Tycker & tror

Rekordsommaren är inte över än. Jag skriver det här i skuggan under eken vid den lilla stugan i skogskanten där vi brukar tillbringa en stor del av somrarna. En skugga som i år inte alltid kunnat ge så mycket svalka, då värmen slagit det ena rekordet efter det andra; på bredden, höjden och tvären.

Men som vi har längtat efter en varm och solig sommar! Och som vi nu har njutit! Inte minst av badvatten som äntligen erbjudit rimliga temperaturer och av ljumma sommarkvällar som fått oss att stanna ute på verandor, balkonger och altaner mer och längre än på många år. Våra frusna och stela kroppar har tinat upp, mjuknat och tankat energi inför kommande höst- och vintertider.

Samtidigt har det legat något lite förbjudet och skuldmedvetet över vår njutning. För vi fattar ju att vädret knappast varit normalt, utan extremt på mer än ett sätt – och vet att värmen och torkan också fört med sig en massa elände. ”Galen sommar! På ett lite läskigt sätt …”, skriver en sommarälskande vän i ett sms. På Instagram kallar en annan vän sommaren apokalyptiskt – ”med dagar av eskapism och nätter av oro”.

Eskapism är kanske rätt ord. För visst är det lätt att inför de massiva hot som klimatförändringarna utgör reagera med verklighetsflykt och låtsas som att allt egentligen är lugnt. Skjuta bort tankarna på den helvetesresa vi tycks ha kommit ganska långt på, och sorglöst packa badkläderna, picknickkorgen och sommardeckaren för ytterligare en dag vid stranden. Som uttryck för maktlöshet är verklighetsflykten förståelig, även som uttryck för vår ovilja till förändring. Men hör även själva njutningen hit? Är den också en verklighetsflykt och något att känna skuld över?

Ett lyxproblem? Förmodligen. Men ändå: är det inte fullt möjligt att på en och samma gång älska de heta, klara, regnfria dagarna – och samtidigt inse det akuta läget och kämpa för en miljöpolitik som tar hoten på allvar och inte låtsas som att vi redan gör vad vi kan? Att vara glad och tacksam för att semestern äntligen blev lika somrig som på bilderna och i drömmarna – och samtidigt känna och ge uttryck för oro och be om kraft och klokskap att kunna prioritera omsorgen om den jord som är den enda vi har?

Kanske är min förhoppning här för stor. För även om förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt behövs mer än någonsin, är det inget vi tränas i av samtiden, tvärtom. Enkelspårigheten har tagit ordet och polariseringen slår vilt omkring sig; hyllar det ena och förkastar det andra. Glorifierar några och skuldbelägger andra. Men livet är inte bara antingen eller, förvånansvärt ofta är det både och. Komplext.

Hotet mot vårt klimat är högst reellt och behovet av förändring akut. Men jag tänker att det ofta är viktigt för oss att kunna härbärgera – och använda oss av – motstridiga känslor. I det här fallet: att bejaka både njutningen och oron. Själv älskar jag sommaren – och älskar aldrig vårt land och den svenska naturen mer än en lång het sommar. Och just den upplevelsen och kärleken ger bra bränsle åt viljan att vara rädd om det vi fått och har, att leva ansvarsfullt och hållbart.

En sommar som denna ger mig också energi att ta nya tag. Tag som verkligen behövs.

(Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.)

Skyll inte på mig. Det är inte mitt fel, det är någon annans! Vi är så bra på det där. Övade sedan starten att flytta problemen utanför oss själva. Så vi slipper ta ansvar. Eller för att rädda ansiktet och uppehålla bilden av vår egen förträfflighet. Ibland kanske bara för att slippa göra något som känns jobbigt.

”Integration är att ställa krav”, skriver moderatledaren i ett debattinlägg som publicerades i flera svenska tidningar i mitten av maj. Där presenteras en rad förslag på vad de som flyttat till Sverige måste fås att göra för att de ska integreras i samhället, bli en fullvärdig del i den gemenskap som kallas Sverige. Inget handlar om oss som är födda och uppväxta här. Det skulle kunna var skrivet av flera av de andra partiledarna, då retoriken inte är unik för Kristerssons parti – den tycks på kort tid blivit den dominerande politiska idén, läs: valstrategin.

Visst är segregationen i Sverige ett problem, visst behöver det jobbas med integrationen. Men det är inte enbart – eller ens i första hand – en uppgift för dem som flyttar hit. Att skjuta över ansvaret för integrationen på dem, påminner om den simundervisning som går ut på att knuffa icke simkunniga i vattnet för att de på egen hand ska tvingas lära sig simma: Det fungerar möjligen i något enstaka fall, men som pedagogisk modell är den inte bara förkastlig, den är livsfarlig.

Att huvudproblemet skulle vara att de som invandrat hit inte vill in i gemenskapen är i bästa fall ett missförstånd och i sämsta fall en medveten lögn för att slippa ansvar. För en rimligare bild av läget är: De släpps alltför sällan in. Varken på arbetsmarknaden, i bostadsområdena, i offentligheten och maktstrukturerna – eller i våra hem, i vår gemenskap.

Naturligtvis är det vi som redan är hemmastadda här som bär det största ansvaret för integrationen: Det är bara vi som kan släppa in, dela med oss av våra erfarenheter och kunskaper, vara intresserade av dem som kommer hit; av deras liv, deras erfarenheter och drömmar. När en tidigare statsminister, märkligt nog från samma parti som Kristersson, uppmanade oss att ”öppna våra hjärtan”, var han något centralt på spåren vad gäller integration.

Det finns tack och lov många människor som har förstått detta runt om i vårt land, och som gör just det: öppnar upp, välkomnar, bjuder in, skapar vänskapsband. Jag vet till exempel – inte minst via mitt jobb på Bilda – vilket fantastiskt arbete många kristna församlingar gör för nyanländas integration och etablering. En stark och hoppfull motkraft till det rådande populistiska politiska klimatet.

Det är nog ingen slump. För i kristen tro är den andre inte en främling eller någon som är sämre än vi själva. En av evangeliets största och viktigaste utmaningar är att inte exkludera; att istället våga inkludera. Detta inkluderande tycks från Jesus sida vara närmast gränslöst; han går alltid ett steg längre: Älska era fiender, döm aldrig, var generös mot främlingen, gå en extra mil, i de minsta och de för er mest främmande möter ni Gud.

Med andra ord: Det är inte de andra som är problemet. Det är vi själva. Tänk om det perspektivet skulle få vara utgångspunkten i det svenska integrationsarbetet. Då skulle kanske att ”ta ansvar” kunna bli något annat än en politisk klyscha.

(Krönikan har publicerats i tidningen Sändaren.)

Plötsligt hörde jag mig själv säga: ”Jag är nog betydligt mer entreprenör än förvaltare.” Jag blev nog själv mer förvånad än den jag pratade med. Inte över den insikt jag ville förmedla, men ordet entreprenör har aldrig varit något jag identifierat mig med. En känsla av företagstänk och affärsmässighet smög sig plötsligt in i samtalet, och det var ju inte min mening. Ville bara säga något om vikten för mig att få vara kreativ och utveckla – och inte bara upprepa och vårda det som redan finns.

Men som de flesta andra är jag påverkad av min samtid. Och att vara entreprenör ligger i tiden. Det har de senaste åren fått en väldigt positiv klang, lite av hjältestatus. På arbetsmarknaden – som tycks vara i centrum för det mesta av politiken idag – predikas vikten av att vara entreprenör; att ha framåtanda och vara full av idéer, och gärna vara beredd att starta eget företag för att genomföra dem.

Och visst behövs entreprenörer. Men när jag hörde mig själv försöka säga något om min förkärlek till att skapa och förändra, och satte det i motsats till att förvalta, då såg jag också tydligt ett samhälle som värderar nytt högre än allt annat. I mitt huvud ekade orden ur en sång av Tomas Andersson Wij: ”Våra hjärtan bultar nytt, nytt, nytt. Och vi lyder hjärtats minsta vink.”

Jag har själv genom åren skrivit mycket om att livet är förändring och vikten av att se och bejaka det. Har också skrivit om att möjligheten till förändring är central i den kristna tron. Jag står för allt det där fortfarande.

Men samtidens ständiga krav på förändring i form av nytt, nytt, nytt har börjat skava i mig. Framförallt för att där anas en värdering: Det nya hyllas på bekostnad av det gamla – som kan vara allt från fullt användbara saker till väl fungerande strukturer och lärorika mänskliga erfarenheter. Ny och nytt har fått en klang av något entydigt bra. Men egentligen säger orden inget om kvalitet eller nytta överhuvudtaget.

En följd av värderingen är att det här med att förvalta lätt görs till motsats till att vara kreativ och förändra. Jag gjorde det uppenbarligen själv. Att förvalta innebär att vårda något som redan finns – och som inte sällan skapats av någon annan. Kanske är det sistnämnda ett problem i vår högindividualistiska tid? Som drillade entreprenörer vill vi uppfinna själva och sätta vårt eget namn på det mesta.

Kanske har vi förväxlat att förvalta med att bevara. För ett bra förvaltarskap innefattar att uppehålla och förbättra kvaliteten och värdet på det man fått ansvar för, något som i högsta grad kräver förändringsvilja och kreativitet. Här ligger inte nytt och gammalt i strid med varandra, tvärtom är det oftast samspelet mellan dem som bidrar till en positiv och hållbar utveckling.

Det där med hållbar är viktigt. I en tid då vi lever över jordens tillgångar, på kredit från naturen, kan inte förändring och innovation bara handla om att producera nytt och mera, utan också – kanske mest – om att förvalta det vi redan har, att utveckla genom att återvinna och återanvända. Här behövs mer än någonsin kreativitet och uppfinningsrikedom. Kanske är det så att strävan efter nytt, nytt, nytt redan är ett gammalt sätt att tänka – och att förvaltarna är framtidens hjältar?

(Krönikan har publicerats i Sändaren.)