sedan dess har politikerna tävlat i löften om trygghet och att ta folks oro på allvar.
De olika förslagen på hur denna trygghet ska skapas innehåller i stort sett samma ingredienser: mer övervakning, effektivare kontroll, fler poliser med större befogenheter, hårdare straff, stängda gränser, fler utvisningar … Allt sådant som sägs ge oss ökad säkerhet. Vilket det kanske gör. Men knappast trygghet. För politikerna och medierna blandar ofta, medvetet eller omedvetet, ihop trygghet och säkerhet.
Säkerhet förutsätter rädsla och syftar till att hålla det som skrämmer oss på avstånd. Medlen är sådant som lås, larm, vakter, vapen, murar, hot och våld. Men det är fullt möjligt att vara rädd även i säkerhet. Den som är trygg är däremot inte rädd, därför att trygghet skapas av tillit. Problemet med de vanligaste säkerhetsåtgärderna är att de bygger på misstänksamhet och rädsla, vilket istället minskar tilliten. Paradoxalt nog kan därför ökad säkerhet leda till minskad trygghet.
För att skapa ett tryggare samhälle behöver alltså tilliten stärkas. Då är medlen helt andra; det handlar om ett långsiktigt arbete för att minska ekonomiska och sociala klyftor, stärka skolan och vården, återskapa de sociala skyddsnäten, skapa nya former för delaktighet, stärka demokratin och ordna möten över olika tillitsgränser. För där säkerhet handlar om att stänga ute, där handlar trygghet om att våga släppa in. Tyvärr ger en sådan politik inga snabba poäng i opinionsmätningarna.
Idag finns det också många som medvetet försöker minska tilliten och öka rädslan. Av såväl politiska som ekonomiska skäl: rädda människor är både lättare att styra och lättare att tjäna pengar på. Alarmismen målar i svarta färger, höjer rösten, överdriver och misstänkliggör. Det är med sorg jag ser att detta tagit sig upp på högsta politiska nivå och nu återfinns i retoriken även hos de etablerade partierna. Att först plantera och förstärka oron hos väljarna, för att sedan ”ta den på allvar” är en farlig väg att gå.
Det finns en intervju med den numera bortgångne jesuitpatern och författaren Gerard W Hughes i ett gammalt nummer av tidskriften Trots Allt, som jag ständigt återkommer till. Hughes bar på en orubblig tro på att tillvarons innersta och yttersta var gudomlig kärlek, och i samtalet säger han bland annat: ”För mig är tro på Gud kanske framför allt en fråga om tillit. Att tro att Gud är närvarande i allting, i alla människor och skeenden – också i dem som gör mig osäker eller som jag ogillar – hjälper mig att behålla min tillit också i svåra situationer. Det är själva motsatsen till rädsla.”
Se där en tillitsövning inför valrörelsen 2018: Att våga se Gud i varje människa, även i den som tycks oss mest främmande.
(Krönikan har publicerats i tidningen Sändaren.)
Boken Johnny Cash: Forever words kom 2016 och innehöll ett urval dikter och texter som John Carter Cash funnit efter sin pappas död. Nu har en rad artister tonsatt en del av dessa och spelat in dem.
Vissa förtjänar verkligen epitetet musiklegender. Som medlemmar i både gospelns och countryns Hall of Fame, med ett 70-tal (!) studioskivor i bagaget och med mängder av utmärkelser, däribland fem Grammys, kan The Oak Ridge Boys med rätta kallas detta.
Att höja rösten tycks ligga i tiden, och inte bara vad gäller telefonsamtal. Tonläget i det offentliga samtalet har gradvis skruvats upp, för att nu ligga skyhögt över vad som brukar beskrivas som normal samtalston. Det pratas om den ökade polariseringen i samhällsdebatten, och denna polarisering förstärks av att vi tar i alltmer. Inte bara från tårna, utan ibland från en plats ännu längre ner.
Jag har själv genom åren skrivit mycket om att livet är förändring och vikten av att se och bejaka det. Har också skrivit om att möjligheten till förändring är central i den kristna tron. Jag står för allt det där fortfarande.
Musik är något sällsamt och förunderligt. Utan att nödvändigtvis tolka ordet religiöst, är musik något i högsta grad andligt. Fler än Ingmar Bergman – som höll musiken högst bland konstformerna – har därför ställt sig frågan: ”Varifrån kommer musiken?”
Nya skivan är den tredje med Jeff Tweedy (Wilco) som producent. Den här gången har Tweedy även skrivit hela låtmaterialet – vars genomgående tema är den rasism och diskriminering som tagit ny fart i Trumps USA. På ett imponerande vis har han lyckats göra musik och texter som passar Mavis perfekt. Det märks att de står varandra nära. Slutresultatet är briljant: varmt, engagerande, svängigt, oemotståndligt.
Jakob Algesten (tidigare Nyström) var en gång i tiden sångare och gitarrist i bandet Isolation Years och har sedan dess spelat med en rad olika band och artister. Algesten är hans soloprojekt, och redan knappt ett år efter första fina släppet kommer nu andra skivan – den här gången med texter på svenska.
Det har skrivits en hel del om hur viljan att missförstå leder till ökad polarisering och att den är en av populismens tydligaste verktyg. Men det handlar inte bara om en politisk agenda, problemet verkar betydligt större än så. I en krönika i Dagens Nyheter nyligen gav Anna-Lena Laurén en viktig infallsvinkel, då hon skrev: ”Vi lever i en bokstavlig tid.” Visst är det så. Sociala medier som twitter och facebook är i sina sämsta stunder en tragisk uppvisning i avsaknad av förståelse för sådant som metaforer, paradoxer och ironi. Bokstavligheten regerar. Och att tolka allt bokstavligt leder oundvikligen till en rad – avsiktliga och oavsiktliga – missförstånd och konflikter.
Sex års väntan på nya skivan från Emil Svanängen, med artistnamnet Loney Dear, har skruvat upp förväntningarna, liksom att den släpps på Peter Gabriels skivbolag. Och de höga förväntningarna infrias: Loney Dears musik tar här ytterligare några steg mot förfining. Det är vackert och känslofyllt och Emil sjunger bättre än någonsin.