Kom att tänka på en text som jag skrev för ett antal år sedan, då jag satt precis där jag sitter nu: på den lilla gräsmattan vid vår lilla hyrda stuga i norra Östergötland, där vi sedan många år tillbringar en stor del av sommarens dagar. Jag tror jag skrev texten till tidningen Petrus. Den publicerades sedan också som bonustext i den samlingspocket med texter från mina två första böcker som Libris gav ut 2003. Här aningen redigerad/uppdaterad.
– – – – –
Jag sitter vid sidan av. Bredvid. Några hundra meter bort, på andra sidan åkern, susar bilarna förbi på riksväg 51 i en aldrig sinande ström. (”Ty bred är den väg som leder till fördärvet, men smal är den väg som leder till Finspång …”) Det av lummig grönska inbäddade ljudet från motorfordonens framfart når mig som pulsslag från den aldrig slumrande samhällskroppen. Men jag sitter vid sidan av. Jag tar inte del.
Vi har som vanligt under sommarmånaderna flyttat vår bas från staden hit, för att få vara lite bredvid, lite vid sidan om. Suset från vägen känns visserligen som en ständig påminnelse om tempo, brådska, viktigheter, planering och åtaganden. Men det är en påminnelse om sånt som vi varken vill eller behöver ta del av just nu. (Egentligen känns nog ljudet mest som en trygghet; vi är inte helt utkastade i ingenting, det finns inte allt för långt borta ett sammanhang som vi när som helst på nytt kan ta del av. Men valet är helt och hållet vårt eget.)
Ibland måste man ställa sig bredvid. Vid sidan av.
Även om jag vill vara den förste att förorda ett engagerat liv och försöker sträva efter att gå genom livet mer som deltagare än iakttagare, så vill jag samtidigt försvara rätten att ställa sig bredvid. Ja, såhär i början av 2010-talet när vi i allt högre fart rusar mot framtiden, känns det allt viktigare att använda sig av möjligheten att kliva av, kliva åt sidan och låta tåget rusa vidare med en passagerare mindre. Varför? För att överleva. För att bevara själen och förståndet.
I en tid då allt mer pockar på vår uppmärkamhet och vårt engagemang, är behovet av att värna om den egna integriteten stort. Detta gör vi ibland bäst genom att säga nej och ställa oss vid sidan av.
Men i ett samhälle förblindat av ”utveckling” och ”framåtanda” uppmuntras inga nej-sägare. Nu går EU-tåget, nu går pensionståget, IT-tåget, klimattåget, jobbtåget, framtidståget … Den som väljer att inte kliva på är hopplöst efter. Passé, bakåtsträvare, utlämnad åt sig själv och hajarna …
Även kyrkan smittas. Nu går väckelsetåget, nu går frälsningståget, andens tåg, församlingståget, lovsångståget, helandetåget… Nu är din chans, ställer du dig vid sidan av, då går Gud dig förbi och du blir hopplöst efter, kanske utan räddning …
Nu låter ljudet från vägen mera hotfullt. Liksom väsande. Riksväg 51 slingrar sig genom landskapet som ormen en gång slingrade sig genom paradiset. Dess budskap är detsamma: ”Det är nu det gäller! Ta chansen, ta en tugga! Skaffa dig kunskap, makt, rikedom, inflytande … Men gör det nu! Nu! Snart är tillfället förbi. Snart har tåget gått.”
Men det går alltid fler tåg. Ett av den kristna trons mest angelägna budskap till vår tid är just att det går fler tåg. Det finns en ny chans, en möjlighet att börja om, att ångra sig och välja nytt. Därför finns det tid att tänka efter, besinna sig och försöka vara trogen sig själv. Bibeln är full av trösterika berättelser om människor som får den ena chansen efter den andra att börja om – även i ålderdomen. (Där finns inte minsta antydan om att ”efter 50 är du slut, utan värde på marknaden”.)
Just därför är det viktigt att ibland ställa sig vid bredvid, iaktta och tänka efter. Gå lite åt sidan, för att få perspektiv på tillvaron. För att sedan kunna välja.
Det är kanske också först när man står där, bredvid, som man kan nå fram till den befriande insikten att det finns så många tåg man inte behöver hoppa på, ja rent av mår bäst av att lyfta på hatten åt och låta rusa förbi. Det må gälla nya jobb, nya sammanhang, nya kittlande upplevelser, nya bekräftelser och erkännanden – såväl som nya andliga kickar eller nya lockande frälsningsläror. Det går bra – ja, alldeles utmärkt – att ställa sig bredvid. Vid sidan av. Förbehålla sig rätten att avvakta eller säga nej tack.
Det är något av detta jag försöker lära mig, där jag sitter i vilstolen under eken, vid sidan av landsvägen. Och min föresats prövas direkt: En välbekant signal når mig genom trädens sus och bilarnas avlägsna surr. Hemglass-bilens envetna trudelutt … Men jag sitter kvar.
