I början av sommaren intervjuade jag Morgan Alling för Sändaren. Intervjun publicerades i tidningens midsommarnummer. (Då med nytagna bilder.)
– – – –
Är det något som utmärker skådespelaren, regissören och manusförfattaren Morgan Alling är det den positiva energin. Den präglar också vårt samtal på ett kafé på Söder i Stockholm, där han ivrigt berättar och försöker formulera.
– Jag har alltid haft en positiv drivkraft, säger han. Det har ända sedan jag var liten funnits en ständig framåtrörelse i mig.
Publiken har fått ta del av den där energin i mängder av tv-program, filmer och teaterföreställningar. Det har varit mycket skratt och humor, fart och fläkt. När Morgan Alling i radioprogrammet Sommar 2009 berättade om sin barndom var det därför många som höjde på ögonbrynen. För de fick höra en allt annat än glättig berättelse om ett maskrosbarn som tillbringade sina första år med sin alkoholiserade mor bland alkisarna på Göteborgs parkbänkar. När han som fyraåring tillsammans med sin lillebror omhändertogs av de sociala myndigheterna, följde många år på barnhem och i olika fosterfamiljer.
I boken Kriget är slut, som kom förra året, berättar Morgan mer utförligt om sin uppväxt. Det är en omtumlande och gripande historia. Om onda cirklar, svek och övergrepp – men också om hopp och revansch: Det går att göra sig fri från sitt sociala arv. En kärleksfull fosterpappa och upptäckten av teatern blev två tydliga vändpunkter för Morgan. Men när man läser slås man framförallt av den där positiva drivkraften. Var kommer den ifrån?
– Jag vet inte… Ska jag vara lite amatörpsykolog, var det så att jag av min mamma alltid fick höra att hon älskade mig. Jag blev faktiskt överöst av kärlek när jag var liten. Även om vi bodde i en pappkartong eller hos olika människor varje natt, fick jag den tryggheten, den grunden. Jag tror att det kanske var därför jag överlevde…
– Även om det inte finns några garantier ändå, så tror jag tror det är viktig att vi matar vår barn med kärlek.
Något annat som är slående är att allt det Morgan Alling utsätts för som barn mer väcker en längtan efter revansch än hämnd. Den lille killen knyter näven i fickan och tänker: ”Jag ska allt visa er!” När ”socialtanten i den gröna Saaben” ljuger honom rakt i ansiktet och säger att han ska få bo hos sin biologiska pappa, och sedan kör honom till ännu ett barnhem, bestämmer sig Morgan för att hon och alla andra som förutsätter att han ska misslyckas inte ska få rätt.
– Det är klart att känslorna först sa att jag ville hämnas; jag ville slå sönder hela barnhemmet. Men hämnden är kortsiktig och bara skön för stunden.
Att hämnas är att göra ner andra människor för att lyfta sig själv, menar han. Medan revanschen mer har fokus på den man själv är och vad man vill bli. Med ett sådant fokus förlorar människorna som sårat en makten över en.
Morgan Alling ville att hans bok framförallt skulle inspirera andra i liknande situation. Så har det också blivit. Han har fått mängder av reaktioner på sin bok och de fortsätter att strömma in. Han får fortfarande mail varje dag från människor som vill tacka och som skriver att de nu vill förändra sitt liv.
Jag för in begreppet förlåtelse i vårt samtal och undrar om han kunnat förlåta de människor som svikit honom och utsatt honom för övergrepp. Han säger ett tydligt ”nej”, och förklarar att han släppt dem och gått vidare, men inte känt att han behöver förlåta dem. Han tycker det är fel när förlåtelsen blir ett krav.
– Jag har inget behov av att tillfredsställa deras behov av förlåtelse. För de kränkte mig. De gjorde det medvetet och brutalt och det har påverkat hela mitt liv.
– Det jag kan göra är att förlåta mig själv. Hela min barndom tog jag på mig skulden för vad som hände. Jag har förlåtit mig själv att jag genom det sårat mig själv.
I ett av de fosterhem där Morgan och hans lillebror var placerade blev de regelbundet slagna. Det var dessutom i ett hem där man utgav sig för att vara kristna och var regelbundna kyrkobesökare. Morgan drar dock inga växlar på detta, såväl fundamentalister som hycklare finns i alla sammanhang.
– Våld, lögner och svek finns i alla miljöer, det har jag lärt mig. Det spelar ingen roll vilka etiketter vi sätter på oss själva, till slut handlar det om våra handlingar. Det spelar ingen roll om du är ”jättefin” och kristen om du är elak, om du skadar ett barn.
Under den här tiden gick han i söndagsskolan och han skildrar det som en trygghet. Men även om han just då gick upp i det – som han alltid anpassat sig till det nya – hade han svårt för det där med att tro. Vilket han fortfarande har. Han säger att han känner många bra kristna och att han tycker kyrkan kan vara en bra gemenskap. Men det där med tron har han aldrig riktigt kunnat ta till sig. Han återkommer till handlingarna, att det är de som räknas.
– Om det sedan finns Någon som ser mig, då kommer Han se att jag varit en snäll kille. Jag skulle bli förvånad om Han säger när jag står inför Pärleporten: ”Nej, du kommer inte in här för du har inte trott.” Nähä, men han som slog mig när jag var barn, han kommer in bara för att han har trott, eller?
Morgan Alling skriver nu på en uppföljare till sin bok. För kriget var trots allt inte riktigt slut. I mitten av 1990-talet, när han gjort stor succé som skådespelare, snurrade livet allt fortare – och det slutade med en krasch in i väggen, med bland annat svår panikångest som följd. För det är en sak att komma till insikt, en annan att leva efter insikten man fått. Han säger att ”den inre friden fattades”.
– Det spelade ingen roll hur mycket folk älskade mig, mitt inre var som ett durkslag: all kärlek jag fick rann bara rakt igenom.
Idag säger han sig hittat fram till den där friden. Delvis handlar det om att han landat privat; gift sig och fått barn. Men också om att han inom teatern fått förtroenden att skriva, regissera och spela det han själv vill och tror på. Insikten att han fått sin revansch har sjunkit in; han behöver inte längre kämpa för att bevisa något. Han vet också idag att det han gör är viktigt för andra.
När vi reser oss för att gå, ropar en kvinna vid ett annat bord Morgan till sig:
– Jag vill bara tacka för din bok! Den var fantastisk och betydde mycket för mig.
– – – – – –
Fakta Morgan Alling
Ålder: 43
Familj: Hustrun Anna-Maria, sonen Wilhelm, 3 år, samt ett barn på väg.
På gång: Huvudroll i ”Två herrars tjänare” på Dramatens stora scen i höst. Succémusikalen ”Romeo och Julia”, som Morgan bearbetat och regisserat, fortsätter på Göta Lejon. Skriver på enmansföreställning samt ny bok. Med mera.
Motto: ”Du har inget ansvar för vad vuxna gjorde mot dig som barn. Men du har 100% ansvar vad du gör mot andra människor idag.”
Bilder: Thron Ullberg/Forum
