I veckans nummer av Sändaren kan man läsa denna intervju jag gjorde med författaren Kristian Lundberg i början av sommaren. Fick också förtroendet att fotografera.
– – – – – – – – –
Det går bra nu. Efter sina senaste böcker är Kristian Lundberg hyllad och efterfrågad. Yarden belönades 2009 med Ivar Lo-Johanssons personliga pris och hyllades som nyskapande arbetarroman. Efter årets Och allt skall vara kärlek, där han bland annat berättar om sin återförening med sin ungdoms kärlek, har hyllningskörerna fortsatt. Nu kan Kristian leva på sitt skrivande – och när vi träffas är det bröllop på gång.
– Jag upplever mig själv som oerhört lycklig, säger han. Lycklig på samma sätt som en skeppsbruten som plötsligt får tag i en flotte där det sitter andra människor.
Men vägen hit har långtifrån varit spikrak, varken i livet eller den karriär som påbörjades med diktdebuten 1991. Men han tycks försonad med livets pendlingar och citerar sufismen: ”Man måste känna förnedringens piska för att kunna erfara sötman på djupet.”
– Men det är inte en pendling jag söker, det är mer en livshållning, ett slags solidaritetstänkande.
Solidaritet är ett återkommande ord när vi träffas i Malmö; den stad som är ständigt närvarande i hans dikter och romaner och vars miljöer tycks prägla hans inre landskap. Som han blivit trogen, trots den tuffa uppväxten här. Blir då inte staden en ständig påminnelse om en tung historia?
– Om man stannar kvar hinner staden förändras och minnet få nya dimensioner. En av de märkligaste sakerna med att stanna här är klasskillnaden mellan mig och min son. Han lever ett liv som för mig var fullständigt otänkbart, han betraktar staden och dess platser på ett sätt som jag aldrig sett dem. Och det finns ett slags nåd i att få genomkorsas av hans framtidstro.
Klasskillnad. Nåd. Två andra ord som återkommer i vårt samtal.
Det förflutna tar ofta gestalt i Kristian Lundbergs skrivande och i de två senaste romanerna är han väldigt öppen om sin uppväxt. Om sin schizofrena mamma, pappan som övergav familjen, missbruket som höll på att bli hans död, svek och misslyckanden. Men här finns också glädjen, ljuset och vändpunkterna. Det kan tyckas att han genom att skriva om detta tar på sig en tung ryggsäck att bära.
– Jag tycker att jag har en moralisk skyldighet att minnas. Den som skriver och minns är också skyldig att gestalta minnet och vara solidarisk med erfarenheterna.
– Det finns också en moralisk skyldighet att vara solidarisk med dem som aldrig fick möjlighet att tala till punkt. Nu får jag plötsligt tala till punkt – och då kan jag inte bara radera det förflutna och uppstå som en helt annan varelse i en helt annan social kontext.
Att ge röst åt de röstlösa. Där finns en del av Kristian Lundbergs särskilda uppdrag. Hans fyra uppmärksammade kriminalromaner har sin upprinnelse i att han ville belysa hemlösheten och ”hur horribelt det svenska folkhemmet blivit”. Yarden är sprungen ur samma vilja att skildra det Sverige där en ny underklass nu växer fram. I boken berättar han om hur han på grund av växande skulder och förlorade skrivjobb till slut hamnar på Yarden, en uppställningsplats för nyanlända bilar i Malmö hamn, bland lågavlönade timanställda med usla arbetsvillkor.
– I Ivar Lo-Johanssons statarberättelser står man med kepsen i hand när patronen rider förbi och hoppas att man ska få stanna en termin till… Så var det på Yarden. Ingen vågade säga något av rädsla att bli avskedad.
Engagemanget för de utsatta finns där hela tiden. För Kristian bottnar det i frågan: ”Ska jag ta hand om min broder?”
– Då kan man inte svara: ”Ibland, varannan onsdag ska jag göra det.” Utan det är ja eller nej. Sedan lyckas man inte alltid på det sätt man föresatt sig, men grundförutsättningen måste vara: ”Ja, jag ska ta hand om min broder.”
Dessa bibliskt klingande ord för oss över till något annat som genomsyrar Kristian Lundbergs skrivande: hans kristna tro. Som för honom hänger ihop med solidariteten och klassmedvetandet:
– Det går inte att ha en levande kristen tro och samtidigt villkora broderskaps- eller solidaritetstanken.
Han berättar att han alltid haft en gudslängtan och beskriver vägen till en mer uttalad tro som ”en lärdomsprocess”, en utveckling som varit förenad med starka upplevelser av närvaro, nåd och befrielse. I sin tro har han gått från sökande till att bli kategorisk – till att bli sökande igen.
– Jag upplever idag Gud mer som ett verb, som en ständig rörelse, än som ett konstant faktiskt tillstånd.
En period var han på väg att bli katolik. Det som lockade honom var liturgin, men också känslan av att kyrkan var konstant och ”bortom tidens markörer”. Men det var också det som fick honom att hejda sig och återvända till Svenska kyrkan.
– Att ha en kyrka som inte är nedstänkt i tiden, som inte talar utifrån den situation människan är i nu, blir omöjligt. Hellre då en öppen kyrka som väljer fel ibland, men där det är högt i tak och man prövar sig fram.
Han skriver just nu på ett större lyriskt stycke med scener från Bibeln, som ska framföras i ett gudstjänstsammanhang i Kirsebergskyrkan i Malmö i höst.
– Vad händer om jag låter Job återfödas som hemlös kabelbrännare i Malmö? Vad händer om Höga Visan äger rum i Rosengård? Vad händer om det sedan blir liturgi av det?
I Yarden skriver Kristian Lundberg: ”Alfabetet är ett grönskande vansinne; det skjuter hela tiden nya skott och finner nya vägar.” Det märks att orden är viktiga för honom, ofta känns det som att han skriver på liv och död. Som om han skriver fram världen och sig själv, skriver fram Gud, tron, kärleken. Han har ett alldeles eget språk, rikt och lyriskt, med en rytm och ett sug som drar läsaren till sig.
– På något sätt är skrivandet mitt sätt att förankra mig i verkligheten. Det är som att det jag upplever inte blir verkligt förrän jag skriver det.
Kristian beskriver skrivandet som en sorts bön.
– Därför är det också så viktigt för mig att konkretisera dikten, att låta den äga rum i tid och plats. För en bön som bara är full av abstrakt tacksamhet äger inget värde för mig. En lovsång har inget värde om den inte sjungs av den som varit förtvivlad. Det är där resonansbotten finns, det är där vi kan mötas och dela varandras glädje – för vi vet hur det är att vara förtvivlad och ensam.
– – – – – – –
KRISTIAN LUNDBERG
Ålder: 45 år.
Familj: Hustru, 17-årig son.
Aktuell: Med sin 25:e bok Och allt skall vara kärlek.
Motto: ”Ha tillit till processen.”
